Kräldjur och grodor

Groda

Grodan finns i mängder av storlekar och färger och är mycket variabel med mer eller mindre mörka fläckar på en grundfärg som kan vara gul, ljust gulbrun, brun, olivgrön, grå eller nästan svart. I Sverige förekommer det 8 arter grodor: vanlig groda, åkergroda, ätlig groda, långbensgroda, gölgroda, lövgroda, lökgroda och klockgroda. Alla dessa arter är fridlysta i Sverige.

Läs mer

Flera grodarter är hotade. Orsakerna är dels att småvatten och våtmarker i stor omfattning under de senaste 200 åren dikas ut, fylls igen eller blir igenväxta. En effekt av exploateringen är att enskilda populationer minskar i omfattning, vilket leder till att populationer isoleras från varandra. Avståndet mellan populationer blir till slut så stort att få eller inga individer klarar av att vandra från den ena till den andra. Även skogsbrukets övergång från lövskog till barrskog påverkar många arter.

Många grodor dödas i trafiken när de försöker korsa de vägar som utgör vandringshinder mellan reproduktions- och levnadsområdena. För att skydda grodorna så att de inte blir överkörda sätter skyddsorganisationer och frivilliga människor upp stängsel vid vägens kant. Grodorna fångas i hinkar som är ingrävda längs stängslet och bärs sedan över vägen. Ofta räknas grodorna för att få en uppskattning av områdets population. En annan möjlighet är fast installerade tunnlar under vägarna.

Som vattenlevande larver (yngel) äter de alger, växtdelar och smådjur, varför de fungerar som filtrerande renhållare. När de förvandlats och påbörjat sitt landliv äter de maskar, sniglar, spindlar och andra småkryp. De är dessutom själva omtyckta bytesdjur för en rad andra organismer – i vatten blir de ofta föda åt större insektslarver och på land äts de till exempel av olika smådäggdjur och fåglar. Groddjurens levnadssätt och fortplantning har anpassats efter en hög dödlighet i de lägre åldersklasserna. Under den årliga lekperioden producerar exempelvis en åkergrodehona en äggsamling med cirka 1 500 ägg. Av dessa överlever mellan fem och tio fram till vuxen ålder då de själva kan delta i fortplantningen. Resten av honans fortplantnings-ansträngning det året kommer ekosystemet till del i form av näring och föda. När grodor föds, föds de med gälar. Medan de växer utvecklas lungor som de använder som fullvuxna.

Grodor leker normalt i april – maj. Hanarna kommer först till lekdammarna. Där sätter de igång med sina ”kväkkonserter”. Ett sätt att locka honor. Grodorna håller normalt till inom ganska begränsade egna områden. Det är bara i samband med vårens fortplantningslek och äggläggning de vandrar till vatten- samlingar som ger ägg och ungar en chans att utvecklas. Unga hanar övervintrar i vattnet på botten av någon vattensamling. Honor och äldre hanar gräver ned sig på land. Gärna i lös jord, under lövhögar osv.

Grodor skyddas numera också av lagen. Det är inte tillåtet att hålla grodor i fångenskap. Däremot är det tillåtet att för studier samla ägg och yngel av vanlig groda. De skall sedan snarast återutsättas där de samlades in.

För mer info:

Sveriges Herptiler
Nordens Ark


Grönfläckig padda

Grönfläckig padda är en 5 – 8,5 cm (sällsynt 10 cm) lång padda. Ryggen är ljusgrå, brun till ljust olivgrön med mörkare gröna, distinkt formade fläckar med svart rand. Ryggsidan har dessutom flera, små vårtor. Buksidan är ljusgrå. Parotidkörtlarna (giftkörtlarna) bakom öronen är stora och välutvecklade. Den grönfläckiga paddan, Bufo viridis, är ett groddjur som inte har något emot salta miljöer.

Läs mer

I Sverige är den en riktig strandälskare och lever i kustnära miljöer med många soltimmar. Favoritplatserna är små grunda vattensamlingar med hög vattentemperatur, t ex hällekar på klippkuster, strandängar, sanka åmynningar och faktiskt också vissa människoskapade miljöer, som vattensamlingar i botten på grustag och kalkbrott.

Den grönfläckiga paddan har huvudsakligen en östlig och sydlig utbredning, ner till Nordafrika och bort till Centralasien, där den lever i sandiga, gärna stäppartade miljöer med grunda dammar och vattensamlingar. Idag finns den grönfläckiga paddan endast i Skåne, Blekinge och på Öland.

