Insekter

Insekterna är den största djurgruppen vi har här på jorden. Det finns drygt en miljon beskrivna arter insekter, men då många arter ännu inte är beskrivna är den verkliga siffran högre, kanske ända upp till femtio miljoner arter. Man känner lättast igen en insekt på att den har sex ben. Kroppen är tredelad med huvud, mellankropp och bakkropp. De flesta har fyra vingar, andra två och vissa inga alls.

Bi

Vårt honungsbi är livsnödvändigt för natur, djur och människa för att kunna existera. Honungsbiet utför ett enastående arbete då det flyger från blomma till blomma med frömjöl som hamnar på nästa blommas pistill. Bin är blomtrogna och flyger på en blomsort i taget, därför är de enastående som pollinatörer.

Läs mer

Bin förekommer i alla världsdelar och tillhör steklarna. I Sverige finns knappt tre hundra arter av bin. De vilda bina kallas för solitära bin då de lever ensamma, till skillnad från tambiet som är ett socialt bi som lever i välorganiserade samhällen. Solitära bina kan indelas i de som bor i marken och de som bor i gångar i ved samt de som parasiterar de andra bina. Det finns drygt 50 arter bin som bygger sina bon i gångar i ved eller i märgrika, kraftiga örter som till exempel hallon, björnbär och malört.

I ett bisamhälle förekommer tre sorters vuxna individer. Det finns bara en drottning (visen) i ett samhälle. Hon lägger alla äggen. Arbetsbina är sterila honor, som samlar nektar, pollen, harts och kåda. De hämtar även vatten. Drönarna som är hanar och ägnar sig bara åt fortplantning. Sociala bin övervintrar genom att gruppera sig som en klump för att hålla värmen. Innan dödar de drönarna, eftersom dessa endast utgör en belastning på matreserven. I mars börjar drottningen lägga ägg i mitten av klungan, där temperaturen är högst. Normalt lägger drottningen befruktade ägg som utvecklas till arbetsbin, sterila honor. Andra ägg som drottningen lägger är obefruktade som utvecklas till drönare, hanbin. Äggläggandet är mycket långsamt i början. Allteftersom värmen tilltar på våren ökas äggläggningen. Den når sitt max i juni och juli, för att sedan avta och helt upphöra i oktober och november. En ungdrottning parar sig med 20-30 drönare. Hon kan därefter lägga befruktade ägg upp till sex år. Under årets lopp kan en drottning lägga upp till 50 000 ägg. För att sociala bin ska kunna veta var det finns nektar använder de sig av en dans och kommunicerar med varandra på så sätt.

Bina använder sig av sin gadd för att försvara sig. Endast honorna har gadd. Gadden fastnar och stannar kvar, inklusive den hullingsförsedda gadden och giftblåsan i den angripnes hud. Biet dör därefter av angreppet. Är man mycket snabb och omedelbart avlägsnar bakkroppsspetsen kan mängden gift som pumpas in i såret minskas. Gadden skall skrapas bort, absolut inte pincettgreppet om giftblåsan.

Bin saknar lungor och gälar. De har istället i sitt hårda kitinskal flera andningshål varifrån det löper kanaler, trakéer, som grenar ut sig till de inre organens alla celler. På så sätt får cellerna sitt syre. Blodet cirkulerar fritt i kroppshålan och pumpas runt av ett pulserande hjärta i bakkroppens överdel.

För mer info:
Bin och biholkar Naturhistoriska Riksmuseet


Fjäril

Precis som de flesta insekter delas fjärilarna in i olika grupper beroende på hur och var de lever. Den lättaste uppdelningen är, dag- och nattfjärilar. Det är naturligt att man i första hand lägger märke till dagfjärilarna eftersom vi ser dem på dagen, medan nattfjärilarna är aktiva när det är mörkt ute. Det finns ungefär 170 000 olika arter av fjärilar och av dessa är ca 16 000 dagfjärilar. Den största skillnaden mellan dag- och nattfjärilar är deras färger. Dagfjärilarna har ofta väldigt vackra och klara färger samt en liten kropp. Nattfjärilarna har ofta lite mörkare färger och en kraftigare kropp.

Läs mer

En fjärils liv består av fyra olika stadier. Det hela börjar med ett ägg som blir till en larv som sedan förpuppar sig, för att utvecklas till en fjäril. Förr i tiden visste man inte om dessa olika stadier, utan trodde att larven var ett djur och fjärilen ett annat. Fjärilens kropp skyddas av hård eller seg hud som är beklädd med tätt sittande fjäll eller hår. Den delas upp i huvud, mellankropp och bakkropp. På huvudet sitter fasettögon, sugsnabel, antenner och mundelar. Mellankroppen har tre benpar och ovanför dem sitter vingarna som består av fjäll. Fjällen är uppbyggda på samma sätt som ett tegeltak. Längst bak på bakkroppen sitter fjärilens könsorgan.

