Örat syns som en mörk halvmåne en bit bakom ögat. Sälen har inga ytteröron – de skulle bromsa simningen. Ljudet går in i halvmånehålet och sälen hör mycket bra både uppe på land och under vattnet.

När sälen dyker kan den stänga både öron, nos och mun så att det inte kommer in vatten. Öronen fungerar bra i alla fall, men nosen kan inte känna lukter när den är stängd. Inte heller uppe på land känner sälarna dofter särskilt bra.

• Har de päls
• Föder levande ungar
• Ger ungarna di
• Har de fyra ben
• Andas de med lungor

Men sälarna har levat så många tusen år nere i vattnet att deras ben förändrats. Frambenen är korta och liknar fiskarnas fenor. På varje ben finns fem fingrar med naglar eller klor. Sälen använder frambenen till att styra med nere i vattnet – den har simfenor mellan fingrarna så handen blir stor. Uppe på land använder sälen frambenen när den hasar sig fram.

Bakbenen växer bakåt och när sälen simmar svänger den benen och hela kroppen från sida till sida – precis som en fisk.

Hela sälkroppen är strömlinjeformad så att sälen ska glida lätt i vattnet. Skinnet har fina hår. Sälens päls fungerar som en dykares våtdräkt. En tunn hinna av vatten ligger kvar under håren och det vattnet är lite uppvärmt av huden. Det är 3-4 grader varmare än havsvattnet. Under sälskinnet finns ett tjockt lager fett. Fettlagret skyddar mot kyla. Det är också reservnäring för  honan när hon ger di till sin unge. 

Alla svenska sälar kan dyka ner till cirka 100 meters djup. Men unga sälar klarar inte så stora djup eftersom deras kroppar inte är tränade.

Dykningen frestar hårt på kroppen. Trycket mot kroppen ökar ju djupare sälen kommer. Syret i blodet minskar för varje minut. För att klara problemen har lungor, blod och hjärta blivit speciellt fint anpassade. Under en dykning sänks antalet hjärtslag från normalt 70 till 5-20 slag per minut. Endast hjärtat, hjärnan och nerverna får normalt med blod – övriga kroppen ”stängs av” och syrefattigt blod samlas i särskilda, förstorade blodådror.

Innan sälen dyker andas den ut – den dyker helt enkelt med tomma lungor. Därför får den inga problem med syrefattig och farlig luft i lungorna. Under dykningen går hela djuret ”på sparlåga” för att klara bristen på syre.

Sälar äter andra djur
Sälarna är närmast släkt med rovdjur som mårdar och lodjur. Och precis som dessa kan sälarna inte äta något annat än andra djur. Först och främst äter sälarna fisk, men de äter också musslor och små kräftdjur.

Alldeles efter födelsen är ungen mycket trött. Den somnar, men den andas inte lugnt utan häftigt som du gör när du sprungit fort. Efter 3-4 timmar vaknar ungen, som också kallas kut. Kuten söker sig till honans spenar och börjar suga i sig mjölk. Den är mycket näringsrik och fet. Hälften är faktiskt fett och mjölken liknar löst vispad grädde. En nyfödd knubbsälkut väger knappt 10 kg. När det är 4 veckor väger den 25 kg. Så mycket har den ökat genom att dricka mjölk.

Sälmamman går ner nästan 15 kg i vikt under samma tid. Hon lämnar inte gärna sin kut under de första veckorna och därför fångar hon nästan ingen fisk då. Hon har dock ätit mycket under våren och när hon föder kuten har hon ett tjockt fettlager under huden. Det fettlagret räcker för att honan ska kunna leva själv och samtidigt tillverka all fet mjölk till kuten.

Redan första dagen i kutens liv lär mamman den en viktig läxa – hon lär den att lyda en signal. Sälhonan glider själv ner i vattnet och plaskar snabbt till med den ena framlabben. Kuten ligger kvar. Då plaskar hon till igen. Kuten piper ynkligt och hasar sig ner i vattnet. Den simmar klumpigt fram till mamman och det ser ut som om de pussar varandra. Mamman och kuten simmar till en ny klippa och där hjälper mamman kuten upp. Kuten äter och sover den mesta tiden men varje dag tar mamman ungen med på en simtur. Kuten härmar allt som mamman gör och lär sig snabbt att simma och dyka. I början går dykningen dåligt – kuten kan inte vara under vattnet mer än en halv minut.

