Nordiska fåglar

Sveriges fågelfauna består av cirka 250 häckande arter varav merparten är flyttfåglar. Utöver dessa förekommer det cirka 25 arter som inte häckar i Sverige, men som passerar landet årligen på sin väg till eller från sina häckningsplatser på den sibiriska tundran.

I maj 2012 hade 501 arter och cirka 560 olika former, det vill säga arter eller underarter, av spontant förekommande fåglar identifierats i Sverige. Landskapen som toppar med flest observerade arter (2012) är Skåne med 418, Öland med 408 och Halland med 377 arter.

Det förekommer fåglar i princip överallt i Sverige, ända upp till glaciärkanterna i fjällkedjan. På grund av Sveriges klimat är merparten av landets fåglar flyttfåglar och några övervintrar hundratals mil från sina häckningsområden.

Uppskattningsvis häckar det 70 miljoner par fåglar varje år i Sverige. Lövsångaren och bofinken är de till antalet vanligaste fåglarna i Sverige och

man uppskattar att det under varje säsong finns 13,2 respektive 8,4 miljoner häckande
par av dessa båda arter. I fallande skala följer sedan rödhake (3,8 milj), kungsfågel (3,0 milj), talgoxe (2,6 milj), trädpiplärka (2,4 milj), bergfink (2,1 milj), taltrast (1,9 milj) och koltrast (1,8 milj).

För mer info:
Naturhistoriska Riksmuseet
Sveriges Ornitologiska Förening
WWF

Fiskmås

Man träffar på måsar snart sagt överallt på jorden. Familjen omfattar över 90 arter, bland dem fiskmåsar, skrattmåsar, dvärgmåsar samt trutar av olika slag. Allra vanligast åtminstone på norra halvklotet är nog fiskmåsen. De finns i hela Sverige och uppgår till ca 200 000 par. De har blivit vanligare i städer och samhällen. Fiskmåsen har en röd ring kring ögat, men den syns bara på nära håll. Däremot har den ingen röd fläck på näbben som de större släktingarna trutarna.

Läs mer

Det latinska namnet, Larus canus, betyder ”grå mås”. Längd 40-46 cm, Vingspann 100 -108 cm. Fiskmåsen har förr kallats värpemåve, homåka, gjuse, kixkaja, och strömmingshök, eller på gotländska – mave.

Fiskmåsen häckar längs kusten, på öar, i våtmarker, längs floder och vid insjöar. Boet placeras på marken nära vattnet, gärna i upphöjt läge, på hög klippa. På fastlandet häckar oftast ett fiskmåspar i enskildhet på en sten i vattnet, men också på upphöjda platser ganska långt från vatten, t ex stenblock, pålar, till och med i träd. Varje måspar har en markbit på cirka fyra kvadratmeter där boet byggs och ungarna föds upp. Det är framförallt för att skydda sig mot fiender som måsarna bor så tätt inpå varandra och för att kunna göra det friktionsfritt har de stiftat komplicerade lagar.

Den syns ofta ute på åkrar där den letar mask och insekter – det kan till och med hända att den fångar en sork. Fiskmåsen är flyttfågel men drar sig vanligtvis inte längre söderut än till Östersjön. Det märkvärdiga med måsarna är att de har ett så utpräglat socialt beteendemönster. Vare sig en mås sitter ensam på en masttopp eller flyger omkring bland hundratals andra är han medlem av en grupp, en liten exklusiv måsklubb.

En mås tillbringar en stor del av sin tid med att putsa fjädrarna. Fjäderputsningen gör inte bara att måsen kan hålla sig flytande, den är också en förutsättning för att han ska kunna sväva i det blå. Tack vare att vingbredden är över en meter och skelettet ovanligt lätt stiger gråtruten till väders nästan i samma ögonblick han lyfter vingarna. Men för att det ska gå för sig måste vingtäckfjädrarna vara putsade glatta så att friktionen mot luften blir minsta möjliga. Måsar kan flyga 50-80 kilometer i timmen och tillryggalägga över tusen kilometer på ett dygn.

När måsarna svävar omkring är det inte alltid för att spana efter föda, ibland gör de det för nöjes skull. När de flyger längs stranden utnyttjar de sådana strömmar som uppstår när havsluften möter varmare luft från land. De tycker också om de låga, svaga luftströmmar som bildas cirka en meter över vågorna; på dem kan de rida i timtal och glida över från den ena till den andra. De flesta människor tror väl att måsarna håller sig i båtarnas kölvatten för att få mat, men avskräde utgör bara en liten del av deras kost, huvudparten består av musslor och fisk. Måsarna följer båtarna för att få rida på de varma luftströmmar som ett fartyg i gång ger upphov till.


Gök

Göken är en flyttfågel som återfinns i Europa, Nordafrika och större delen av Asien och når ända bort till Indien och Indokina. Övervintringen sker i tropiska delar av Afrika. I södra Sverige anländer den i slutet av april eller början av maj. Flyttningen söderut börjas i augusti eller början av september.

Läs mer

Liksom andra arter av samma släkte ruvar göken inte själv, utan överlämnar sina ägg liksom ungarnas uppfödande åt andra fåglar, så kallad häckningsparasitism. Vanligen lägger göken sitt ägg i bon av fåglar som är betydligt mindre än göken själv, till exempel hos sångare.
I varje bo lägger gökhonan endast ett ägg och i de fall där det finns 2 eller 3 gökägg i ett och samma bo är det säkert ägg av olika honor. I förhållande till gökens kroppsstorlek är gökägget ovanligt litet. Till färgen är det mycket varierande och ofta finns en viss överensstämmelse mellan gökäggets färg och färgen hos fosterföräldrarnas ägg.

Hittar inte honan lämpliga värdfamiljer blir hon allt mer desperat och lägger sina ägg hos större, ineffektivare fåglar. Gökägg har hittats hos doppingar, fasaner, ljungpipare, skator och kajor. Om boet – som göken valt att lägga sitt ägg i – är ”öppet”, d v s att värdparet är borta, passar hon på och lägger sitt ägg, hon tar sedan bort ett av värdparets ägg och flyger därifrån.

Ibland verkar gökhanen hjälpa honan vid äggläggningen genom att distrahera värdparet så de inte ska märka att honan är vid boet och lägger sitt ägg. Olika gökhonor är specialiserade att lägga ägg hos olika fågelarter. Göken måste söka reda på just den fågelarts bo som den är inriktad på. Hon måste även kolla upp att kullen är nylagd, så inte ägget kläcks för sent.

Göken har också koll på andra tättingars bobyggande, så att hon kan lägga sitt eget ägg vid rätt tidpunkt. Skulle hon upptäcka en lämplig värdfamilj men där hon är för sent ute och äggen redan börjat ruvas, kan hon förstöra boet eller äggen för att tvinga värdfåglarna börja om med en ny kull.
Gökungen kläcks snabbt på ca 12 dygn, och knuffar därefter gärna ut de andra äggen och ungdjuren ur boet. Den snabbväxande gökungen växer ofta om sina fosterföräldrar. Efter ett år är ungdjuret könsmogen. Göken kan bli 14 år gammal.

Källa: Wikipedia

För mer info:
Naturhistoriska Riksmuseet


Hackspett

Av äkta hackspettar finns det 210 arter i världen. Tio av dem förekommer i Sverige. Den största är stor som en kråka, den minsta som en sparv. Och alla är de specialutrustade för att leta rätt på insekter som hemsöker olika delar av träd.