En av de viktigaste händelserna i fjärilens liv är parningen och äggläggningen. Dagfjärilen letar efter någon med de rätta färgerna. Det händer ofta att de blir lurade av t ex färgat papper. Hanen måste komma riktigt nära och känna honans doft för att kunna avgöra om det är rätt. När de har funnit varandra är det vanligt att ett parningsspel utgörs. Detta består ofta av fantastiska danser i luften. De flesta honor lägger väldigt många ägg. De kan uppgå till tusen ägg, men bara några av dessa undgår alla faror och blir fjärilar. Äggen ser ut på olika sätt beroende på vilken art det är. De kan vara av olika färger, former, släta eller mönstrade. Det vanligaste är att honan söker upp växter, buskar eller träd där hon lägger och fäster äggen på blad och kvistar som kommer att bli larvens värdväxt. Tiden som det tar för ett ägg att utvecklas till en larv varierar beroende på vilken art det är och klimatet.

För att larven skall komma ut måste den gnaga sig ut genom äggskalet. När detta är gjort vrider den sig ut och väl ute börjar den genast äta upp äggskalet. Detta innehåller viktiga näringsämnen som larven måste ha för att kunna utvecklas på ett normalt sätt. Larven har mjukhudad kropp med normalt åtta par ben. Den börjar genast äta växtdelar för att växa till sig och lägga grunden till att bli en fjäril. Eftersom de ständigt äter blir deras kropp för liten. Man kan säga att de nästan äter så att de spricker. Larven kryper ur sitt gamla skinn. Vi kallar det för hudömsning. Det är vanligt med 3-5 hudömsningar innan puppstadiet. Utseendet på larverna varierar helt beroende på var de lever.

Det räcker inte bara med att äta, det gäller även att överleva som larv. Det är många djur som gärna äter larver. Därför har de utvecklat olika skydd mot dessa faror. I de flesta fall är de skyddade genom sin likhet med den miljö de vistas i. De kan också vara håriga och ha starka färger för att bli oaptitliga, dessutom kan de vara giftiga. Fåglar och andra djur undviker ofta att äta håriga larver. Innan larven skall förpuppas söker den en lämplig plats att göra detta på. Beroende på vilken art det är söker den olika lösningar. Det kan vara att gräva ner sig i marken för att skydda puppan, rulla in sig i ett löv, se ut som ett löv ute i det fria på någon kvist. Eftersom inte puppan kan röra sig är det extra viktigt att de anpassar sig till omgivningen och att de inte upptäcks av fiender. Många av larvens organ är nu onödiga och bryts ner för att bilda nya organ till fjärilen. Pupptiden varar från några veckor upp till flera år beroende på art och klimat.

Fjärilarnas många vackra färger kan inte tyckas ha någon funktion när det gäller skydd när vi människor ser dem. Färgerna i kombination med rörelse gör det svårt för främst fåglar att upptäcka dem. Det är även vanligt att dagfjärilarna har en annan färg på undersidan av vingarna för att minska risken för upptäckt när de sitter och vilar med vingarna hopslagna. Det troliga med färgernas funktion är att lättare kunna identifiera en fjäril av det andra könet när det är dags för parning.

För mer info:
Naturhistoriska Riksmuseet
Dag- & nattfjärilar, Lepidoptera


Geting

Getingar är inte aggressiva. De sticker inte om man inte slår eller trampar på dem. Om en geting landar på ens arm kan man lugnt låta den sitta tills den självmant flyger iväg. Om en geting sticks sprutar den in gift i huden. Men getingen kan, till skillnad från biet, använda sin gadd och sticka flera gånger. En tumregel är därför att om ingen gadd sitter kvar så är det troligen en geting som har stuckit.

Läs mer

Vanligast är vanlig geting (Vespula vulgaris) och skogsgeting. Mindre vanlig är bålgetingen som är fridlyst. I allmänhet är de svarta med gula markeringar. Bålgetingen är svart eller brun med orange eller gula markeringar och är ofta större än vanliga getingar. Getingar äter nektar, söta saker och saft men de är också rovinsekter. Eftersom de tycker om allt slags kött dras de ofta till kött på våra matbord utomhus på sommaren.

