Insekter

De försvarar sig genom att böja fram bakkroppen och skicka ut en flera centimeter lång stråle av myrsyra. Små djur bedövas av myrsyran och stora djur irriteras så mycket att de låter stacken vara ifred. Stacken är inte bara en hög av barr och kvistar. Varje litet barr har lagts så finurligt och skickligt att det finns gångar genom hela stacken. Myrorna går i gångarna, men de är också vädringskanaler. Frisk luft strömmar genom hela stacken ända ner till de djupa kamrarna långt under markytan. När det är vackert väder är stackens hundratals tunnlar öppna och vid regn stängs de snabbt.

Myran har inget skelett. I stället har den ett segt och hårt skal, som håller upp och skyddar kroppen mot slag och stötar, regn och vind. Musklerna är fästade inne i benen och inne i skalet. På huvudet sitter fem ögon. Två ögon är fasettögon, tre är punktögon. Myrorna känner sig fram med sina antenner. Med antennerna fångar de också upp dofter som finns i luften. Längst fram på huvudet sitter starka käkar. Utanför munnen sitter små utskott. Med dem kan myran känna olika smaker. Myrorna kan alltså se, känna, lukta och smaka, men de kan inte höra. Längst bak på myran kan du se en rund öppning med en frans av hår. Genom den sänder myran ut myrsyra och olika dofter. En doft talar om för de andra myrorna att här är det farligt. En annan doft säger; här är det gott om mat, kom och hjälp mig. En tredje doft är myrans hemmadoft – alla myror i en stack känner igen den doften. Den myra som luktar ”hemma” är en vän, andra är fiender.

Skalbaggen är mycket större än en myra. Ändå tvekar de inte att anfalla. De letar upp någon del av skalbaggen där skalet är mjukt. Där biter de hål och böjer fram baken så att de kan spruta in myrsyra. Den bedövar skalbaggen. Sedan börjar det hårda arbetet med att släpa skalbaggen till stacken. Myrorna äter även larver, maskar, frön och bladlösspillning. På en enda sommar kan myrorna i en stor stack släpa hem ca två miljoner småkryp. Många av dessa småkryp skadar skog och växter, så man kan säga att myrorna hjälper oss människor med att vårda skogen. Bladlössen suger i sig söt vätska från blad och kvistar och deras spillning blir en sockerlösning. Stackmyrans viktigaste mat är socker och en medelstor stack kan äta 10 kg socker under en sommar.

Myrorna i stacken lever i ett samhälle. Nästan alla invånarna är arbetare med olika arbetsuppgifter. De bygger oftast sin stack runt en trädstam eller kring en gammal stubbe. Stacken byggs mot väderstrecket söder för att fånga upp så mycket solljus som möjligt. Efterhand byggs stacken ut, både uppåt och nedåt i takt med att invånarantalet ökar. I en riktigt stor stack kan det finnas upp till en miljon myror. Drottningen är nästan dubbelt så stor som arbetarna. Hon lever i de små grottorna som finns nere i marken, djupt under stacken. Bara en gång om året kan hon få frisk luft och dagsljus. Det är på våren när stackens alla myror vaknat efter vinterdvalan. Då kan drottningen krypa ut och sola sig en liten stund. Resten av sommaren sköter hon sitt enda jobb – att lägga ägg. Drottningen kan inte skaffa mat själv och måste matas. Hon får sockerlösning från bladlöss, bitar av maskar och andra smådjur. Flera gånger om dagen slickas hon ren över hela kroppen. De myror som sköter drottningen är arbetarmyror.

Alla arbetare är honor, men de lägger normalt inga ägg. Arbetarmyrorna bär de ömtåliga och mjuka äggen till en särskild äggkammare. Där finns det andra arbetare som vaktar och sköter om äggen. När äggen kläcks och myrlarverna kommer ut flyttas de till en annan kammare. Där matas de av andra arbetare i ungefär tre veckor tills de blir fullvuxna. Då börjar förvandlingen till puppor. Larven spinner en tunn tråd som den lindar runt sig själv tills den ligger inne i en fin säck, som kallas för kokong. Inne i kokongen blir den en puppa. De arbetsmyror som vaktar pupporna märker att en ny myra vill ut och vet att den inte kan öppna kokongen själv. De använder arbetarmyrorna sina kraftiga käkar och drar isär kokongen. Den nyfödda myran är nästan lika stor som de andra arbetarmyrorna, men den är blekare i färgen. Benen, skalet och käkarna är mjuka så hon kan inte gå och inte äta. De vuxna myrorna putsar och matar den unga myran och efter några timmar är den färdig för sitt första arbete.