Efter fyra veckor kan kuten dyka 5-10 minuter och den kan själv fånga fisk. När kuten är ungefär sex veckor gammal blir den övergiven av mamman och får klara sig själv.

Vit päls är en fara
Knubbsälens unge föds i mitten av juni och den har en grå päls. Gråsälens unge däremot föds mitt i vintern – i februari-mars. Gråsälshonan söker då upp grov is ute på havet. Helst vill hon ha en grotta av isflak att krypa in i för att få skydd mot blåsten. 

Gråsälkuten föds direkt på isflaket och den har en fin vit päls som gör att kuten är svår att upptäcka – den har bra skyddsfärg. Pälsen bevarar också värmen bra. Denna vita, fina päls var förr farlig för kuten. Människor ville gärna göra pälsar av skinnet. Därför for de med båtar och slädar ut på isen och letade upp nyfödda sälungar och slog ihjäl dem. Nu är sådan jakt förbjuden runt alla Sveriges kuster. Efter fyra veckor tappar gråsälkuten alla de vita håren i pälsen. Istället växer gråa hår ut och kuten blir lik sina föräldrar.

Gråsäl
Gråsälen är den största av de sälarter som lever vid Sveriges kuster och den lever både i Östersjön och i Atlanten.

I Östersjön äter gråsälarna många olika slag av fiskar samt blåmusslor. Varje dag äter en fullvuxen säl ungefär 7 kg fisk. Sill är den vanligaste maten. Därnäst kommer lax och laxöring.
 
 

Knubbsäl
Knubbsälen lever i södra delen av Östersjön och vid Västkusten. Utom i Sverige finns det knubbsälar i norra Atlanten och i norra Stilla Havet.

Torskfiskar är den allra viktigaste matfisken. En knubbsäl äter cirka 5 kg fisk om dagen, vilket blir ungefär 1800 kg per år. Av dessa fiskar  är hälften sådana fiskar som människor inte alls äter. 

Varning!
Knubbsälens kutar kan ligga kvar på land när de är riktigt små. Om du upptäcker en kut – KLAPPA DEN INTE ! Då sätter du din lukt på ungen och det tycker inte mamman om. Lämna klippan eller stranden omedelbart, så törs mamman komma fram och ta hand om sin kut

Vikaren äter mycket fisk precis som andra sälar men den äter också musslor och mängder med kräftdjur. Varje dag äter vikaren cirka 3,5 kg fisk eller annan mat.

Vikarehonan föder sin kut ute på isen på samman sätt som Östersjöns gråsälar. Men vikarehonan är noga med att hitta en bra grotta av isblock eller snö, innan hon föder sin kut. Kutens vita hår fälls efter 2-4 veckor. 

Vikaren har en alldeles särskild förmåga att hålla andningshålen öppna hela vintern hur kallt det än är. De vikare som lever i ishavet har flera andningshål och de hittar säkert till sina hål – kanske kommer det lite extra ljus ner där. Om hålen fryser igen, sticker de upp frambenen och snurrar runt. Då raspar klorna av isen så att hålet blir öppet igen.

De svenska sälarna har inga fiender utom människan. I havet tar isbjörnen och valrossen sälar.

Sovsälar
Sälar kan sova nere i vattnet. De ligger stilla på ca två meters djup. Då och då simmar de sakta till ytan för att andas. Sedan sjunker de lugnt till botten igen. Ibland ”står” sälarna i vattnet och bara nos och ögon sticker upp. När sälar står stilla så kallas de sovsälar och de kan sova så djupt att de inte vaknar ens när en motorbåt kör förbi. Sälar kan också sova uppe på berghällar eller på is.
 
 
 
 

(Källa: Djurens Värld)