Getingarnas klotrunda bon byggs av ett pappersliknande material som består av söndertuggat trä blandat med saliv. Bon kan man hitta på många olika platser. Skogsgetingens bon kan hänga i trän. Vanliga getingar bygger bon såväl i hus som i jordhålor. Bygger de bon i marken kallas de ofta jordgetingar. Bålgetingar bygger ofta i ihåliga träd. Ett getingbo är någonting som (sociala) getingar bor i och finns i olika utseenden och placeringar. Boet byggs genom att getingen tuggar avgnagt trä med sin saliv så att det papperslika materialet bildas. Fritt upphängda bon har sin öppning nedtill. I boet finns våningar av sexkantiga celler med öppningen neråt och som innehåller ägg, larver och puppor. Ett stort bo kan rymma flera tusen getingar.

Vanliga getingar bygger sina bon antingen under jord eller som bollformat tuggat papper som till exempel kan hänga under tak eller under trädgrenar. Bålgetingarnas bon är väldigt stora och grovt byggda med många synliga ingångshål. Jordgeting är inte en art, utan det namn som används för getingar som oavsett art byggt sitt bo under jord. Flera arter gör det mer eller mindre regelbundet, i Sverige vanlig geting, tysk geting (som båda även bygger bo ovan jord) och rödbandad geting som så gott som uteslutande bygger under jord.

Man skiljer på solitära och sociala getingar. De solitära lever inte i samhällen och har ingen arbetarkast, bara honor och hanar. Honorna bygger egna bon av lera eller så utnyttjar de redan befintliga håligheter i trä där de lägger sina ägg. Varje ägg förses med ett förråd av insektslarver som honan förlamat med sitt gift. De blir sedan föda åt den egna larven. Bland de sociala getingarna finns honor, hanar och arbetare. Arbetarna är sterila honor och har därmed gadd. De flesta arter lever i ganska stora ettåriga samhällen.

För mer info:
Naturhistoriska Riksmuseet
Småkryp


Myra

Myrstackar är fyllda av liv. Uppe på ytan kryper och kryllar myror överallt. Känner de sig störda, samlas hundratals myror på några sekunder och du kan känna den fräna friska doften av myrornas försvarsvätska – myrsyran.

Läs mer

De försvarar sig genom att böja fram bakkroppen och skicka ut en flera centimeter lång stråle av myrsyra. Små djur bedövas av myrsyran och stora djur irriteras så mycket att de låter stacken vara ifred. Stacken är inte bara en hög av barr och kvistar. Varje litet barr har lagts så finurligt och skickligt att det finns gångar genom hela stacken. Myrorna går i gångarna, men de är också vädringskanaler. Frisk luft strömmar genom hela stacken ända ner till de djupa kamrarna långt under markytan. När det är vackert väder är stackens hundratals tunnlar öppna och vid regn stängs de snabbt.

Myran har inget skelett. I stället har den ett segt och hårt skal, som håller upp och skyddar kroppen mot slag och stötar, regn och vind. Musklerna är fästade inne i benen och inne i skalet. På huvudet sitter fem ögon. Två ögon är fasettögon, tre är punktögon. Myrorna känner sig fram med sina antenner. Med antennerna fångar de också upp dofter som finns i luften. Längst fram på huvudet sitter starka käkar. Utanför munnen sitter små utskott. Med dem kan myran känna olika smaker. Myrorna kan alltså se, känna, lukta och smaka, men de kan inte höra. Längst bak på myran kan du se en rund öppning med en frans av hår. Genom den sänder myran ut myrsyra och olika dofter. En doft talar om för de andra myrorna att här är det farligt. En annan doft säger; här är det gott om mat, kom och hjälp mig. En tredje doft är myrans hemmadoft – alla myror i en stack känner igen den doften. Den myra som luktar ”hemma” är en vän, andra är fiender.

Skalbaggen är mycket större än en myra. Ändå tvekar de inte att anfalla. De letar upp någon del av skalbaggen där skalet är mjukt. Där biter de hål och böjer fram baken så att de kan spruta in myrsyra. Den bedövar skalbaggen. Sedan börjar det hårda arbetet med att släpa skalbaggen till stacken. Myrorna äter även larver, maskar, frön och bladlösspillning. På en enda sommar kan myrorna i en stor stack släpa hem ca två miljoner småkryp. Många av dessa småkryp skadar skog och växter, så man kan säga att myrorna hjälper oss människor med att vårda skogen. Bladlössen suger i sig söt vätska från blad och kvistar och deras spillning blir en sockerlösning. Stackmyrans viktigaste mat är socker och en medelstor stack kan äta 10 kg socker under en sommar.