Den grönfläckiga paddan har sakta minskat i Sverige under hela 1900-talet men de senaste åren har minskningen gått dramatiskt och arten finns nu bara kvar på ett fåtal av femtio tidigare yngelplatser. Av dessa är det bara två som har ett större antal djur, de övriga endast ett tiotal exemplar vardera. Det har till och med hänt att folk har plockat med sig paddor hem. Den grönfläckiga paddan är därmed ett av våra mest hotade ryggradsdjur!

Dess minskning har flera orsaker. Dels har dess miljöer ofta förstörts av människan, strandängar har bebyggts, vuxit igen, plöjts upp, planterats med skog eller torrlagts. Små dammar har fyllts med tegel och sten för kräftodling, fyllts igen helt eller dikats bort. I jordbruksområden har lekdammar förgiftats genom konstgödning och giftanvändning. Grundvattnet har sjunkit på flera platser och lekdammarna har därmed torrlagts under sommaren.

Om vi ska kunna ha kvar den grönfläckiga paddan i vår fauna måste vi:

• se till att dess återstående yngelplatser skyddas och att lekdammarnas vattennivåer och vattenkvalitet garanteras.

• fortsätta de avelsförsök som inletts – med bidrag från bl a WWF med odling av yngel för återinplantering på nuvarande och tidigare kända yngelplatser.

• skapa nya och restaurera äldre lekdammar på en rad platser där arten funnits under 1900-talet. Detta i nära samarbete med markägare, kommunala förvaltningar och lokala företag.

Källa: WWF

För mer info:
Nordens Ark
Länsstyrelsen
Biodiverse


Orm

Ormar växer hela livet och för att kunna uppnå maximal längd måste de ha en bortåt 20 år på sig. En orm klarar bara ca en halvtimme i minusgrader innan den dör och därför övervintrar de nere i marken på sådant djup att de inte riskerar att frysa ihjäl. Idealiska övervintringsmarker är en sydsluttning med inte alltför mycket vegetation så att marken snabbt värms upp på våren.

Läs mer

Från och med år 2000 är alla grod- och kräldjur i Sverige fridlysta. Det finns tre arter av ormar i Sverige:

•Huggorm (Vipera berus)
•Snok (Natrix natrix)
•Hasselsnoken (Coronella austriaca)

Huggorm (Vipera berus)

Huggormen är Sveriges vanligaste och enda giftiga orm och finns hela landet, utom längst upp i norr. Den är en skicklig simmare och klättrare och trivs i ängsmark och gärna i närheten av vatten. Vuxna huggormar kan bli uppemot 90 cm långa. Man känner bäst igen huggormen på sicksackmönstret på ryggen. Honan är oftast (gul- eller röd-)brun, men kan liksom hanen vara helt eller delvis blå eller svarta, vilket ibland kan göra de det svårt att se mönstret på ryggen. Ett annat kännetecken är de vertikala pupillerna.

Huggormen parar sig på våren i april-maj och föder 3-15 levande ungar i slutet av sommaren, som vid födseln är 12-20 cm långa. Hanen blir könsmogen vid bortåt 4 års ålder, medan honan blir det först efter ca 5 år. Med äsping menas antingen honan eller ungen. Maten består mest av smågnagare och grodor. Bytet dödas med giftet, som injiceras med ett snabbt hugg. Eftersom huggormsbettet är giftigt – uppsök alltid läkare om du blivit biten!

Huggormarna lämnar vinterboet i mars-april. Då är de oftast slöa, hugger inte gärna och intar inte någon föda, något de börjar med först efter parningstiden. Under våren tillbringar de 3-4 veckor med att sola och hålla en hög kroppsvärme. Efter denna period ömsar hanarna skinn och därefter vidtar fortplantningsperioden. Först därefter vandrar de till sina egentliga näringsrevir, där de i regel lever ensamma.

Snok (Natrix natrix)

Snoken kan bli omkring 120 cm lång. Den lever av fiskar och grodor, men kan även till skillnad från huggormen ta paddor. Snoken lägger till skillnad från huggorm och hasselsnok ägg och gör detta i regel i början av juli. Äggen utvecklas sedan under några veckor innan de slutligen kläcks i juli-augusti.

Hasselsnok (Coronella austriaca)

Hasselsnoken har en ljusbrun grundfärg och två längsgående rader med mörka fläckar på ryggen och kan maximalt bli ca 70 cm. Den har ett litet huvud och för ett tillbakadraget liv bland stenar och snår. Den finns bara i södra delen av Sverige. Hasselsnokar äter sorkar, insekter, ödlor och andra ormar — även huggormar.

Kopparormen är till skillnad från vad man skulle kunna tro ingen orm utan en benlös ödla! Ormar har inga ögonlock, vilket kopparormen som ibland blinkar har.