Läs mer

Somliga mindre arter rensar kvistar och barkspringor från skadelarver. Andra, som spillkråkan, hugger djupa hål i stammarna. Spillkråkorna är särskilt förtjusta i myror och ibland söker de sig av den anledningen ner till marken. Andra vanliga europeiska arter är gröngölingen och den större hackspetten som är hela 25 centimeter lång mellan näbben och stjärtspetsen.

Hackspetten har stor betydelse för skogsekonomin: i decimeterlånga flisor skalar den barken av döda träd och äter upp skadliga insekter och larver innan de hinner sprida sig till friska träd i närheten. Den är otrolig effektiv. En sådan hackspett har setts på en kvart avlägsna nio meter bark från en stor tall. Och aptiten svarar mot effektiviteten: vid en undersökning av en död jättehackspetts maginnehåll fann man inte mindre än 2 600 trädmyror.

Hackspettens kropp är så gott som helt och hållet avpassad för en enda sak: att hugga hål i trä. Benen är korta och kraftiga med två tår riktade framåt och två bakåt. Tillsammans med de skarpa klorna bildar tårna en effektiv griptång som hackspetten kan haka sig fast med även på glatta trädstammar. Stjärtfjädrarna tjänstgör som stöttor och ger fågeln stadga när den sätter igång och hackar. Det mellersta fjäderparet i stjärten är ovanligt kraftigt, och till följd av en märklig anpassningsmekanism fälls inte dessa fjädrar – huvudstöttorna – under ruggningen förrän alla de andra stjärtfjädrarna har ersatts och kan bära upp fågelns tyngd.

Hackspettens förmåga att ta reda på var det finns insekter under barken är otrolig. Flertalet ornitologer anser att han gör det genom sin fina hörsel. Uppehållen mellan knackningarna är antagligen lyssnarpauser då fågeln hör efter om knackningen har oroat några kryp där inne. När hackspetten väl har hittat ett ställe där ljudet säger honom att ytterligare undersökningar kan löna sig, blir knackningarna hårdare. Och när han till slut har fastställt var insektsboet finns börjar barken regna.

Huvudet tycks vara specialkonstruerat för att drämmas i trä – ibland över 100 gånger i minuten – utan att hjärnskakning blir följden. Näbben är rak och mycket hård och spetsig. Skallen som den är fästad vid är ovanligt tjock och manövreras av kraftiga halsmuskler. En bidragande orsak till hackspettens effektivitet på sitt speciella område anses vara att skallen och halskotorna bildar en rät vinkel med varandra. Men det är tungan som är hackspettens allra märkligaste redskap. Den är mycket lång – i vissa fall fyra gånger så lång som näbben – och kastas ut och dras in som en ormtunga. Jag såg en gång en hackspett sitta vid ett hål som den hade mejslat ut i en stubbe. Den såg ut som en mjölklapande katt när den stack in tungan i hålet.

Hackspettarna sjunger inte som de flesta andra skogsfåglar. Men de har ett lockrop – ett raspande eller kacklande läte. Och de inte bara hackar och kacklar, de trummar också – genom att snabbt och lätt slå näbben mot en torr gren eller mot ett plåttak. Trumningen är en varning till inkräktare och dessutom hannens metod att locka till sig en hona. När de väl har bildat par, meddelar de sig med varann genom att knacka lätt mot en trädstam i mycket långsammare tempo än när de trummar. Hos vissa arter är knackningarna så varierande att de förefaller som ett riktigt språk. När en hanne har hittat ett ställe som han finner lämpligt för urholkande av ett bo kallar han på fästmön genom trumningar. Hon kommer och tittar och knackar kanske själv några gånger. Om hon inte gör det, söker hannen reda på en annan plats – och prisar dess fördelar med nya knackningar. Blir hon då intresserad, börjar hon också knacka. Hannens knackningar blir nu hårdare, och snart ryker flisorna.

För mer info:
Fakta Hackspett


Kaja

Kaja (Corvus monedula) är en fågel i familjen kråkfåglar som förekommer över Europa, västra Asien och i Nordafrika. Den är huvudsakligen en stannfågel, men en del populationer i norr och öster flyttar söderut på vintern. Den blir 34-39 cm lång och har svart fjäderdräkt med grå nacke och distinkt blek-grå iris. Den är social och kommunicerar med läten.

Läs mer

Den lever i en liten grupp med en stark och tydlig social struktur, i jordbrukslandskap, öppen skog, bergsklippor vid havet och i städer. Den är en allätare som lever på det den kan få tag på, många olika sorters växtdelar och ryggradslösa djur, liksom avfall som den kan hitta i städer. Kajan bildar monogama par som bygger enkla bon av kvistar i håligheter i träd, på klipphällar eller på byggnader. Den lägger ungefär fem ägg som är blekt blå eller blågröna, med bruna fläckar. Äggen ruvas av honan och ungarna blir flygfärdiga fyra till fem veckor efter kläckningen.

Liksom många andra arter i släktet kråkor är kajan intelligent, nyfiken och social, och är i allmänhet livligare och snabbare än de andra i sina rörelser. De kan uppträda oskyggt men är alltid vaksamma. En juvenil kaja kan ganska lätt göras tam och kan läras att härma ord eller att komma när man kallar på den.
Den sociala hierarkin i kajflockar formas genom strider, undanträngning och hotfulla beteenden – varav flera har beskrivits. Exempelvis förekommer en kroppsställning där huvud och näbb vinklas uppåt och fågeln stryker fjäderdräkten tätt intill kroppen. Detta visar på lugn och självsäkerhet och används när fågeln är på väg in i födosökande flock.

Ett annat exempel på hotfullt beteende är när kajan istället sänker näbben samtidigt som den reser fjädrarna på huvud och nacke. Ibland kombineras detta med att vingarna höjs något. Kajor utmanar ofta varandra på detta sätt. Det kan då sluta med att endera fågeln viker undan eller att de går i strid. En ytterligare hotfull kroppsställning är när fågeln håller kroppen vågrätt och sträcker fram huvudet. För att bli ännu hotfullare kan den även burra upp fjädrarna och sprida ut eller hålla upp vingarna. Denna ytterlighet används när kajor konkurrerar om bon eller honor. Om fågeln sänker huvud och näbb, sprider ut stjärtfjädrarna och burrar upp fjäderdräkten i allmänhet så uttrycker detta beteende försvarsvilja. Undanträngning är när fågeln tränger sig på och knuffar undan en annan fågel från en sittplats. Den fågeln drar sig då oftast undan utan att ta strid. Kajor strider genom att kasta sig mot varandra med fötterna före och brottas med fötterna intrasslade i varandra samtidigt som de hackar varandra med näbben. De andra i flocken brukar då samlas kring de stridande och kraxa högt. Genom att blotta nacken och burra upp huvudfjädrarna ber kajan sin partner att putsa dem. Putsningen utförs huvudsakligen på huvudet och nacken. Detta beteende förekommer nästan bara mellan häckande par.