Myrorna i stacken lever i ett samhälle. Nästan alla invånarna är arbetare med olika arbetsuppgifter. De bygger oftast sin stack runt en trädstam eller kring en gammal stubbe. Stacken byggs mot väderstrecket söder för att fånga upp så mycket solljus som möjligt. Efterhand byggs stacken ut, både uppåt och nedåt i takt med att invånarantalet ökar. I en riktigt stor stack kan det finnas upp till en miljon myror. Drottningen är nästan dubbelt så stor som arbetarna. Hon lever i de små grottorna som finns nere i marken, djupt under stacken. Bara en gång om året kan hon få frisk luft och dagsljus. Det är på våren när stackens alla myror vaknat efter vinterdvalan. Då kan drottningen krypa ut och sola sig en liten stund. Resten av sommaren sköter hon sitt enda jobb – att lägga ägg. Drottningen kan inte skaffa mat själv och måste matas. Hon får sockerlösning från bladlöss, bitar av maskar och andra smådjur. Flera gånger om dagen slickas hon ren över hela kroppen. De myror som sköter drottningen är arbetarmyror.

Alla arbetare är honor, men de lägger normalt inga ägg. Arbetarmyrorna bär de ömtåliga och mjuka äggen till en särskild äggkammare. Där finns det andra arbetare som vaktar och sköter om äggen. När äggen kläcks och myrlarverna kommer ut flyttas de till en annan kammare. Där matas de av andra arbetare i ungefär tre veckor tills de blir fullvuxna. Då börjar förvandlingen till puppor. Larven spinner en tunn tråd som den lindar runt sig själv tills den ligger inne i en fin säck, som kallas för kokong. Inne i kokongen blir den en puppa. De arbetsmyror som vaktar pupporna märker att en ny myra vill ut och vet att den inte kan öppna kokongen själv. De använder arbetarmyrorna sina kraftiga käkar och drar isär kokongen. Den nyfödda myran är nästan lika stor som de andra arbetarmyrorna, men den är blekare i färgen. Benen, skalet och käkarna är mjuka så hon kan inte gå och inte äta. De vuxna myrorna putsar och matar den unga myran och efter några timmar är den färdig för sitt första arbete.

Det är inte bara bladlössen som myrorna har nytta av, de har också gäster. Det kan bo små skalbaggar i stacken. Myrorna matar och sköter dem som sina egna ungar, men låter dem inte bo gratis, de får betala för maten. Det gör de genom att myrorna slickar i sig ett starkt doftande ämne med förtjusning, som baggarna producerar. Myrorna äter detta på samma sätt som vi äter godis. Myrorna behöver inte ämnet, men de arbetar gärna lite extra för att få detta godis. Guldbaggen är en ”snyltgäst”. Honan tränger ner till botten av stacken och lägger sina ägg. De nykläckta larverna lever av murkna växtdelar och gör ingen skada på stacken. De har bara nytta av värmen i stacken. Blåvingefjärilslarven bor också en tid i stacken. Dessa larver livnär sig till en början på blommor och när det har gått ett tag börjar den att krypa omkring på blommans växtdelar. Myrorna gillar det söta sekret som larven utsöndrar och tar med sig den till stacken. Där lägger de den i en kammare och tar tillvara på det söta sekretet. Samtidigt äter larven en och annan myrlarv, som finns i kammaren. När larven börjar förpuppa sig lämnas den ifred och när fjärilen kommer ut hjälper myrorna den så att den kan flyga ut.

Myrorna har många fiender, men en har specialiserat sig på att fånga myror. Små gropar i sanden gömmer en hemsk hemlighet för myror. Längst nere i botten av en grop sitter en larv med kraftiga käkar. När en myra kommer gående för att söka efter mat kanske den halkar ner i gropen. Några sandkorn rasar ner mot larven, som bara har sina krokiga klor uppe. Larven känner sandkornen och börjar sprätta upp sand mot myran. Myran förlorar snart fotfästet och rasar mot gropens botten. Vips slår käkarna samman om myran. Larvens list med gropen har lyckats och den får sin favoritmat. När larven har ätit tillräckligt med myror ska den bli en myrlejonslända. Andra djur som äter myror är björnen, räven, gröngölingen, spillkråkan och många andra fåglar.

