Råtta

En man som sysslade med råttforskning på ett djurpsykologiskt laboratorium skulle en dag transportera en bur med bruna råttor och placerade den baktill i sin skåpvagn. På ett eller annat sätt lyckades en av råttorna ta sig ut. Mannen fann henne efter en månad. Under sätet i bilen hade hon rett sig ett trivsamt bo, där hon fostrade en kull på nio präktiga ungar. Under de veckorna måste hon nödvändigtvis ha kilat ur och i bilen åtskilliga gånger för att skaffa mat.
Samme man hade bland sina laboratorieråttor en hona som förberedde sin flykt ur buren lika finurligt som någon mänsklig fånge. Varje natt gnagde hon i träväggen omkring röret som ledde in dricksvatten i buren. Och varje morgon innan vaktmästaren kom in, täckte hon över hålet med halm och skräp. Vaktmästaren anade inte vad hon hade för sig – förrän det var för sent..

Det finns inom familjen råttdjur 90 olika släkten, bl.a. bruna råttan, svarta råttan och husmusen. De bruna råttorna gör sig på våren stora, rymliga bon nere i jorden, vanligtvis i närheten av ett bra matupplag, och där stannar de ända tills den första höstfrosten kommer. Då flyttar de in i människornas och kreaturens boningar. De kan hoppa vid pass en meter högt och klättra överallt där det finns bra fotfäste. Men de svarta är ännu vigare, de klättrar utan vidare uppför en glatt trädstam, ett stuprör, en kabel, ja till och med en tegel- eller betongmur, lika fort som de kilar på marken. De har sina bon i träd, under klippavsatser eller takskägg, på vindar och loft. Den bruna råttan är mycket begiven på fisk och kött; den svarta föredrar frukt och grönsaker. Båda äter gärna spannmål. Båda är i själva verket grå med en dragning åt brunt och ljusare undersida; den svarta råttan är bara lite mörkare än den bruna. Båda har en cirka 23 centimeter lång svans, men vad kroppen beträffar är den bruna större: 27 centimeter mot den svartas 24.

Till temperamentet skiljer de sig rätt väsentligt. Den bruna är djärvast och mest aggressiv. Om en svart råtta finner sig hotad springer den sin väg, men petar man till en brun råtta med en kvast, klättrar den blixtsnabbt upp på skaftet och bits. Det är kanske främst denna skillnad i lynnet som förklarar att den svarta råttan i Europa nästan helt och hållet har fått rymma fältet för den bruna, som kom invandrande från Asien för bara ett par hundra år sedan.

Hur många råttor har ni på era domäner? Råttspecialisterna har gjort upp följande ungefärliga beräkningar över råttbeståndet på lantgårdar. Om ni aldrig ser till någon råtta men ibland hittar råttsmuts eller ser spår av skadegörelse finns det mellan en och hundra råttor. Om ni ser en och annan råtta någon gång på nätterna men aldrig i dagsljus, finns det från 100 upp till 500. Ser ni många råttor på nätterna och flera stycken på dagarna, är det troligt att det finns från 1.000 till 5.000 av de glupska kräken – och det är inget ovanligt på en lantgård.

En ägare till ett stort hönseri påstår att råttorna kostar honom tiotusentals kronor om året. En annan berättar att råttorna på en enda natt bet ihjäl 1.500 nykläckta kycklingar för honom och att de kan stjäla 40 tjog ägg på en vecka.

Enligt råttexperterna kan ytterst få byggnadsmaterial sägas vara absolut råttsäkra. Deras tänder är hårda som slipstift, och de kan till och med gnaga sig genom tjock, härdad aluminium.

För att laboratoriemässigt pröva olika byggnadsmaterials motståndskraft mot råttor gjorde man så att man först delade en bur mitt itu genom att skjuta in en plywoodplatta med ett hål i och placera maten på andra sidan. På kvällen byttes den första plattan ut mot en platta – utan hål – av det material som skulle prövas. Råttorna hade då vant sig att gå igenom hålet för att få mat, och på natten gnagde de på det ställe som motsvarade hålet i plywoodplattan.

Vid ett sådant experiment befanns att det tog råttorna precis åtta nätter att gnaga sig igenom en fem centimeter tjock platta av cellglas. En halvannan centimeter tjock platta av vanligt aluminium forcerade råttorna på sex nätter. Av tio olika slag av aluminiumlegeringar var den bara en som visade sig råttsäker.

Det är stor skillnad på vilda och tama råttor ifråga om energi och framåtanda. Provplattor som laboratorieuppfödda råttor inte lyckades gnaga sig igenom på 50 dygn klarade nyfångade vilda råttor på ett par nätter. Laboratorieråttor kommer snart underfund med att provplattorna brukar tas bort på dagarna och att de då kan få så mycket mat de vill ha. De blir allt latare och måste oupphörligt bytas ut mot nya.

Utrotningskampanjer åstadkommer bara en tillfällig minskning av råttstammen. I ett stort råttsamhälle finns det alltid några ljushuvuden som är för sluga för att smaka på gift eller gå i en fälla. Erfarna råttbekämpare kan berätta om gamla ärriga råttveteraner som brukar skuffa omkring råttfällan till dess den smäller igen, äta upp ostbiten och sedan gå på spaning efter nästa. Inte ens i bästa fall vågar utrotningsexperterna räkna med att i ett svep få död på mer än 95 procent av råttorna. Och vad hjälper det? De överlevande förökar sig så snabbt – teoretiskt sett skulle ett enda livskraftigt råttpar kunna få sådär en 300 miljoner avkomlingar på tre år – att råttbeståndet inom något år blir lika månghövdat som förut. Den enda effektiva råttutrotningskampanjen är den som aldrig upphör.