Födosökandet sker framför allt på öppna markytor, men kajan också söka föda i träd, på sophögar, i soptunnor, på gator och i trädgårdar, helst tidigt på morgonen, när få människor är där. Den använder diverse olika metoder för att komma åt födan, till exempel hoppa, picka, undersökning av jorden med näbben och ibland grävning. Den fångar flugor runt komockor genom att hoppa upp från marken och ibland genom att sjunka ned snabbt från några meters höjd. Maskar kan den plocka upp från nyplöjd jord, men kan inte dras ut ur sina normal gångar i jorden. Kajor kan rida på ryggen av får och andra däggdjur och söker då efter fästingar att äta och ull att använda till bobygge. I denna situation kan de också fånga flygmyror i flykten. Jämfört med andra kråkfåglar tillbringar kajan mer tid med att undersöka och vända på saker med näbben. Så har den också en näbb som är rakare och mindre nedåtriktad och har en väl utvecklad syn, vilket är fördelaktigt för de som tillämpar denna födosökningsstrategi.

Kajan äter framför allt små ryggradslösa djur, upp till 18 mm stora, som den finner ovan marken. Bland djuren som den äter finns diverse arter av skalbaggar (särskilt ollonborrar av släktet Melolontha och larver och puppor av vivlar), flugor och fjärilar, liksom sniglar och spindlar. De äter också små gnagare, fågelägg och döda djur, till exempel sådana som dödats i trafiken. Bland vegetabilier som kajan äter finns säd från sädesfält (råg, vete och havre), ogräsfrö, fläderbär, ekollon och olika odlade frukter. Kajan är skicklig på att utnyttja de olika möjligheter som dyker upp. Dess diet varierar betydligt alltefter vad som för tillfället står till buds. Kajor delar med sig av mat sinsemellan. Detta sker oberoende av kön och släktskap. De delar med sig mer av den mat de tycker bäst om. Hos de flesta fågelarter sker visst aktivt matgivande i samband med omvårdnad av ungar eller parbildande. Men kajor delar med sig mycket mer än vad som är dokumenterat för andra arter, inklusive schimpanser.

Kajan föredrar glesa lövskogar eller blandskogar, där det finns äldre träd med håligheter. Den återfinns ofta i närheten av mänsklig bebyggelse och om vintern samlas ofta större flockar i städer. Kajor häckar vanligen i kolonier med par som samarbetar om att hitta en lämplig plats att bygga bon på, som de sedan försvarar mot andra par och mot rovdjur under större delen av året. Kajan utnyttjar ofta existerande håligheter, till exempel hackspettshål eller skorstenar som bon, men placerar också sitt bo på klippavsatser, klippskrevor och liknande, i övergivna hus och ruiner eller om nödvändigt i träd. Det gemensamma särdraget för alla dessa ställen är att de utgör skyddade platser för boet. Tillgängligheten av lämpliga boplatser påverkar hur många kajor som finns på respektive lokal.

Boet byggs av kvistar och gräs, samt fodras med strån, hår och ull. Ofta påbörjas bygget genom att de släpper ned pinnar på den tilltänkta platsen. Själva boet byggs sedan på den plattform som därmed bildats. Detta beteende har ibland lett till att skorstenar blivit igenproppade och att bon ramlat ned i spisar. Ibland har fåglarna suttit kvar i boet när det ramlat ned. Boplattformen kan uppnå en avsevärd storlek. Äggen, som läggs i april-maj, är 4-7 stycken, blekt blågröna, med glest placerade svartbruna och askgrå fläckar. Honan ruvar äggen i 17-18 dagar. Det tar ungarna cirka en månad att bli flygfärdiga, och under tiden matar både hane och hona dem med uppstött föda. Framåt hösten samlas kajorna i flockar, ofta tillsammans med råkor och kråkor.

Kajor blir könsmogna under sitt andra levnadsår. Genetisk analys av par och deras avkomma visar inga tecken på befruktning utanför det häckande paret och det finns mycket få indikationer på att par delar upp sig ens efter flera misslyckade häckningsförsök. Några par separerar under de första
månaderna, men nästan alla par som varit tillsammans mer än sex månader håller ihop resten av livet och skiljs åt först när en av dem dör. Den kaja som blir ensam kvar far illa, ofta blir den utkastad från boet eller reviret och oförmögen att föda upp ungar i sin ensamhet.


Kråka

Gråkråkan förekommer över hela Europa öster om en linje som sträcker sig från nordöstligaste Tyskland till nordvästra Italien och dessutom i Nordeuropa, Skottland och på Irland, i delar av norra Afrika och västra Asien. I delar av Centraleuropa överlappar dess utbredning den hos svartkråka. Den norra häckningspopulationen är flyttfåglar medan sydligare populationer är stannfåglar. I områden där den vanligtvis är stannfågel kan den vid sträng köld genomföra lokala förflyttningar. Svartkråkan är en stannfågel i västra Europa och centrala Asien men flyttfågel i nordöstra Asien. I områden där dessa båda möts förekommer hybridisering.

Läs mer

Gråkråkan är vanlig i Sverige och häckar över hela landet. Svartkråkan däremot förekommer sällsynt som häckfågel i Sverige, främst i Skåne. Svartkråka observeras sällsynt över hela landet, främst i södra Sverige och på Västkusten, och mycket sällsynt norr om Dalarna. Den mäter cirka 48 cm, har ett vingspann på 84–100 cm och väger upp till 550 gram. Gråkråkan är svart på huvudet, framhalsen, vingarna, benen och stjärten. I övrigt är den askgrå. Svartkråkan är helt svart, lite glänsande i violett. Vingarna och stjärten är grönaktigt purpurglänsande. På halsryggen är fjäderspolarna synliga. Ögonen hos juvenila kråkor är blå. Kråkan har en vaggande gång.

Kråkan är precis som många andra kråkfåglar social och läraktig. Den håller helst till i skogsdungar, men även i parker och trädgårdar i närheten av människor. Den har skarp syn, hörsel och luktsinne. Under förmiddagarna söker kråkan energiskt sin föda och letar igenom alla ställen där det kan finnas lämplig föda. Kråkan är allätare och har en mycket varierad kost. Den äter till exempel döda djurkroppar, sniglar, insekter, frukt, köksväxter, groende eller mogen säd, småfåglar, smärre däggdjur, fisk och fågelägg.

Mitt på dagen vilar den sig, men under eftermiddagen är den åter ute på spaning. Framåt kvällen samlas traktens kråkor och tillbringar natten i någon lund eller skog. Kråkan är mycket vaksam, särskilt om den är utsatt för förföljelse. Rovfåglar undgår sällan kråkornas uppmärksamhet och de är kända för att mobba rovfåglar genom att förfölja dem under höga skrik. När en kråka av denna anledning eller vid någon fara ger ifrån sig sitt läte samlas alla kråkor som finns inom hörhåll.

Under häckningsperioden lever kråkorna parvis, vid andra tider av året ofta i flock. Kråkan bygger sitt bo i höga träd, i Sverige i slutet av mars eller i början av april. Gamla bon repareras ofta och används på nytt. Underlaget består av torra kvistar. Ovanpå dessa läggs gräs, bastremsor, rötter med mera, därefter ett lager lera och innerst ull, hår, borst och andra mjuka fibrer. Äggen är 3 till 6 till antalet. De är gröngrå, fläckade med leverbrunt och askgrått. Honan ruvar ensam, men efter kläckningen vårdar båda föräldrarna ungarna. Ungarna matas även en tid efter att de lämnat boet, och äter då ofta direkt ur gapet på föräldrarna.


