Hare

Över det öppna fältet mellan skogsbrynet och den sovande gården silar månsilvret ner. I sommarnattens ljusdunkel rör sig någonting över ängsmarken, stannar allt som oftast och mumsar vid någon klövertuva. En fredlig harpalt är ute och söker sin föda medan gårdens stövare sover i kökets spiselvrå, och vägen ligger öppen till trädgårdens mjälla kålblad och aromatiska persilje- och nejlikestånd.

Ett fridsammare djur än haren står knappt att uppleta. Det är visserligen sant att han gör ovälkomna visiter i trädgårdarna och på vintrarna kan bli till förfång för fruktodlarna genom att gnaga barken av de unga träden. Men i det stora hela är Jösse Hare just den oförargliga figur som gjort honom till alla barns favorit i sagor, som lekdjur och på jul- och påskkort.

Det är i själva verket märkligt att Jösse inte har utvecklat några försvarsmedel i form av klor, huggtänder eller taggar i den lindrigt talat äventyrliga och fientliga värld där han lever, sen urminnes tider hotad och förföljd av djur och människor. Men haren känner bara ett försvar – flykten. Det naturliga urvalet har renodlat hans defensivvapen, snabbheten, så att han i långa, fjädrande jämfotaskutt på sina välutvecklade bakben kan ränna ifrån både hund, räv, varg och lo – och det helst i uppförsbacke, där förföljarna tröttas ut mycket fortare än han.

Man ska inte tro att haren flyr besinningslöst i panik. I känslan av sin överlägsenhet tillåter han sig att på ett ganska raffinerat sätt gyckla med drevhundarna, och att han över huvud taget faller för jägarens kula beror på att hans harhjärna inte tar med i beräkningen att den tvåbente fienden kan förutse hans irrande lopp och ställa sig på pass just där han leker sig fram med hundarna på lagom avstånd. Hans flyktdjursögon, med det vida, sidoriktade synfältet, uppfattar i farten minsta rörelse. Däremot har han svårt att tydligt urskilja stillastående föremål. Varken synen eller luktsinnet är särskilt väl utvecklade, men i stället har han hjälp av sin utomordentliga hörsel. Han kan vrida och vända de långa öronen åt alla håll för att uppfånga ljud.

De stora öronen har förresten en dubbel funktion. Eftersom haren har tjock päls och fåtaliga svettkörtlar, tjänstgör de relativt nakna öronen som en regulator för kroppstemperaturen, precis som människans hud.

Jösse stannar gärna ett slag och lyssnar efter de skällande förföljarna, varefter han vänder och skuttar tillbaka, ofta ganska långt, i sina egna spår – det kallas på jägarspråket att ”göra lycka”. Sen stannar han igen och gör ett så långt ”avhopp” åt sidan som möjligt. Manövern upprepas flera gånger innan han slutligen söker sig ett gömställe, en ”lega”. Inte sällan ingår i det sista avhoppet en kortare simtur över något vattendrag, ty hararna är goda simmare. I legorna ”trycker” hararna ofta mycket hårt, så hårt att man faktiskt ibland kan fånga dem med händerna.

Det är många små harungar som hamnat i mer eller mindre vänliga människohänder och till en tid blivit ”familjemedlemmar”, ty haren är trots sin skygghet förtroendefull och lätt att tämja. Den engelske skalden William Cooper hade under flera år en trio tama harar, hannarna Puss och Ting och honan Bess. Puss och Bess sov ofta i sin husses knä eller promenerade med honom i trädgården, medan Ting var mera självständig och kärv till humöret. Som lekkamrater hade de en katt och en pudel. Puss blev äldst; han dog, elva år och elva månader gammal, i sin herres hus.

När en europé talar om harar brukar han mena endera av två arter. Är han svensk, irländare eller skotte, tänker han förmodligen på nordharen, även kallad skogsharen. Är han dansk, tysk eller fransman så är det fältharen, ”tyska haren”, som väcker han jägarinstinkt. Fältharen har på senare tid spritt sig även i skogsharens tidigare revir, ofta på grund av inplantering, och på sina håll delvis undanträngt sin mindre släkting. Bägge arterna förekommer inom ett mycket stort utbredningsbälte som löper längs ungefär samma breddgrader, från Storbritannien i väster till Japan och Berings sund i öster. Isolerade bestånd av skogshare finns också så långt söderut som i Apenninerna och Alperna; de anses vara kvarlevor från istiden. Här går skogsharen under benämningen alphare.

