Ekorre

Förmågan att anpassa sig till skilda miljöer och olika sorters föda är en av grunderna till ekorrarnas framgångar. Numera hör ekorrarna till de mest spridda av alla däggdjur och de finns på alla kontinenter utom Australien och Antarktis.

Typiskt för ekorrarär en lång, cylindrisk kropp med kort eller lång yvig svans. De flesta har mjuk, finhårig päls som hos vissa arter är så tät att de blivit uppskattade som pälsdjur. Många arter byter päls två gånger om året och anlägger ofta en sommarpäls som är ljusare än vinterpälsen. Hane, hona och ungar har samma utseende, men även inom en art kan det förekomma betydande färgvariationer som exempelvis hos vissa ekorrarter i Thailand, där vissa populationer är rent vita, andra helsvarta eller röda och ytterligare andra har kombinationer av dessa och andra färger.

Trädekorrar lever och gör sina bon i träden och de klättrar och hoppar utmärkt. Tårna med sina vassa klor är väl anpassade att klänga sig fast vid trädstammar. Ekorrar går nedför en trädstam med huvudet först och förankrar sig i barken med de utsträckta bakfötternas klor. Svansen fungerar som balansstång när djuret springer och klättrar och som roder vid långa språng. Den fungerar även som flagga för sociala kommunikationssignaler och under sömnen kan ekorren svepa svansen om sig för att hålla värmen. På marken rör sig en ekorre med graciösa språng, och den gör ofta pauser för att höja huvudet och se sig omkring. Alla ekorrar sitter upprätt då de äter och håller födan mellan framtassarna. De flesta ekorrar lever av nötter, frön, frukter och andra växtdelar, kompletterat med en mindre del insekter. Man vet dock att de även kan ta reptiler, ägg och fågelungar. Ekorrarna samlar ofta vinterförråd av frön och nötter. Även ekorrungar samlar och gräver ned föda och visar medfödda tendenser till ett sådant beteende. Vuxna individer av vår vanliga ekorre kan med luktens hjälp återfinna tallkottar som begravts ända till 30 cm ned i marken.

Många marklevande ekorrar går i ide under de kallaste vintermånadernaoch förbereder sig för denna period genom att lägga upp förråd av föda i sina bohålor (trädlevande ekorrar går inte i vintervila även om de kan stanna i boet under flera dygn om vädret är dåligt). Murmeldjur är äkta vintersovare. Hela murmeldjursfamiljen (upp till 15 djur) drar sig tillbaka till bohålan och sover sig genom vintern tätt sammanträngda. Den sista som kommer in – vanligen en vuxen hane – stoppar igen ingångshålet med torrt gräs, jord och stenar. Murmeldjurens vintersömn varar i ungefär sex månader, och medan de sover sänks ämnesomsättningen och kroppstemperaturen. Hjärt- och andningsverksamhet sjunker till ett minimum. Medan yttertemperaturen är under fryspunkten håller sig murmeldjurens kroppstemperatur vid 4,5-7,5oC. Ungefär en gång i månaden vaknar djuren för att avge spillning och urin. När de vaknar på våren har de magrat betydligt och sätter omedelbart igång med vårstädning av bohålan.

Hos alla ekorrar är dräktighetstiden kort, endast 3-6 veckor. Ungarna föds hårlösa, tandlösa och med slutna ögon. Kullstorleken varierar från 1-2 ungar (fläckig jätteflygekorre, jätteekorrar) till så många som nio eller flera (gråekorre). Kullstorlekarna kan variera med moderns ålder och kondition. Många arter fortplantar sig endast en gång om året (t ex präriehund) men grå- och rödekorrar har två parningstider – vår och sommar – om förhållandena är gynnsamma. Om födobrist under vintern har gjort att vårens fortplantning har varit dålig eller helt inställts kan sommarens kullstorlekar bli mycket stora som en kompensation.

Ekorrpopulationernas viktigaste naturliga fiender är rovdjur som hermelin, mård, räv, prärievarg, rödlo och lo samt både dagrovfåglar och ugglor, men även människan som betraktar vissa ekorrar som skadedjur. Vissa arter kan hotas av skogsavverkning och förändringar i markanvändning. Många arter av ekorrar har emellertid under lång tid varit populära bland människor. Damer i det gamla Rom höll ekorrar som sällskapsdjur, dresserade murmeldjur uppträdde på marknader under medeltiden och i sagor och legender hos indianer i Amerika förekommer ofta präriehundar och skogsmurmeldjur. Vår vanliga ekorre figurerar i många folksagor och legender och var särskilt viktig i indiska och germanska religioner och myter. I den nordiska mytologin sprang ekorren Ratatosk som gudarnas budbärare upp och ned i asken Yggdrasil och i den äldre germanska och engelska kulturen offrades ekorrar vid vårfester och midvinterblot. I en indisk saga får en ekorre havet att torka ut genom att doppa ned sin svans i vattnet.