För mer info:
Sveriges Herpetologiska Riksförening


Sniglar och snäckor

Snigeln har inte ett hus på ryggen. Det har snäckan. Huset kan ha regnbågens alla färger beroende på var de lever för att smälta in i miljön. Snäckskalet består av kalk. Snäckan bygger upp skalet själv genom att suga upp kalk i kalkrika föremål som den kommer i kontakt med, t ex våra husgrunder. Skalet är inte bara en bostad utan ett skydd där snäckan kan krypa in och gömma sig mot yttre faror.

Läs mer

Sniglarna har också ett skal men det är förkrympt och inbäddat i manteln (ett hudveck). Det in-bäddade skalet i ryggen syns inte. Framför manteln öppnas och sluts ett ganska stort hål där luften går in till lungan. Ögonen sitter på toppen av de två långa tentaklerna (spröten). Deras syn är inte bra, men de kan skilja på mörker och ljus. I de två kortare tentaklerna sitter luktsinnet, vilket är välutvecklat hos dem. De korta tentaklerna används också som känselspröt när de sakta tar sig fram.

De tar sig fram med sin fot som nästan hela deras undersida består av. Foten är täckt av ett slem och tack vare detta glider den fram, även över rakbladsvassa föremål utan att skada sig. Slemmet har också till funktion att skydda den mot uttorkning. Man säger att den förflyttar sig med hjälp av växelvis muskel-kontraktion och muskelavslappning (drar ihop och slappnar av) i foten och tvingar på detta sätt kroppen att förflytta sig framåt. Särskilt fort går det inte och maxfarten brukar ligga på två meter i timmen.

De flesta snäckor och sniglar föredrar mat som kommer från växtriket, men några är rovdjur. På huvudets undersida sitter munnen som är lite speciell. De har inte tänder i egentlig mening. Istället har de en sträv tunga (radula) som arbetar emot en hård överkäke. Tungan består av hundratals små vassa hullingar som river sönder födan. Tack vare sina matvanor hjälper de till att bryta ner löv och växtdelar till ny och bördig jord På ungefär samma sätt som daggmaskarna.

Snäckor och sniglar är hermafroditer. Det betyder att de är hona och hane på samma gång. Vid parningen befruktas båda två samtidigt. Några veckor efter parningen lägger de ägg på ett så skyddat ställe som möjligt. Kläckningen inträffar efter två till fyra veckor då ungarna kryper fram. De har ingen skyddande förälder utan de får klara sig själva.

Snäckor och sniglar gillar regn, dagg, och dimma men inte solsken och torka. Om du vill se och bekanta dig med detta intressanta djur skall du helst vara uppe tidigt en daggfrisk morgon eller en fuktig kväll. När det är torrt väder drar sig snäckan in i sitt hus och avsöndrar ett slem som täpper till öppningen. Vid sol-nedgång eller vid fuktig väderlek tittar snäckan fram och börjar leta efter mat. Den gillar nästan allt som är grönt och saftigt i trädgården. När vintern närmar sig gräver snäckan ner sig i jorden för att gå i vinter-dvala. Innan den går i dvala måste den täppa till skalöppningen med slem och kalk som hårdnar till en hård skiva. Då har snäckan stängt till om sig precis som när vi stänger en ytterdörr.

Vinbergssnäckan är en trevlig och harmlös varelse. En gång införd till Sverige som munkars fasteföda. Numera har den blivit en vanlig och uppskattad gäst i våra trädgårdar. Skogssnigeln ar den största snigeln i Sverige. Den trivs och lever i skogsmark, hagar och trädgårdar. Vanligast ar den svartglänsande, men den kan också vara vit, gulbrun eller röd. Skogssnigeln är lätt att upptäcka om det är lite blött ute. Då sträcker den ut sig i hela sin Längd och kan bli ända upp till 17 cm lång. Lever bara ett år. Skogssnigeln lägger sina ägg under löv och växtdelar. Äggen klacks på hösten och små, gulprickiga snigelungar kryper fram. De hinner inte vara ute så länge eftersom de måste gräva ner sig för att gå i vinterdvala. Till skillnad från snäckorna gräver inte de gamla sniglarna ner sig utan dör i vinterkylan. Man säger att sniglarna är ettåriga, eftersom de bara lever ett år

För mer info:
Naturhistoriska Riksmuseet


Vanlig padda

Paddan är ett robust och satt groddjur, inte lika slank som grodorna. Huden är tjock och vårtig. Färgen är brunaktig men varierar i ljust och mörkt. Honan blir 123 mm lång, hanen bara 78 mm. Den vanliga paddan, liksom alla våra paddor, grodor, ödlor och ormar är fridlysta i hela landet.