Lavskrika

Lavskrikan kallas också stenskrika, lappskata, olycksfågel och rödtjuxa. Det är en kråkfågel som förekommer i barrskog från Norge till östra Sibirien, och är en utpräglad stannfågel. Finns i Sverige från mitten av Dalarna och norrut lika långt som granskogen. Lavskrikan känns igen på sin gråbruna fjäderdräkt, och den har en klar roströd färg på vingteckningarna, stjärten. Den är känd för att vara mycket orädd, och söker sig ofta till människor i skogen för föda. Lavskrikan är Norrbottens landskapsdjur.

Läs mer

Längden är knappt 30 cm, vingspannet 40-46 cm och den har en vikt på 80-95 gram. Den är något större än björktrast. Flykten är smidig och tystlåten, med glidande inslag och de brukar röra sig från träd till träd. Det svenska fågelbeståndet är uppskattat till 50 000 till 200 000 par. Lavskrikan trivs bäst i gammal granskog rik på trädlavar. Även utgör den täta skogen ett gott skydd mot rovfåglar.

Häckningen inleds i månadsskiftet mars – april. Boet byggs omsorgsfullt av kvistar, lavar och bark och placeras nära marken, tätt intill en stam och fodras med näver och fjädrar. Honan lägger 3-5 ägg och ruvar knappt 3 veckor. Sedan ungarna kläckts dröjer det ytterligar drygt 3 veckor innan de är flygfärdiga. Under denna tid är fåglarna väldigt diskreta för att undgå upptäckt av boet. Kråka, korp, nötskrika och ekorre är de främsta fienderna.
Lavskrikan är allätare och dess diet består till större delen av bär, mindre däggdjur, insekter, fågelungar, och svamp beroende på tillfälle och tillgång.

Från och med juli till den första snön faller, hamstrar lavskrikorna mat som sedan göms undan för vintern. Av samtliga matbitar som har samlats in av en lavskrika äts cirka 90%, vilket visar på en otrolig minneskapacitet. Under högvintern sänker lavskrikan sin kroppstemperatur för att spara energi, och är mycket inaktiv. Den är allt annat än en skygg fågel och skogsvandrare får ofta se fågeln som kan bete sig nyfiket i människors närhet. Efter bara en liten stunds bekantskap kan den vilda lavskrikan mycket väl låta sig handmatas likt en tam gråsparv.

För mer info:
Fågeln.se


Ringduva

I Sverige är ringduvan en vanligt förekommande fågel, och hittas i skogs- och jordbruksbygd från Skåne i söder till Norrbotten och södra Lappland i norr. Fossil visar på att ringduvan har funnits i Norden ända sedan yngre stenåldern (4200 – 1800 f Kr). Ringduvan är en social fågel och ses ofta i större flockar när den inte häckar. Ringduvor bildar par för livet och paren ses oftast tillsammans utom under ruvningen.

Läs mer

Ringduvan häckar numera i princip alla miljöer inom utbredningsområdet, utom på övervintringslokalerna i norra Afrika. Skog, parker, trädgårdar och även hus har kommit att tjäna som häckplatser. Boet, en ganska slarvigt tillverkad konstruktion av kvistar, byggs företrädesvis i täta barrträd. Andra boplatser kan vara i lövträd och i sällsynta fall på byggnader eller i övergivna skatbon. Äggen är vita, nästan klotformiga, men ändå mer ovala än hos ett flertal andra duvarter.

En kull består normalt av två ägg som i genomsnitt väger 18,8 gram. De ruvas av båda föräldrarna i 15-19 dagar och ungarna är normalt flygfärdiga efter 21-28 dygn, men ibland längre. Till följd av boets enkla konstruktion hamnar äggen ofta direkt på underlaget eller faller ur boet. Ofta får ringduvan minst två kullar under sin häckningsperiod, men ibland kan paret få upp till fem sådana; antalet kullar beror främst på födotillgång. Ringduvan har sin normala äggläggningstid från 21 april till 18 juni, men det finns doku-menterade fall där de har lagt ägg så tidigt som 20 mars och ända till 21 augusti.

Liksom de allra flesta duvarter matar ringduvan sina ungar den första tiden med duvmjölk (kallas också krävmjölk), en mjölkliknande, mycket näringsrik vätska som bildas i fågelns krävkörtel. Ringduvan blir könsmogen under sitt andra kalenderår. Den lever vanligen runt tre år, men ibland ända upp till 13 år.

Ringduvan är växtätare och lever nästan uteslutande av frön, bär, skott och knoppar, men även andra späda växtdelar ingår i dieten. Ibland, i minskande utsträckning, livnär den sig också på maskar och snäckor, och vintertid utgör bok- och ekollon en populär föda. I städerna kan födan ibland bestå av bröd. I allmänhet söker ringduvan föda i flock på öppna fält och åkrar. Vintertid är det inte ovanligt att smärre flockar eller ensamma individer besöker fågelbord och andra matningsplatser


Skata

Skata (Pica pica) är en kråkfågel inom släktet skator. Den förekommer i stora delar av världen. I Europa är skatan vanlig, särskilt i bebodda områden, och med sin karakteristiska svartvita fjäderdräkt och påfallande långa stjärt är den svår att förväxla med andra arter. Skatan är ofta starkt knuten till mänsklig bebyggelse, en så kallad kulturföljare, och uppträder både i städer och på landsbygden. Den häckar också i kustområden. Skatan är allätare och ses ofta proviantera på marken. Den äter både animalisk och vegetarisk föda under hela året.

Läs mer

Skata (Pica pica) är en kråkfågel inom släktet skator. Den förekommer i stora delar av världen. I Europa är skatan vanlig, särskilt i bebodda områden, och med sin karakteristiska svartvita fjäderdräkt och påfallande långa stjärt är den svår att förväxla med andra arter. Skatan är ofta starkt knuten till mänsklig bebyggelse, en så kallad kulturföljare, och uppträder både i städer och på landsbygden. Den häckar också i kustområden. Skatan är allätare och ses ofta proviantera på marken. Den äter både animalisk och vegetarisk föda under hela året.

Skator är 40–51 cm långa, varav stjärten är 20–30 cm, och har ett vingspann på 48–53 cm. (medelvikt 233 g för hanar mot 203 g för honor). I Sverige är den vanlig i hela landet ända upp till Lycksele lappmark och mellersta Norrbotten, men saknas i norra delen av fjällkedjan och i Östersjöns mellan- och ytterskärgårdar. Skatan har ökat i Sverige sedan 1970-talet och 2007 uppskattades antalet skator till mellan 300 000 och 700 000 par. Skator brukar starta dagen ungefär en halvtimme före soluppgång, varierande efter årstid. Under timmen före solnedgång närmar sig skator mer och mer sin sovplats, som de kort därefter intar. Skatan lever i två olika samhällsformer. Under häckningstiden lever paren ensamma i sina revir, medan icke häckande skator sluter sig samman i grupper. På vintern bildar skator flockar på från ett dussin upp till några hundra fåglar. Under vårvintern kan man ibland se stora antal skator samlade på särskilda platser, där de utför spelhandlingar som höga hopp med utspärrade stjärtar och kraxande. Dessa sammankomster, som ibland kallas skatriksdag, tros vara en form av gemensamt parningsspel.