Myrorna samlar ingen mat inför vintern, eftersom de går i dvala. Det betyder att de andas mycket långsamt och ligger stilla nästan hela vintern. Den näring de har i kroppen räcker minst sju månader. Varje myrstack är lika djup som den är hög. Hela stacken och snön skyddar mot kyla och de flesta vintrar blir det inte köldgrader i deras sovkammare. Om det skulle bli rejält kallt klarar myrorna temperaturer ända ner till -100 grader. Redan på sensommaren börjar deras kroppar att ställa om sig för kyla. När nätterna blir längre och dagarna blir kortare ”känner” myrorna att det ska bli kallt om några veckor. Då bildas glycerol i alla mikrosmå celler. Man kan jämföra glycerol med en antifrysvätska. Myrorna ligger i klumpar om flera tusen så att de värmeisolerar varandra. Längst in i varje myrklump ligger en drottning. Hon måste ha det bästa skyddet eftersom utan drottningar kan inte stacken leva vidare.

De allra flesta myrstackarna ligger öppet och vända åt söder så att vårsolen värmer dem intensivt. Snön smälter och hela stacken börjar tina. Då vaknar myrorna. Tröga och stela kravlar de sig ut i solvärmen. Snart blir de varma och kan börja använda ben och antenner som vanligt igen. Då blir det brått att reparera trasiga gångar och öppningar så att stacken vädras och torkar. Frisk luft måste kunna komma in, eftersom det bildas koldioxid när myrorna börjar andas som vanligt. Koldioxid är en del av utandningsluften och om det finns för mycket av den kan myrorna kvävas.


Spindel

Spindlar kan hittas över nästan hela världen, från tropiska till arktiska områden och från vattenmiljöer till bergstoppar. Det finns ca 30 000 kända spindelarter, av dessa har endast ungefär 200 arter gift starkt nog för att skapa hälsoproblem för människor. Flera större arter har bett som kan vara tämligen smärtsamma men som inte orsakar långvariga problem för hälsan. Svarta änkan (Latrodectus mactans) är en av världens giftigaste spindlar och har nyligen hittats i södra Sverige. Giftet kallas latrotoxin men bettet är vanligtvis inte dödligt för en frisk människa.

Läs mer

De har två kroppssegment och åtta ben – insekter har sex – inga tuggande mundelar och inga vingar. Det främre är ett kombinerat huvud och överkropp De har vanligen åtta ögon, men det kan variera. Ögonen har linser och är inte sammansatta av mindre delar som insekternas fasettögon. Spindlar saknar luktsinne och har dålig hörsel, de har inte heller några antenner. Känselsinnet är starkt utvecklat och de känner av vibrationer som ger information om omgivningen.

Alla spindlar producerar silke, en tunn och stark proteinsträng från spinnvårtorna som oftast kan hittas i änden av bakkroppen. Spindeltråden består av långa, starka proteinkedjor. Tråden används även till att klä in väggarna i jordhålor, väva nät, spinna in byten i kokonger och många andra saker. Små spindelarter eller nykläckta spindlar, använder spindeltråden för att flyga. Spindlars blod cirkulerar, men inte genom något bestämt blodomlopp, de saknar blodådror men allting hålls igång av ett hjärta. Detta kallas för ett öppet cirkulationssystem. Spindlarnas andningsorgan kallas boklungor och är små gångar med öppningar på undersidan av bakkroppen. I dem cirkulerar luft som syresätter blodet.

Spindlar vill helst äta flugor. De flesta ratar myror. Getingar är för aggressiva och svårhanterliga och lämnas därhän. En del arter biter, mosar och massakrerar sitt byte medan andra suger ut flugkroppen. Det finns många olika varianter på hur spindlar fångar sitt byte. Det vanligaste är det klassiska spindelnätet, där spindeln ofta sitter i mitten av nätet och väntar. En variant är att spindeln har ett litet bo i utkanten av nätet, med en enstaka tråd som löper in och förmedlar vibrationer från eventuella sprattlande byten. När bytet blivit förlamat av giftet spinns det in i en kokong och lossas från nätet. Spindeln suger sedan ut bytets smälta innanmäte. De kan bara äta flytande föda. Spindlar spelar en stor regulativ roll i naturen. På en hektar ängsmark kan spindlarna dagligen konsumera uppemot 100 kg insekter.

Alla spindelarter har problem med hur hannen och honan ska närma sig varandra, men det är för de flesta arter mindre vanligt att honan faktiskt äter hannen. Allt handlar om bemötandet, om han signalerar att han är en hane med parningsavsikter (genom att rycka på ett speciellt vis i nätet), så kommer hon antagligen låta honom närma sig henne. Många spindlar har mycket dålig syn och skulle inte känna igen en hane om det inte vore för rätt signaler. Men även efter ett lyckat välkomnande kan hanen sluta som ett extra energitillskott. Risken för detta är större om honan är hungrig. För att minska risken att sluta som en måltid har hanen ibland med sig en ”present” till honan i form av en fluga eller annat byte. Spindlar är äggläggande

För mer info:
Naturhistoriska Riksmuseet