Den åtminstone en del av året mest iögonenfallande skillnaden mellan skogsharen och fältharen är att den förre är färgväxlande, dvs ömsar till vit vinterdräkt, medan den senare bibehåller sina grå och bruna schatteringar året runt. Färgväxlande arter finns också på den nordamerikanska kontinenten, där den lilla snöskoharen är en lustig företeelse. Namnet har den fått på grund av att bakfötterna och bakbenen är försedda med långa, styva borst som gör att den kan förflytta sig lika obehindrat i lössnö som en indian eller trapper på snöskor. De borstklädda, fenlika bakbenen gör att denna art också är harfamiljens verkliga storsimmare.

Experiment med snöskoharar har visat att färgsättningen börjar i hårkörtlarna flera veckor innan pälsen skiftar färg. Om man rycker en hårtuss ur harpälsen på hösten ersätts den av vitt hår. Detsamma sker i omvänd ordning om haren berövas en hårtuss på senvintern.

Grönlandsharen är originell på sitt eget sätt. Fastän den håller till i trakter med vit vinter och grön sommar växlar den inte färg. Under de ljusa sommarnätterna sticker dess snövita dräkt oerhört skarpt av mot jordmörk eller gräsgrön mark. Egendomligt nog är Grönlandsharens ungar, fastän födda av vita mödrar, lika fint skyddsfärgade i grått och brunt som skogsharens.

En fråga som satt myror i huvudet på forskarna är hur Grönlandshararna och deras släktingar polarhararna utan att någonsin verka svältfödda kan livnära sig på de kala fjällsluttningarna vintern igenom. Svensken Thorild Wulff anses ha löst gåtan genom sitt påpekande att vinterkölden i Arktis inträder så plötsligt att den drabbar grönskan medan denna ännu står i sitt flor, och på så vis konserverar – djupfryser – växterna med hela deras förråd av näring.

Den romerska naturhistorikern Plinius skrev att ”haren förföljs av hela världen, men han förökar sig också med fabelaktig fruktsamhet”. Parningstiden är mycket utsträckt, och brunst kan uppträda snart sagt när som helst. Dräktighetstiden varierar hos olika arter mellan 40 och 50 dygn och antalet ungar i kullen mellan två och sex. På kyligare breddgrader får harhonan två till tre kullar om året, under blidare luftstreck tre till sex. Ny parning äger inte sällan rum samma dygn som en hona har ynglat.

Ungarna föds i en grop i marken under någon buske eller hög gräsrugge med tilltrampat gräs som underlag. De är vid födelsen väl bepälsade och har öppna ögon. De är redan strax efter födelsen kapabla att ta till flykten om de blir störda. Honan uppsöker under de tre första veckorna mer eller mindre regelbundet kullen för att ge di. Hon ställer sig då på huk över ungarna som ligger på rygg och diar. Efter en vecka börjar de självmant dryga ut kosten med spätt gräs, blåbärsblad och knoppar. Om fridstörare uppträder under digivningen, kan harhonor visa sig aggressiva mot både hundar och katter och rovfåglar, ja till och med mot människor.

Som regel betar haren i skymningen och under ljusa sommarnätter. På dagarna sover han, eller vilar, såvida han inte blir uppskrämd eller oroas av brunst. Sin ”daglega” har han i högt gräs, under någon buske eller i ett snår; om vintern gör han sig en grop i snön, där han ofta låter sig insnöas fullständigt.

I alla tider har märkligt nog den fredliga, tystlåtna haren i folktron omspunnits av mystik, till exempel mytbildningen kring påskharen eller den sällsamma mjölkharen som ansågs utskickad av trollpackorna att mjölka bondens kreatur. I själva verket har man ofta iakttagit harar sittande i lyssnande ställning på bakbenen vid sidan av kor eller får inne i en hjord. Mjölkpigorna har då fått för sig att haren har varit i färd med att dia kon eller tackan. ”Harmynthet” ansågs förr bero på att modern till barn med detta lyte skulle ha ätit harkött eller råkat trampa på ett harhuvud.

Det är mycket som under tidernas lopp har tillvitats vår oförarglige Jösse Hare. Och trots vår moderna upplysthet är det någonting som kommer hemliga strängar inom oss att vibrera då vi en försommarnatt ser honom med nästan flegmatiska jämfotakliv förflytta sig över den månljusa ängen. En enda oförsiktig rörelse av oss, och borta är han – som en månraket.