Skatorna bor framför allt i väl strukturerade, delvis öppna landskap med ängar, häckar, buskar och enstaka träddungar. Den lever även vid skogsbryn, i närheten av vattensamlingar och i träsk med vassruggar, videbuskage och busksnår. Mer sällsynt är den i smala skogsremsor, små skogstomter, vidsträckta skogar och i ängs- och åkerlandskap utan träd. Den undviker även branta sluttningar, smala, djupt inskurna dalar samt klippiga och snöiga regioner. Endast de ovan nämnda undantagen lever i bergskedjor, delvis också bortom snögränsen. I Europa uppskattas idag mer än hälften av beståndet häcka i och på gränsen till orter. Där breder skatorna ut sig i städer. De bor framför allt i villaområden med kortklippta gräsytor, samt parkanläggningar, alléer, kyrkogårdar och stora husträdgårdar. Tidigare var den däremot även i Europa en karakteristisk fågel i jordbrukslandskapet med häckar och åkerskogsdungar, alléer eller gamla frukträdgårdar.

Skatan är allätare och ses ofta proviantera på marken. Den äter både animalisk och vegetarisk föda under hela året. Födan består sommartid särskilt av insekter och deras larver, daggmask, spindlar, sniglar och snäckor. Dessutom äter skatan små ryggradsdjur upp till en fältsorks storlek, exempelvis groddjur, ödlor, små däggdjur, ungfåglar och små fåglar. Skator är boplundrare som under häckningstiden på vår och försommar plundrar andra fåglars bon på ägg och ungar. Dessutom äter de under hela året as. De lever också av människans avfall och vintertid kan de även förtära exempelvis hundspillning. Frukter, fröer och svampar utgör särskilt på hösten och på våren delar av födan. Det som inte kan smältas kastas upp i form av spybollar.

När den jagar insekter och spindlar i låg växtlighet springer den en bit, stannar upp, sträcker sig högt upp och håller utkik. Om den har upptäckt ett byte springer eller hoppar den snabbt dit och hugger tag i det med näbben. Om den är i högre växtlighet när den söker byten går den omkring utan pauser och springer till bytesdjuret. Den jagar smådjur på liknande sätt. För att samla in insekter hoppar den högt på höga gräsax eller blad. Ytterligare tekniker är att peta omkring på marken och att krafsa med näbben och kasta löv eller jord åt sidan. En annan teknik är att vrida omkring små stenar (upp till cirka 10 cm stora) eller grästuvor. Skatan plockar också bär och ibland äter den även fiskar.

För det mesta slukar skator insekter hela, men getingar krossar den först grundligt med näbben. Större djur håller den oftast fast vid marken med fötterna. Dödandet sker genom hugg med näbben, i regel mot bytets bål, eller genom att slunga bytet mot hårda föremål. Småfåglar plockar skatan noggrant innan den äter. Skator anlägger under hela året näringsförråd, som oftast töms inom tio dagar. Om det finns plundrande kråkor i närheten, deponerar de förråden omväxlande på olika ställen. Framför allt på hösten samlar de fröer eller as. På en utvald plats slår de ett litet hål i marken med näbben, lägger födan där och täcker sedan hålet igen med jord och växter. När födan blir knappare på vintern kan fyllda födomagasin vara viktiga för överlevnaden, framför allt i bergsområden.

Skatan lever i livslång monogami, men om den ena partnern dör ersätter den andra den oftast snabbt med en ettårig fågel. Om upprepade häckningsförsök misslyckas skiljs i regel paret åt. På hösten tillbringar ett framtida par allt mer tid tillsammans, men är ensamma när de födosöker. Om ett ungt skatpar har erövrat ett revir sker ibland spelartade handlingar. Skator föredrar särskilt två sorters platser för sitt bo. Å ena sidan bygger de ofta reden i de översta grenarna i höga träd på 12–30 meters höjd, eftersom de där är svåra att nå och fåglarna kan få god överblick över omgivningen. När de väljer bohöjden görs en avvägning mellan säkerhetsbehovet och den energi som ska användas till att uppföda ungarna. Med stigande höjd ökar säkerheten, men även energianvändningen tilltar. Å andra sidan bygger skator även reden på tre till fyra meters höjd i tätt törnigt buskage eller i törniga häckar. I trädlösa områden kan boet också placeras på byggnader, ofta på gaveln under taknocken. Stadsskator använder i sällsynta fall också ställen som stålgallerkonstruktioner, antenner eller järnvägsledningsmaster som häckningsplats.

Bobygget utförs av båda könen och kan pågå under lång tid med början redan på hösten eller under midvintern året före häckningen. I Centraleuropa börjar det dock först i februari eller mars. Ibland kan boet vara klart efter bara två veckor om det påbörjas under våren, men den sammanlagda tiden för bobygget uppgår i snitt till 40 dagar. Medan nya par börjar bobygget med utdraget spel, påbörjar gamla par bygget efter en förkortad spelritual. De plockar specifika pinnar från marken som provas ut väl innan de flyger till boet med dem. Där läggs de på plats med ibland mycken möda eftersom pinnarna ibland kan vara upp till en halv meter långa.

Redet är ett klotformat, ganska stort bygge av grenar. Utsidan av boet är 35 till 75 cm brett och består av torra, ofta korslagda utåtstående grenar. Boskålen består av jord och lera och är fodrad med fina rötter som arbetas ihop till ett enhetligt flätverk. Boskålen har en diameter på cirka 135 mm och ett djup på ungefär 100 mm. De flesta reden har en huvartad överbyggnad som består av stora grenar med en eller ofta två utgångar på sidorna. Om huven saknas, beror det på att passande byggmaterial saknas eller att paret är oerfaret. Överbyggnaden tjänar till att skydda kullen mot kråkor eller rovfåglar. Bona blir ofta mycket stadiga och kan till och med klara de värsta höststormar.

Ett par påbörjar ofta reden på flera ställen, men avslutar bobyggena till förmån för den bestämda platsen för häckningen. Detta beteende sker särskilt om paret blir stört under bobygget. Så länge ett par håller ihop, bygger de ofta många reden, även om det är vanligt att de förbättrar gamla bon till häckningen.
Gamla skatbon, och även kråkbon, används av hornugglor, tornfalkar och lärkfalkar, som själva inte bygger några bon. Om skatbon förstörs, drabbar det därmed även dessa arter.

Ungarna är vid födelsen nakna och under första fyra till åtta dagarna blinda. Fram till den elfte eller tolfte dagen blir de värmda. Under denna tid utfodrar hanen dem med svald föda ur krävan, senare gör bägge partner detta. Fågelungarnas vikt stiger under de första knappa 20 dagarna ungefär linjärt till omkring 180 gram. Efter ungefär 22 till 29 dagar lämnar ungarna för första gången redet. I södra Sverige brukar ungarna hoppa ut ur boet i början av juni. Före den första utflygningen klättrar ungfåglarna omväxlande in och ut och gymnastiserar utan hjälp på redets tak och i grenar runt omkring. De utfodras dock fortfarande i redet av föräldrarna och tas hand om i reviret. Ännu inte flygfärdiga ungar förblir i skydd och kan själva klättra högt upp från marken på relativt glatta trädstammar och slå med vingarna.