Det är inte bara bladlössen som myrorna har nytta av, de har också gäster. Det kan bo små skalbaggar i stacken. Myrorna matar och sköter dem som sina egna ungar, men låter dem inte bo gratis, de får betala för maten. Det gör de genom att myrorna slickar i sig ett starkt doftande ämne med förtjusning, som baggarna producerar. Myrorna äter detta på samma sätt som vi äter godis. Myrorna behöver inte ämnet, men de arbetar gärna lite extra för att få detta godis. Guldbaggen är en ”snyltgäst”. Honan tränger ner till botten av stacken och lägger sina ägg. De nykläckta larverna lever av murkna växtdelar och gör ingen skada på stacken. De har bara nytta av värmen i stacken. Blåvingefjärilslarven bor också en tid i stacken. Dessa larver livnär sig till en början på blommor och när det har gått ett tag börjar den att krypa omkring på blommans växtdelar. Myrorna gillar det söta sekret som larven utsöndrar och tar med sig den till stacken. Där lägger de den i en kammare och tar tillvara på det söta sekretet. Samtidigt äter larven en och annan myrlarv, som finns i kammaren. När larven börjar förpuppa sig lämnas den ifred och när fjärilen kommer ut hjälper myrorna den så att den kan flyga ut.

Myrorna har många fiender, men en har specialiserat sig på att fånga myror. Små gropar i sanden gömmer en hemsk hemlighet för myror. Längst nere i botten av en grop sitter en larv med kraftiga käkar. När en myra kommer gående för att söka efter mat kanske den halkar ner i gropen. Några sandkorn rasar ner mot larven, som bara har sina krokiga klor uppe. Larven känner sandkornen och börjar sprätta upp sand mot myran. Myran förlorar snart fotfästet och rasar mot gropens botten. Vips slår käkarna samman om myran. Larvens list med gropen har lyckats och den får sin favoritmat. När larven har ätit tillräckligt med myror ska den bli en myrlejonslända. Andra djur som äter myror är björnen, räven, gröngölingen, spillkråkan och många andra fåglar.

Myrorna samlar ingen mat inför vintern, eftersom de går i dvala. Det betyder att de andas mycket långsamt och ligger stilla nästan hela vintern. Den näring de har i kroppen räcker minst sju månader. Varje myrstack är lika djup som den är hög. Hela stacken och snön skyddar mot kyla och de flesta vintrar blir det inte köldgrader i deras sovkammare. Om det skulle bli rejält kallt klarar myrorna temperaturer ända ner till -100 grader. Redan på sensommaren börjar deras kroppar att ställa om sig för kyla. När nätterna blir längre och dagarna blir kortare ”känner” myrorna att det ska bli kallt om några veckor. Då bildas glycerol i alla mikrosmå celler. Man kan jämföra glycerol med en antifrysvätska. Myrorna ligger i klumpar om flera tusen så att de värmeisolerar varandra. Längst in i varje myrklump ligger en drottning. Hon måste ha det bästa skyddet eftersom utan drottningar kan inte stacken leva vidare.

De allra flesta myrstackarna ligger öppet och vända åt söder så att vårsolen värmer dem intensivt. Snön smälter och hela stacken börjar tina. Då vaknar myrorna. Tröga och stela kravlar de sig ut i solvärmen. Snart blir de varma och kan börja använda ben och antenner som vanligt igen. Då blir det brått att reparera trasiga gångar och öppningar så att stacken vädras och torkar. Frisk luft måste kunna komma in, eftersom det bildas koldioxid när myrorna börjar andas som vanligt. Koldioxid är en del av utandningsluften och om det finns för mycket av den kan myrorna kvävas.