Pingvin

Pingvinerna är en fågelgrupp som hör hemma på södra halvklotet. På land kan de verka komiska och rör sig där ovigt med vaggande gång. Deras rätta element är havet och där simmar och dyker de med stor skicklighet med hjälp av sina fenliknande vingar. Pingvinernas häckningsmiljö varierar från nakna lavastränder på öar i ekvatorialtrakterna till subtropiska sandstränder, tempererade skogar, subantarktiska gräsmarker och antarktisk havsis.

Huvudsakligen är dock gruppen anpassad till att leva i ett svalt klimat, och i tropiska trakter förekommer pingviner bara i anslutning till kalla havsströmmar. De största individantalen hittar man längs Antarktis kuster samt på en del subantarktiska öar. Trots att de olika pingvinarterna skiljer sig ganska mycket åt i storlek och vikt är de tämligen lika i kroppsform och dräkt. I huvudsak är de blågrå eller blåsvarta ovan och vita under. Dunungen är vanligen enfärgat grå eller brun eller också grå eller brun på översidan och vit på flankerna och undersidan.

Pingviner har en tät fjäderdräkt uppbyggd av tre lager korta fjädrar. De har en strömlinjeformad byggnad, och vingarna är reducerade till starka, smala och styva ”fenor” med vilka de kan ta sig fram genom vattnet med hög fart. Fötter och ben är korta och kraftiga, och benen är placerade långt bak på kroppen. När pingvinerna simmar används benen tillsammans med stjärten som roder.

Förutom att kunna simma skickligt, måste pingviner också kunna hålla sig varma i en kall omgivning. För att klara av detta har de en mycket tjock, tät och vattenavvisande fjäderdräkt, men också ett ordentligt fettlager innanför huden, samt ett system av blodkärl som fungerar som ett slags värmeväxlare i benen och vingarna. De pingvinarter som lever i tropikerna riskerar snarare att överhettas och har därför relativt stora vingar samt naken hud i ansiktet där överskottsvärme kan avges. De lever också i håligheter i marken så att de inte behöver utsättas för solens strålning mer än nödvändigt.

Pingvinernas viktigaste föda är kräftdjur, fisk och bläckfisk, som de jagar, fångar och sväljer under vattnet. För adeliepingvinen, hakremspingvinen, åsnepingvinen och macaronipingvinen utgörs huvudfödan av lysräkor (krill), medan andra kräftdjur är viktiga inslag i födan för klipphopparpingvinen (och förmodligen också de andra tofspingvinerna) och för den gulögda pingvinen. Hos adeliepingvinen, hakremspingvinen och tofspingvinen är föräldrafåglarna vanligen ute till havs under längre tid än en dag, så ungen blir matad bara en gång per dag. Hos kejsar- och kungspingvinen matas ungen ännu mer sällan – oftast går det tre, fyra dagar mellan matningarna. Bara hos de större arterna får ungen mer än 1 kg föda åt gången, men även hos de mindre pingvinarterna kan ganska små ungar lätt sätta i sig 500 g föda åt gången. Deras kapacitet när det gäller att äta är verkligen fantastisk, och under den första tiden av sin levnad utgör ungen i det närmaste en päronformad behållare för föda stödd på ett par stora fötter och med ett litet huvud uppe på toppen.

Kejsarpingvinen lägger sitt ägg i maj-juni, mitt i den antarktiska vintern. Kungspingvinens ungar övervintrar på häckplatserna men matas sällan under denna period; de växer i stället under sommaren före och under efterföljande sommar. Resten av de pingvinarter som häckar i Antarktis och de flesta av dem som häckar i subantarktiska och tempererade områden häckar på våren och sommaren, och häckningen är starkt synkroniserad både inom och mellan kolonier. Åsnepingviner och de tofspingviner som häckar längre norrut har en mer utdragen häckningssäsong, eftersom häckningen inte är så starkt synkroniserad. Hos den sydafrikanska pingvinen och galapagospingvinen förekommer äggläggning året runt men med två toppar per år.

Macaronipingviner häckar för första gången när de är minst fem år gamla. Kejsarpingvinen, kungspingvinen, hakremspingvinen och adeliepingvinen häckar vid minst tre (hos honor) eller fyra (hos hanar) års ålder. Dvärgpingvinen, gulögda pingvinen, åsnepingvinen och den sydafrikanska pingvinen häckar vid minst två års ålder. Hos adeliepingvinen besöker mycket få ettåriga fåglar kolonierna, medan många tvååriga fåglar vid tiden för äggkläckningen tillbringar några dagar där. De flesta fåglar dyker dock inte upp förrän de är tre eller fyra år gamla. Fram till de är omkring sju år gamla, anländer adeliepingvinerna varje säsong allt tidigare till häckplatsen och stannar även allt längre. En del honor börjar häcka vid tre års ålder och en del hanar vid fyra års ålder, men de flesta väntar med att häcka ytterligare något eller ett par år, och vissa hanar börjar inte häcka förrän de är åtta år gamla.
Alla pingviner har förmåga att lagra stora mängder fett (framför allt inför perioden av ruggning och fasta), men bara kejsarpingvinen, kungspingvinen, adeliepingvinen, hakremspingvinen och tofspingvinen fastar under längre perioder under parbildningstiden och ruvningen. Under dessa fasteperioder, som kan vara 110-115 dagar för kejsarpingvinhanar och 35 dagar för adelie- och tofspingvinger, kan en fågel förlora upp till 45 procent av sin ursprungliga vikt. Åsnepingviner, gulögda pingviner, dvärgpingviner och sydafrikanska pingviner byter däremot av varandra under ruvningen varje eller varannan dag.
Efter kläckningen växer pingvinungen snabbt och speciellt då hos de arter som häckar i Antarktis. Efter 2-3 veckor (6 veckor hos kejsar- och kungspingvinen) slår sig ungarna samman i stora klungor (hos adeliepingvinen, åsnepingvinen, kejsarpingvinen och kungspingvinen) eller små grupper innefattande ungar från närbelägna bon (hos hakremspingvinen, sydafrikanska pingvinen och tofspingvinerna). Så snart ungarna ruggat till den egentliga ungfågeldräkten beger de sig vanligen ut till havet. Hos tofspingvinerna ger sig alla ungarna snabbt och nästan samtidigt av från kolonin och får därefter klara sig på egen hand utan hjälp av föräldrarna. Hos åsnepingvinen återvänder ungarna under de två, tre första veckorna då och då till land där de matas av föräldrarna. Även hos en del andra arter får ungarna en del omvårdnad av föräldrarna under den första tiden efter att de har lämnat kolonierna, men det är inte troligt att pingvinungar någonsin matas av sina föräldrar ute till havs.

Så snart ungarna är självständiga, börjar de vuxna fåglarna hos de flesta arterna sin ruggning. Under denna period, som varar 2-6 veckor, äter de ingenting och förbrukar då sina fettreserver dubbelt så snabbt som under ruvningsperioden.
Jämfört med andra havsfåglar har vuxna pingviner en förhållandevis låg överlevnad från ett år till ett annat. Hos adeliepingvinen överlever 70-80 procent av de vuxna fåglarna från ett år till nästa, hos macaronipingvinen 86 procent, hos den gulögda pingvinen 86 procent och hos dvärgpingvinen 86 procent. Hos kejsarpingvinen är dock överlevnaden så hög som 95 procent.