Vid uppfödandet av ungar utgör insekter en viktig näringskälla, på grund av deras höga proteininnehåll. Under loppet av uppfödningsfasen ändrar sig dock näringsbehovet. Under den första tredjedelen av den tid då ungarna är i boet utfodras de med mindre och mer lättsmält material (flugor, larver, spindlar). Under mitten och den sista tredjedelen av tiden i redet består födan i lika andelar av stora och små beståndsdelar (maskar, steklar, skalbaggar, bitar av ryggradsdjur).

När de är ungefär 45 dagar gamla börjar ungfåglar själva söka föda på marken, men förblir fortfarande beroende av föräldrarna i sex till åtta veckor efter utflygningen. Efter en viss tid börjar de flyga ut i de närmsta omgivningarna ensamma, men återvänder fortfarande till sina föräldrars revir. Så snart ungarna kan flyga bra förs de till en gemensam sovplats. Ibland tar även den yngre generationen initiativet. Som del av självständigheten ansluter sig ungfåglarna till grupperna av icke häckande artfränder. Skator som lever långt norrut flyger som strykfåglar på vintern så långt söderut som är nödvändigt.

Skatan kan bli upp till 16 år gammal, men blir i naturen på grund av sina naturliga fiender i genomsnitt cirka två och ett halvt år gammal.

Källa: Wikipedia


Stadsduva/klippduva

Stadsduva finns i nästan alla våra städer. Den härstammar främst från den vilda klippduvan, men inkluderar även tamduvor som rymt och gett upphov till förvildade duvor. Stadsduvorna uppvisar en mångfald fjäderdräkter från den blåbandiga mönstringen som den rena klippduvan har, till vita och rödaktiga färgsättningar. Stadsduvan är ca 33- 36 cm lång. De håller till på stadens torg, tak, i hus, under broar och i diverse skrymslen.

Läs mer

Klippduva (Columba livia) är en fågelart i familjen duvor. Arten inkluderar den domesticerade tamduvan, och förrymda bestånd av tamduvor som gett upphov till stadsduvan. Dessa tre typer häckar med varandra.

Klippduvan förekommer bland annat i olika öppna och halvöppna miljöer, däribland jordbruksområden och stadsområden. Klippor och klippavsatser används som sovplatser och häckningsplatser i naturen. Stamformen av klippduva har sin utbredning utmed Skottlands kust, på Färöarna, lokalt på Irland, i Medelhavstrakterna, norra Afrika, Mellanöstern och Sydasien. Som stadsduva har den etablerat sig i städer runtom i världen. Arten är mycket talrik och populationen stadsfåglar och vilda fåglar i Europa uppskattas uppgå till 17 till 28 miljoner.

Den är blågrå med vit bakrygg och två svarta tvärband på vingarna och har grå stjärt med svartaktig spets. Den är 33-36 cm lång. En klippduvas livslängd varierar från 3–5 år i naturen till 15 år i fångenskap, men mer långlivade exemplar har rapporterats. I det vilda är klippduvan nästan alltid grå men i den skyddade miljön i staden där det finns få rovdjur är även vita och rödaktiga duvor vanligt förekommande.Tamduvor och stadsduvor är mycket variabla i färg och mönster. Det finns få synliga skillnader mellan hanar och honor. Arten är generellt monogam, med två ungar per kull. Båda föräldrar tar hand om ungarna en tid. I början matar föräldrarna ungarna med krävmjölk men de blir snart självständiga i foderval.

Klippduvans ursprungliga livsmiljö är klippor, vanligen vid kuster. Den domesticerade och förvildade formen, stadsduvan, har i stor utsträckning införts på andra håll, och är vanlig, särskilt i städer, över en stor del av världen. Duvor söker föda på marken i grupper eller individuellt. De sover tillsammans i byggnader eller på väggar. När de dricker kan duvorna, i motsats till de flesta fåglar, sänka ned näbben i vattnet och dricka kontinuerligt utan att behöva böja huvudet bakåt. När den blir störd flyger den, ofta i grupp, upp med ett kraftigt klappande ljud.

Klippduvan uppträder i par under häckningssäsongen men lever vanligtvis i flock. Klippduvan häckar när som helst under året, men toppar är våren och sommaren. Häckningsplatser ligger längs klippväggar vid kusten, samt de konstgjorda klippväggar som skapas av höghus med tillgängliga avsatser eller takutrymmen. Boet som byggs är en bräcklig plattform av strån och pinnar, som placeras på en avsats, under skydd. Ofta används fönsternischer på byggnader. Honan lägger två vita ägg som ruvas av båda föräldrarna i sjutton till nitton dagar. Boungen har blekgula dun och en köttfärgad näbb med mörkt band. Den tas om hand och föds upp på ”krävmjölk” liksom andra duvor. Ungen stannar i boet i 30 dagar.

Klippduvor har domesticerats i flera tusen år, vilket har lett fram till tamduvan (Columba livia domestica). Förutom som sällskapsdjur används tamduvor som brevduvor, och vissa duvor har spelat viktiga roller i krig, många så mycket att de mottagit utmärkelser och medaljer för sina tjänster, till exempel att rädda hundratals människoliv. Några exempel är den franska duvan Cher Ami som mottog Croix de Guerre för sina insatser under första världskriget, och den irländska Paddy och den amerikanska G.I. Joe, som båda mottog Dickin Medal, bland 32 duvor som fick denna medalj, för sina insatser under andra världskriget. Det finns många raser av tamduvor av olika storlek, färg och typ.

Många tamduvor har rymt eller släppts ut under årens lopp, och har gett upphov till förvildade duvor. Dessa uppvisar en mångfald fjäderdräkter, även om vissa har den blåbandiga mönstringen som den rena klippduvan har. Stadsduvor återfinns i stora antal i städer och mindre orter över hela världen. Bristen på den rena vilda arten beror delvis på blandning med stadsduvor.


Sädesärla

Sädesärla (Motacilla alba) är en fågel som tillhör familjen ärlor och piplärkor. Den häckar i större delen av Europa och Asien och delar av norra Afrika. Den är en stannfågel i de mildaste områdena av utbredningsområdet, men är i övrigt en flyttfågel som övervintrar i Afrika. Den förekommer också som en ovanlig häckfågel i Alaska. Den är en liten, slank, svartvit fågel med lång stjärt som den ofta vickar på.

Läs mer

Sädesärlan är en insektsätare som främst förekommer i öppna miljöer, ofta i närheten av bebyggelse och vatten. Den föredrar barmark för födosök och i stadsmiljöer har den anpassat sig till att söka sin föda på asfalterade ytor som parkeringar och dylikt. Den placerar sitt bo i hålor och skrevor i exempelvis flodbanker, stenmurar och byggnader.

Sädesärlans fjäderdräkt går helt i svart, vitt och grått. Den är slank och har en lång smal svartvit stjärt som den nästan ständigt vippar på, upp och ned, vilket är karaktäristiskt för hela släktet Motacilla. Sädesärlan är 16,5 – 19 cm lång, har ett vingspann på 25-27 cm och en vikt på 23 gram. På ovansidan är den till större delen grå medan undersidan och undergumpen är vit. I alla dräkter har den två vita vingband och mörkt, antingen grått eller svart, bröst. Den vuxna fågeln är ganska kontrastrikt färgad med svart hjässa, strupe och nacke medan pannan är vit. Som ung är den mer diffust färgad.

