Gök

För att närma sig gudinnan Hera sägs den i kärlekslist outtröttligt uppslagsrike Zeus ha förvandlat sig till en gök. I denna gestalt lockade han henne till giftermål, och sedan dess bär gudinnan en vacker gyllene gök på sin spira.

Göken har alltså ett rikt förflutet. Dess läte och egenheter har omtalats i årtusenden. Men det som har gett den ordspråksmässig berömmelse – konsten att smuggla in ett ”gökägg” i andra fåglars reden – ska inte lastas den galande gökhannes, utan hans gemål.

Att gökhonan undandrar sig omsorgen om sin avkomma vet alla. Men hur hon går tillväga, och vad som i detalj tilldrar sig, det är en märklig och föga känd historia.

Det börjar med att göken lägger mycket små ägg. En gök väger 100 gram eller ungefär lika mycket som en beckasin eller en björktrast. Nu väger ett beckasinägg 15 gram och ett björktrastägg sju medan gökägget bara tre gram eller ungefär lika mycket som ägget av törnskata, som har en kroppsvikt på 30 gram.

Detta att värpa ägg som inte är tredjedelen så stora som man kunde vänta är gökhonans bedrägeri nr 1. Nr 2 gäller äggens färg. Somliga anser att varje gökhona helst söker sig till ett bo tillhörigt den fågelart hos vilken hon själv har blivit uppfödd. Men har funnit gökägg som varit påfallande lika sädesärlans, medan andra knappast står att skilja från ägg av piplärka, rödhake, törnskata och rörsångare. Det finns fläckiga gökägg i alla tänkbara mönster men också enfärgade ägg i vitt, blågrönt, ljusblått eller grågult.

Gökhonan rättar sig efter de tillämnade fosterföräldrarnas ruvningstid. Det är orsaken till att hon kan ses irra omring i skogarna på spaning efter lämpliga reden ända från slutet av maj till början av juli. Åsynen av ett rede utlöser tydligen äggläggningen. Om ett rede är för litet för den kraftiga gökhonan att sätta sig på, händer det att hon lägger ägget på marken och sedan försiktigt bär det till boet i sin näbb.

Bäst tycker gökhonan om bon där det redan ligger ägg. Då knuffar hon ut ett av de legitima äggen, lägger dit sitt eget istället och flyger sin väg efter välförrättat ärende.

Flertalet fågelarter som göken väljer till adoptivföräldrar – man känner hittills 150 – tar emot det främmande ägget utan misstankar. Men några är kritiska. Lövsångaren och gärdsmygen till exempel har iakttagits gräva ner och oskadliggöra gökägget i bottnen på sina reden.

Gökarnas förmåga av anpassning till värdfolket är inte uttömd i och med härmningen i äggstorlek och äggfärg. För att få tid att erövra hela boet åt sig själv bräcker gökungen sitt skal tidigare än, eller senast samtidigt med, sina styvsyskon. Ruvningen tar bara tolv dagar, vilket är lite mindre än vad de flesta sångfåglars ägg kräver.

Detta försprång i livet behöver gökungen för att orka utföra den häpnadsväckande tyngdlyftningsprestation som den är beryktad för. Knappt tio timmar gammal grips den av en obetvinglig lust att vräka allting, ägg och ungar, över boets kanter. Dess första manöver blir att kravla sig under äggen och de nykläckta styvsyskonen. På det viset för den upp dem på sin lilla fjäderlösa rygg, tar spjärn med pannan mot redets botten och vräker dem överbord. Först när den lilla uslingen ser sig i ensam besittning av boet är han nöjd. Vad ungen är besluten att skaffa sig är inte bara det utrymme utan också den föda som skulle ha tillkommit de andra ungarna. Till dess han är flygfärdig behöver han lika mycket näring som sex ärlungar, så det är klart att han vill vara ensam om utspisningen.
Egendomligt nog blir småfågelföräldrarna inte oroade av att finna sina egna ägg eller ungar utanför redet. De erkänner tydligen som sin avkomma endast det som ligger i boet. Från det ögonblick de finner gökungen ensam matar de den med all den hängivenhet de skulle visa sitt eget enda barn. Till slut sväller den glupska jätteungen över boets alla bräddar, och fosterföräldrarna måste slå sig ner på hans rygg när de ska mata honom med larver.

Vill mat anlägga nyttosynpunkter, så är gökens smak för larver en pluspoäng. Redan forna tiders naturforskare påpekade som anmärkningsvärt att ”cuculus” har luden magsäck. Nu har man kommit underfund med att ”pälsen” helt och hållet består av borst från håriga björnspinnarlarver, som inte äts av någon annan fågel än göken. Borsten, som är hullingförsedda, fastnar i magsäckens väggar och skulle vara livsfarliga för fågeln om den inte även härvidlag visade en märklig förmåga. Eftersom borsten inte lossnar av sig själva, avstöter göken då och då hela magslemhinnan och ersätter den utan vidare med en ny.

Göken är en skygg fågel, askgrå till färgen så när som på de i svart och vitt strimmade bröstfjädrarna. Efter att ha övervintrat i Afrika kommer den till Centraleuropa i slutet av april och några veckor senare till Skandinavien. Den söker sig tillbaka till den nordliga trakt med löv- och blandskog där den är född och stannar där till början av augusti. Liksom storken återvänder den alltid till sin födelsebygd.

Honorna får ofta dela sina sommarrevir med andra av sitt kön, och ibland hittar man ägg från flera gökhonor i samma bo. Deras revir sammanfaller inte med hannarnas.

Ofta händer det att en hanne stryker omkring på flera honors områden och parar sig med samtliga. Kort efter parningen skils kontrahenterna åt, vilket knappast är förvånande, så föga som denna fågels familjeinstinkter är utvecklade.

Honans läte är ett ljust drillande kvitter. Det är bara gökhannen som stolt ropar ut sitt ”kucku” och kommer ung och gammal att lystra. Därvid öppnar han inte näbben som andra fåglar. Han åstadkommer sina toner som en buktalare med hjälp av sammanpressad luft i strupen. Många som hör göken gala lyssnar sig till från vilket väderstreck ljudet kommer och repeterar ramsan: ”Norregök-sorgegök, östergök-tröstergök, söderkök-dödergök, västergök-bästergök”. Andra klappar tre gånger på sin plånbok, för det påstås att pengarna i så fall aldrig ska ta slut. Men kanske är den saken inte mycket att lita på. Göken är en lurig kanalje: