Kråka

Någon har sagt att om alla människor fick vingar och fjäderskrud så skulle det visa sig att mycket få av dem var klyftiga nog att duga till kråkor. Han hade kunnat tillägga att få skulle vara humoristiska, egensinniga, odygdiga och oberäkneliga nog. Ty den vanliga kråkan är inte bara en ovanligt klyftig utan också en kul och överraskande fågel.

En dam hade en kråka som var så petnoga att den tvättade maskarna innan den åt dem. En annan kråka förstod sig på att vittja folks fickor, men inte nog med det, när hon träffade på en tom ficka skrek hon något som bra mycket liknade ”dra åt fanders!” och flög ilsken sin kos. Det är klart att inte alla kråkor kan tala, men många som blivit tidigt omhändertagna har veterligen lärt sig ett hundratal ord och flera kompletta meningar. Och det berättas att vilda kråkor skulle ha snappat upp och repeterat maningsrop som bönder använder till sina dragdjur på fälten.

Den grå kråkan hör till de vanligaste av alla fåglar i människans omgivning. Hennes tjuvaktighet och de skador hon vållar har förskaffat henne ett grundmurat dåligt rykte. Och det skräniga kraxet gör henne inte mera älskad.

Då kråkor är ganska sällskapliga av sig, ser man vanligen ett stort antal bon – kanske tio, kanske till och med femtio, inom ett litet område och medan de bygger sina bon roar de sig med att stjäla byggnadsmaterial från varandra. När någon av dem lämnat sitt bo för att äta är strax någon av grannarna där och plockar flinkt med sig de bästa mossbitarna och rottrådarna och gömmer dem i sitt eget bo. Medan tjuven i sin tur är ute på vift passar den bestulna på att ta tillbaka tjuvgodset plus ett och annat därutöver.

Självrådiga och okonventionella som kråkorna är, händer det att de under parningssäsongen trasslar till det för sig – den eviga triangeln existerar även bland kråkor. Men de tar det lugnt, det är sällsynt med sammandrabbningar. Trion inrättar helt enkelt sitt samliv efter omständigheterna. Man har sett två hannar mata samma kull halvvuxna ungar och man har även sett två honor hjälpas åt med att ruva en bale med ägg uppvaktade av en ensam, synbarligen mycket stolt hanne.

Ungarna stannar i boet omkring tre veckor och konsumerar under den tiden sin egen vikt i föda varje dag. Sedan övar de en tid flygmanövrer inför flockens åldermän som, efter vad det förefaller, uttalar sin kritik och lär dem kråksamhällets lagar och seder. Ungdomarna drar fördel av ”skolan” genom att hela tiden snugga mat av de vuxna trots att de nu mycket väl kan försörja sig själva. De bestormar föräldrarna med högljudda och ömkliga böner om godis och spelar ibland rentav sjuka för att beveka de äldres hjärtan.

En lista på allt vad en kråka äter skulle kunna göras hur lång som helst. Mest är det grönt, frukter och nötter, men kråkor kan äta – och gör det också – nästan vad som helst; getingar, möss, paddor, as, till och med giftiga bär och löv. En tam kråka satte en gång i sig en halv liter målarfärg – och överlevde.

Kråkorna har sina speciella älsklingsrätter och för att komma över dem hittar de på allehanda knep. Möss är de särskilt begivna på, men att jaga är besvärligt, och därför händer det att en kråka sätter sig på ryggen av en bökande gris. Rätt som det är har grisen rotat upp ett musbo, och strax slår den sluga fågeln ner på det, slukar en musunge och flaxar bort muntert kraxande. Om en kråka för syn på en räv som bär ett rov i munnen sätter han igång med ett oväsen som lockar dit alla grannskapets kråkor. Sedan går de i samlad tropp till attack mot räven med vingar och näbbar och klor tills han i full förtvivlan överger sitt byte.

Alla kråkor har förmågan att härma. De skickligaste kan perfekt imitera en hönas skrockande, en hunds gnällande eller till och med tuppens kuckeliku. Man har sett en kråka, fiffigt dold i ett hörn av en hönsgård, försöka locka en höna från hennes kycklingar genom att imitera en tupp. När detta misslyckades klev kråkan fram ur sitt gömsle och struttade retsamt av och an framför hönan tills denna rusade på henne, varpå kråkan smidigt vek undan, samtidigt som två av hennes kumpaner kom pilande ner och snappade åt sig var sin kyckling.

Ugglor gör ibland räder mot kråkornas nattlogin och tar en sovande fågel som byte. I gengäld går kråkorna till attack mot varenda uggla de träffar på i dagsljus och pryglar den med vingarna under en störtskur av skällsord. På liknande sätt bär de sig åt mot hökar, ekorrar, skunkar, katter och alla andra djur som de vet kan skada deras ägg eller ungar.

I sitt förhållande till människan kan den sluga fågeln kosta på sig att vara smått överlägsen. Kråkornas vaktposter kan, uppflugna i ett högt träd medan resten av flocken håller på att fylla krävan, upptäcka en bösspipa på långt håll, och skulle aldrig i livet ta miste på ett gevär och en promenadkäpp. När vaktposterna signalerar att en man med bössa är i antågande, försvinner kråkflocken under absolut tystnad med en fart av 70 kilometer i timmen.

Om kråkorna har någorlunda gott om föda och inte alltför överlägsna fiender blir de omkring 20 år och har faktiskt råd att offra åtskilligt av sin tid på lekar och upptåg. Till de mest omtyckta bovstrecken hör leken ”väcka dom som sover”. När det är som hetast mitt på dagen flyger kråkorna gärna under tystnad över den fridfulla nejden, för att så helt plötsligt slå ner på en slumrande hare eller kanin och hacka honom hårt i skallen. Eller också landar de tyst på ryggen av något fredligt idisslande kreatur och stämmer plötsligt upp en fruktansvärd skränkonsert. En annan sport är kurragömma. En ung kråka gömmer sig i ett ihåligt träd och kraxar den ordinarie nödsignalen. Flocken lystrar, letar förgäves och flaxar bort. Detta kan upprepas ett dussintal gånger, tills den unga kråkan slutligen kryper fram ur sitt gömställe och skrattar ut kamraterna. Varpå flocken, långt ifrån att bli förargad, brister ut i ett allmänt förtjust kraxande.

Somliga kråkor använder gärna vita småstenar eller snäckskal när de ”spelar boll”. En fågel flyger ut från ett träd med ett skal i näbben och de andra omringar henne och knuffar henne för att få henne att tappa skalet. Därpå snappar en annan kråka åt sig det från marken för att i sin tur bli förföljd av lekkamraterna.

En kråkas finurlighet är inte detsamma som människans ”intelligens”. Den är en blandning av intensiv list och ett okuvligt, inneboende okynne – och en källa till ständiga överraskningar, ständig förnöjelse – och förargelse.