Läs mer

Paddan förekommer i större delen av Sverige, med undantag för fjällen. Den föredrar inte någon speciell terrängtyp. Vad den däremot behöver, är fuktiga gömställen under dagen, såsom under stenar, rötter, omkullfallna träd, tuvor, buskar, eller i lövhögar. Det är därför vi ofta hittar den i våra träd-gårdar och parker. De är nyttodjur i våra trädgårdar, då de äter insekter, deras larver, spindlar, sniglar, daggmaskar, små kräl- och groddjur, även möss tas av större paddor.

Paddan är solitär, d v s en enstöring. Den är ett skymnings- och nattdjur med gott mörkerseende, och patrullerar ett litet revir. Den är också stationär, man kan återfinna den på samma ställe i veckor eller månadsvis. Paddornas begränsade jaktrevir gör att de mest sitter och väntar på att smådjur skall passera förbi, exempelvis ditlockade av en trädgårdslyktas sken, eller en ljus berghäll i månens sken. Paddan kan klättra och intar stundtals dagplatser högt upp, på murar och i häckar. Vid regn eller fuktigt väder, blir de även aktiva på dagen och kan jaga daggmaskar.

De övervintrar på frostfritt djup, från september – oktober till april – maj. Flera paddor kan övervintra på samma ställe, ibland i sällskap av kopparödla och huggorm. Direkt efter övervintringen från april till juni, när vårvärmen har kommit, beger sig paddorna till sina lekvatten, samma vatten som de en gång själva föddes i. Vandringen kan pågå mellan ett och tio dygn, och sker nattetid. Sträckan kan uppgå till drygt två km. Som lekvatten duger det mesta, såsom vegetationsrika sjövikar, mindre gölar, dammar, hällkar, havs-vikar med låg salthalt (Bottniska viken) och brackvattensamlingar. Paddorna använder, till skillnad från grodorna, den djupare delen av lekvattnet. Vattentemperaturen måste nå 8° C för att leken skall komma i gång.

Hanarnas sång hörs ljudligt och påminner litet om ejderns kluckande läte. Hanen eller ofta flera hanar klamrar sig fast (amplexus) om en hona. De har yttre befruktning, det vill säga honan lägger äggen och hanen sprider sina spermier över äggen och befruktar dessa. Paddornas rom läggs i två gelésträngar (till skillnad från grodornas som läggs i klumpar), som kan bli 3-6 meter långa och kan innehålla 2000-4000 ägg. Äggen är 1,5 -2,0 mm i diameter.

Efter 8-12 dygn som ägg, kläcks den lilla larven (paddynglet) som är 2-6 mm lång. Efter ca 8-12 veckor är den 26-35 mm lång. Som föda äter larven mikroorganismer, bakterier och alger. Äldre larver kan gnaga på döda djur. Så metamorfoserar den, övergår från en vattenlevande larv till en landlevande liten padda. Den nybildade paddan är 8-15 mm lång och svart. Den är till skillnad mot den vuxna paddan, dagaktiv och man kan vid tiden efter meta-morfosen se dessa unga paddor i stort antal vandrande upp från lekvattnen på väg att sprida sig i omgivningen. Mot slutet av första sommaren, strax innan övervintringen är paddan 20-22 mm lång. Nästa sommar har den blivit 40 mm lång. Hanarna blir könsmogna vid 3-4 års ålder, honorna 5-6 år. Den maximala livslängden på en padda är 40 år.

Larverna har giftigt hudsekret som kan skydda dem mot att ätas av fisk och kräftor. Förutom en mängd små giftkörtlar i huden på ryggen så har den gott skydd av ett par stora körtlar i nacken. Trots dessa giftkörtlar så är räv, hund, grävling, kråka, skata och snok naturliga fiender till paddan, som stundtals själv kan ta en och annan padda, dock mest ungpaddor. När djur äter upp vuxna paddor är det endast inälvor och köttet som äts sedan skinnet tagits av.

Spyflugorna Lucilia bufonivora och L. sylvarum parasiterar på paddor. Flughonan lägger ägg på paddans bakdel, rygg eller lår. När larverna kläckts vandrar de längs ryggen fram till ögat eller näsöppningen där de kryper in. Sedan förtär de huvudets mjuka delar, men lämnar hjärnskålen och huden orörda. Paddan dör efter 2-3 dygn då larverna har förstört livsviktiga organ.

Omfattande skogsdikning och bortagande av lekvatten är hot mot arten. Hinder på vägen till och från lekvattnen stör också, på en bilväg om våren kan mängder av paddor dödas. Här är tunnlar under vägen en god lösning. Lokala populationer går under om ett lekvattnen försvinner.

Källa: Naturhistoriska Riksmuseet

För mer info:

Sveriges Herptiler