Sädesärlan anländer till Sverige i slutet av mars eller i april och flyttar till sina vinterkvarter i september. Sädesärlan är ortstrogen, både vad gäller sina sommar- som vinterkvarter och många svenska häckfåglar övervintrar i området kring Israel och Egypten. Sädesärlan är spridd över större delen av landet, dock trivs den inte i Norrlands orörda skogar och myrmarker. I fjällen häckar den vanligtvis i björkskogsområdet, men finns det bebyggelse så finns den även ovanför trädgränsen.

Ett av sädesärlans mest typiska beteenden är dess närmast konstanta vickande på den långa stjärten. Orsaken till detta beteende är dock inte fastslaget. Det har föreslagits att beteendet skrämmer upp insekter, eller att det skulle signalera underkastelse inför andra sädesärlor. En sentida studie har föreslagit att det handlar om att signalera vaksamhet gentemot potentiella predatorer. Ett annat typiskt drag hos sädesärlan är att den är trofast både sina sommar- och vinterkvarter och eftersom den är en så kallad datumflyttare så återvänder den ungefär vid samma tidpunkt år efter år.

Den exakta sammansättningen av föda hos sädesärlan varierar beroende på miljö, men landlevande och vattenlevande insekter och andra mindre ryggradslösa djur utgör huvudföda. Exempelvis äter den skalbaggar, trollsländor, små sniglar, spindlar, maskar, kräftdjur och larver, men framförallt flugor inom ordningen tvåvingar.Det finns observationer att även fiskyngel ingår i dess föda men detta är sällsynt. Sädesärlan är en ovanlig representant för gruppen insektsätande stannfåglar (i de områden där den inte flyttar) då den fortsätter att äta insekter under vinterhalvåret. Merparten av insektätande fågelarter i tempererade områden flyttar antingen söderut, eller övergår till en mer växtbaserad föda.

Sädesärlan är monogam och försvarar sitt häckningsrevir. Häckningssäsongen löper för det absoluta flertalet från april till augusti, där de norra populationerna påbörjar sin häckning lite senare. Båda könen bygger boet, där hanen initierar bobygget och honan avslutar det. Hos underarten personata är det enbart honan som bygger boet för den andra kullen medan hanen tar hand om ungarna från första kullen. Det skålformiga boet är slarvigt ihopsatt och består av kvistar, gräs, blad och annat växtmaterial, men även hår från djur. Boet är placerat i en skreva eller ett hål, traditionellt i en flodbank eller i sluttningen till ett dike, men sädesärlan har anpassat sig och placerar också boet i håligheter i murar, broar, bryggor, under takpannor och andra byggnader, men kan också välja mer ovanliga boplatser.

Den kan också placera sitt bo i anslutning till andra djur, exempelvis i bäverdammar eller i bon av större fåglar som kungsörn. De lägger mellan 3-8 ägg, men i genomsnitt mellan 4-6. Äggen är krämfärgade, ofta med lätt blågrön eller turkos nyans, och kraftigt fläckade i rödbrunt. Äggen mäter i genomsnitt 21×15 mm. Båda föräldrar ruvar äggen, men honan ruvar en större del av tiden och även under nätterna. Äggen kläcks efter 12 dagar, men ibland så sent som efter 16 dagar. Båda föräldrarna tar hand om ungarna tills de är flygga efter cirka 14 dagar, och efteråt fortsätter föräldrarna att mata dem i ytterligare en vecka. Hos vissa underarter förekommer ofta en andrakull medan det är mer sällsynt hos andra.

Sädesärla utsätts för häckningsparasitism ifrån gök men vanligtvis överger den sitt bo om den utsätts för detta. Teorin är att sädesärlan är för liten för att putta ut ägget ur boet, och för kortnäbbad för att förstöra gökägget, vilket leder till att den istället överger boet.

Källa: Wikipedia


Tornseglare

Tornseglare (Apus apus) kallas i folkmun för svala eller tornsvala, men den är egentligen inte en svala, d v s den är systematiskt inte besläktad med t.ex. ladusvalan eller backsvalan och den förs numera till en grupp av fåglar som kallas för seglare. Tornseglarens latinska namn syftar på fågelns rudimentära fötter, apus = fotlös. Sverige har antalet tornseglaren uppskattats till 200 000 – 400 000 par. Antalet tornseglare har minskat de senaste 15 åren.

Läs mer

Tornseglaren ser liten ut med himlen som bakgrund men är i själva verket en relativt stor fågel. Kroppen är visserligen bara 16-17 cm lång, men vingarnas spännvidd desto större: 42-48 cm. Det är de långa, lieformade vingarna som ger fågeln dess karaktäristiska siluett och också dess suveräna flygförmåga. Vingarns form ger lyftkraft och litet luftmotstånd vid hög hastighet, men i långsam flykt är tornsvalan ganska klumpig. När tornseglare i hisnande fart far mellan husen längs en stadsgata kan man inte bli annat än imponerad av deras flygskicklighet, men om man iakttar dem när de försöker landa vid en boöppning under ett utskjutande tak kan man se att de ofta måste försöka flera gånger för att lyckas landa. Landningen försvåras också av de klena fötterna, som i stort sett bara duger till att klänga sig fast med på lodräta ytor, vilket är orsaken till att man aldrig ser en tornseglare sitta och vila på en gren eller en telefontråd som andra svalor.

När tornseglarna störtdyker och pilsnabbt susar fram med en sådan fart att det viner om vingarna kan man lätt uppleva att de är snabbflygare av stora mått, men normalt sett håller de en relativt moderat flyghastighet, i medeltal c:a 35-40 km/t dagtid (jämför med en bofink som håller c:a 39 km/t eller en ejder c:a 74 km/t). Tornseglare som tillbringar natten i luften flyger så sakta som möjligt för att spara energi, c:a 20 km/t. Under ett ögonblick kan tornseglarna säkert komma upp i mycket höga hastigheter, men i bevisade radarobservationer har man enbart uppmätt maxhastigheter på 50 km/t. Vid Ölands södra udde har man dock observerat tornseglare som gick ut på födosök i motvind vid stormstyrka, 72 km/t. Vid 83 km/t i vindhastighet upphörde flygningen helt. Flyghöjden i klart väder är i medeltal 2300 meter, maximalt iakttaget är 3600 meter. I helmulet väder i medeltal 700 meter, maximalt iakttaget 1700 meter. Det mesta av födosöket sker mellan 2 och 100 meters höjd och i närheten av kolonin, oftast inom 7-8 km, ibland 40-50 km.

Tornseglaren fångar all sin föda i flykten och är således helt och hållet beroende av det luftplankton som aktivt flyger eller passivt driver omkring i lufthavet, främst insekter (bladlöss, steklar, skalbaggar, flugor) och spindlar. Bytesdjuren håller sig huvudsakligen i storleksordningen 5-8 mm (i kallare väder 2-5 mm). För att lättare kunna fånga och samla in föda i luften är gapet brett och munhålans nedre del bildar dessutom en töjbar strupsäck där fångsten kan lagras under flykten hopklibbad med saliv till en körsbärsstor boll, som sedan serveras ungarna i boet. En matboll kan väga 0,6-2,5 gram och innehålla c:a 300-1000 bytesdjur. Ett tornseglarpar kan under en bra dag transportera uppemot 20 000 luftplankton till boet. Tornseglarna lockas av insektssvärmar i luften, men tycks helst plocka individer i utkanten av svärmarna. De undviker stickande insekter och kan urskilja och fånga enbart de gaddlösa drönarna i en bisvärm. I sämre väder tenderar de att söka föda över vatten när landinsekterna håller sig nere.

Att tornseglarna är sociala fåglar framgår klart av deras förkärlek för att leva i kolonier med många djur och av att man oftast ser dem flyga i grupper, sällan ensamma. Följer man en enstaka individ med blicken en stund så märker man snart att den antingen följer efter eller själv åtföljs av en annan individ, och att de således tycks hålla ihop även om det kan vara långt mellan dem och de tidvis flyger i helt olika riktningar. Tornseglarna bildar stabila par och uppvisar ett monogamt beteende under häckningen. Rekordiakttagelsen utgörs av ett tornsvalepar som häckade tillsammans under 12 års tid. Under de årstider då tornseglarna inte har bo och ungar är det däremot tveksamt om de håller ihop i par – föräldrarna lämnar ofta boet vid olika tidpunkter efter avslutad häckning och hannen anländer oftast först till boplatsen på försommaren. Singlar är ovanliga i tornseglarvärlden. Alla bildar par relativt snabbt. Även 1-åriga fåglar kan bilda par och bygga bo, men de tycks häcka tidigast som 2-åringar.

Konkurrensen om boplatser är hård och tornseglaren kan visa sig synnerligen aggressiv när det gäller boet. Eftersom den anländer till Norden senare än andra flyttfåglar kan den finna att en boplats redan är upptagen och den drar sig då inte för att med våld slänga ut andras ägg och ungar. Tornseglarna slåss även sinsemellan om bon genom att lägga sig på sidan och exponera ben och klor, nypas och hacka varandra med näbb och vingar.

Boet byggs av kringflygande torrt gräs, frön, löv och dyl. Bobygget utförs av båda könen och kan börja redan en dag efter parbildningen. Fåglarna samlar bomaterial medan de flyger. Redet bildar en rörig, flat skål med en fördjupning i mitten, som innesluts med klibbig saliv som tornseglaren utsöndrar från sina spottkörtlar och som snabbt härdar och blir till en armering. Redet klibbas fast på murar, torn, gamla byggnader, klippor eller ihåliga träd. Ett bo som används under många häckningsperioder efter varandra, vilket inte är ovanligt, byggs ut och förstärks med mer bomaterial och saliv.

Parningen sker oftast i boet, men det är inte ovanligt att den sker i luften. Båda föräldrarna ruvar och värmer ungarna och deltar i matningen. Sedan ungarna lämnat boet tycks de i regel snabbt och för alltid lämna sina barndomstrakter (en engelsk ungfågel som lämnade boet 31 juli återfanns i Madrid 4 dagar senare). Föräldrarnas lust att återvända till samma trakt och boplats år från år går alltså inte igen hos ungfåglarna, ett beteende som säkerligen motverkar inavel i kolonierna. Överlevnadsfrekvensen hos ungfåglarna ligger på c:a 30% vilket är normalt. De som uppnått häckningsålder lever i medeltal kring 5 år. Ringmärkta exemplar har dock uppnått en ålder på som mest 21 år, vilket är mycket i fågelvärlden och tyder på att få faror hotar tornsvalorna sedan de väl överlevt den kritiska botiden och skaffat sig en viss livserfarenhet.

Tornseglaren släktingar är nästan undantagslöst tropikfåglar. Tornseglaren har däremot genom en rad anpassningar till ett sämre klimat lyckats etablera sig långt utanför tropikbältet. Tornseglarens näringssök förutsätter dock fortfarande värme; utan ett varmt lufthav fyllt av luftplankton kan fågelarten inte existera. Som ett resultat av detta anländer tornsvalan sent till vårt land, ungefär i mitten av maj, och börjar flytta ut ur landet redan i slutet av juli/början av augusti. I slutet av augusti har de ofta redan försvunnit för säsongen. Under regniga och kalla somrar försenas dock ungarnas tillväxt och fåglarna tvingas dröja sig kvar längre, ungefär till början av september. Tornsvalorna flyttar tidigt även från sina häckningsplatser i södra England, vilket antyder att de befinner sig i Nordeuropa enbart för häckningens skull och att de föredrar varmare breddgrader så snart ungarna lämnat boet.

Antalet ägg som tornsvalan lägger är beroende av vädret; i bra väder lägger den fler ägg och vice versa. Klimatets betydelse för äggantalet återspeglas i geografin: i Nordeuropa lägger arten i medeltal 2 ägg per säsong, i England 2-3 och i Schweiz huvudsakligen 3 stycken. Som en anpassning till ett nyckfullt klimat tål äggen att lämnas oruvade i flera dygn om föräldrarna tvingas iväg långt bort på födosök. Ruvtiden är ovanligt lång, cirka 20 dagar, d.v.s. mer än en vecka längre än hos tättingar av samma storlek. Trots ruvtidens längd är ungarna outvecklade när de kläcks och saknar helt dun, vilket leder till att de kontinuerligt värms av föräldrarna den första veckan; andra veckan värms de minst halva dagen och nattetid längre än så.

Trots att ungarna är outvecklade när de kläcks, så kan de ändå genast överleva 2-3 dygns fasta om föräldrarna inte kan finna mat åt dem. Under ihållande lågtryck händer det att vuxna fåglar tvingas stanna kvar i boet upp till en vecka utan föda och faller in i ett dvalliknande, växelvarmt tillstånd som minimerar energiåtgången. Samma sak kan hända med ungarna om föräldrarna väljer att flyga på andra sidan ett lågtryck och vara borta upp till två veckor. Äldre, befjädrade boungar kan då genomgå näringsbrist och hamna i dvala. Då blir alla kroppsfunktioner begränsade till ett minimum. Hjärtslag och andning blir långsammare. Kroppstemperaturen sjunker från normalvärdet som ligger vid ungefär 39 °C efter en tid till knappt över omgivningens temperatur. Först förbrukas fettreserverna, slutligen angrips även kroppsvävnad, framför allt muskulaturen eller levern. På detta sätt kan boungarna överleva en till två veckor utan föda. Om kroppstemperaturen underskrider 20 °C inträder i regel döden.

Tornseglarens ungar är flygfärdiga tidigast efter 5 veckor, vanligen 6-7 veckor, ibland 8 veckor. Den långa botiden motiveras av att ungen måste kunna flyga och försörja sig själv i samma ögonblick som den lämnar boet. Tornseglarungarna tål svält relativt väl, men de vuxna fåglarna är känsligare för bristande födotillgång, och vid dåligt väder kan de tvingas flyga mycket långt för att hitta mat i tillräcklig mängd. Vuxna tornsvalor företar regelbundet s k oväderssträck för att komma runt passerande lågtryck och regn, och kan då tillryggalägga sträckor på 100-200 mil. Ibland har man turen att se dessa sträck föregå en front med moln och regn. Himlen kan plötsligt vara uppfylld av tusentals fåglar som tysta svävar i vinden som föregår fronten, och lika plötsligt är de borta när frontområdet dragit vidare. Antalet fåglar i ett sådant här sträck kan vara enormt, tiotusentals, och syns på radar som linjeformiga ekon.

För mer information:
Fågeln.se