Det djur som vi först tänker på som förfader till elefanten är mammuten, men den var av ett eget släkte som utvecklades parallellt med föregångarna till nutida elefanter. Mammutarna levde i norr vid randen av glaciärerna och de dog ut för ungefär 10 000 år sedan. Man vet att de inte dog ut på grund av människornas jakt som en del historieböcker påstår, utan man tror att hastiga klimatförändringar resulterade i ett varmare klimat. Det medförde att mammutarnas naturliga betesmarker på tundran översvämmades.
Fram till våra dagar har det funnits flera olika arter inom elefantfamiljen. Allt sedan mammutarna dog ut finns det bara tre arter elefanter kvar och dessa sammanfattas i en familj, Elephantidae, som är fördelad på två släkten. De afrikanska elefanterna, Loxodonta, som består av två arter, skogselefant och savannelefant och den indiska, Elephas maximus. Elefanterna är världens största landlevande djur. De kan ha en mankhöjd på upp till 4 meter och väga 3-7 ton. Den största elefant som påträffats vägde 10 000 kg och var 4 meter hög.
Afrikansk och indisk elefant
De afrikanska elefanterna är mer talrik än den asiatiska men de har på grund av tjuvjakten efter elfenben minskat dramatiskt i antal. Från över 1,3 miljoner djur under sent 1970-tal till ungefär 500 000 idag. Tjuvjakten i Afrika har nått rekordnivåer under de senaste åren. Kongobäckenets skogselefanter har varit särskilt drabbade. Tiotusentals elefanter dödas varje år för sitt elfenbens skull som illegalt förs till den asiatiska marknaden, bland annat i Thailand, Vietnam, Kina och Egypten. Beräkningar pekar på att 23 000 elefanter skjuts varje år.
De största skillnaderna mellan afrikansk och indisk elefant är att de har olika storlek på kropp och öron. Den afrikanska elefanten kan bli 4 meter hög och väga upp till 7 ton medan den indiska sällan blir större än drygt 3 meter hög och kan väga upp till 5 ton. Den indiska elefanten har ganska små öron medan den afrikanska har enorma öron. Elefantens öron fungerar som värmereglerare och hjälper elefanten att svalka sig. Gången hos den afrikanska är slängig och ryggen kan se ut som om den svankar jämfört med den indiska som har en stabilare gång och en uppåtkrökt rygg. Snabelspetsen hos den afrikanska är utdragen i två hudflikar medan den indiska har en hudflik. Dessa hudflikar ger elefanten möjlighet att hantera även mycket små föremål.
Betarna hos de afrikanska elefanterna är större än de indiska, dessutom har de indiska honorna inga betar. Människans syn på elefanterna är beroende på var de lever. I Indien och Asien har människan levt tillsammans med elefanter och sett dem som heliga djur, samt tillskrivit dem gudomlig status. Elefanten har varit mer än ett djur, den har också fått rollen som vän, jaktkamrat och försvarare. I Afrika har mötet mellan människan och elefant bestått av våld och död. Dels på grund av elefantens humör och ofta genom en brutal jakt för att komma åt elefantbetar. Elefanterna är mycket anpassningsbara djur som trivs överallt bara det finns riklig tillgång på föda och vatten.
Snabel
Det mest kännetecknande för elefanten är snabeln. Den är både smidig, stark och känslig. Snabeln fungerar som en smidig hand. Det är elefantens näsa och överläpp som har förenats till ett och samma organ. Snabeln har inga ben utan består av över 100.000 olika muskler men även blodkärl, nerver, hud, borst och bindväv. Inne i snabeln löper två luftkanaler och dessa mynnar ut i näsborrar på snabelspetsen där det finns hudflikar som ger elefanten en fin gripförmåga. En normal snabel kan rymma 10 liter vatten. Snabeln används till olika saker. Först och främst till att skaffa föda, dricka, lukta, lyfta, visa känslor och till att kommunicera med andra elefanter. Den kan även användas som ett effektivt vapen att slåss med. Elefanten måste öva upp sin förmåga att använda sin snabel, vilket kan jämföras med att ett litet barn måste öva upp motoriken i sina händer.
Hud
Elefanterna har en tjock hud som är ungefär 2,5 centimeter tjock. Runt huvudet och på ryggen är den lite tjockare för att bl.a. skydda mot den starka solen. Fastän huden är tjock är den mycket känslig för sol och angrepp av parasiter och insekter. För att skydda sin hud badar elefanter så gott som varje dag och rullar sig därefter i lera och damm. Lerlagret skydda den hårlösa huden mot solens uttorkning och angrepp från insekter. Färgen på elefanterna är för det mesta gråaktig men den kan även ha rödbrun färg beroende på att leran de rullar sig i har denna färg.
Fötter
Trots att elefanten väger flera ton är fotens undersida mjuk och kan bära fram djuret nästan ljudlöst. Trots den höga vikten går elefanterna på tåspetsarna, vilka man ser i fotens framkant. Bakom tåspetsarna finns en tjock fettkudde som slutar i en förhårdnad hud. Elefanten har vanligtvis 4-5 tår.
Öron
Elefantens öron är inte bara till för att höra med, utan är också en värmeväxlare för att reglera kroppstemperaturen. Elefanter som lever i mycket varma klimat är helt beroende av att kunna göra sig av med överskottsvärme och att reglera sin kroppstemperatur, detta gör de med sina öron. I de stora öronen passerar blodet i ett fint förgrenat nät av blodkapillärer nära hudens yta. När blodet cirkulerar genom öronen avger det överskottsvärme. Det kan bli en skillnad på upp till 19 grader mellan blodet som kommer från hjärtat och det som går tillbaka till hjärtat. Tack vare att öronen är rörliga kan elefanten öka på kylningen genom att fläkta med öronen och när det är kallt fälla in dem mot kroppen för att behålla värmen. Öronen kan även skrämma fiender genom att vinklas ut och gör att elefanten ser större och farligare ut.
Tänder
Elefanterna har bara fyra tänder och de består av två slag, kindtänder och framtänder. Den har en kindtand som kan bli upp till 30 centimeter lång i varje käkhalva. När kindtanden är nedsliten tränger nästa tand fram. Totalt har elefanten tre par mjölkkindtänder som följs av tre par kindtänder. När sista paret kindtänder är utslitna är elefanten omkring 60 år gammal, då får den problem med att äta och söker sig till trakter där det finns mjuk lättuggad föda. Det är inte ovanligt att elefanter dör av svält när tänderna är utslitna. Framtänderna är det som vi kalla för betar. Dessa växer hela livet och kan bli väldigt stora hos gamla elefanter. Normalt är betarna dryga metern och väger 25-45 kilo. De störst kända man funnit är 345 centimeter och vägde 117 kilo. Betarna används som ett viktigt redskap när elefanterna gräver efter vatten, salt, skalar bark av träd osv.
Föda
Elefanterna har stor aptit. De största afrikanska elefanterna kan äta uppemot 300 kilo mat och dricka 100-150 liter vatten om dagen. Elefanterna äter upp till 6 gånger per dag för att få i sig all den föda som behövs för att ge energi åt den väldiga kroppen. Födan är vegetarisk och består av gräs, bark och löv. I jakten på föda ställer de ofta till med stora skador på naturen. I täta skogsområden drar de ner grenar och lämnar ett skadat område efter sig. Förr kunde skogsområdena repa sig när elefanterna gick vidare till nästa område, men idag är elefanternas rörelseutrymme begränsat p.g.a. människans utbredning. Skogsområdena får svårt att hämta sig och detta kan leda till en viss ökenutbredning. Elefanterna är inte bara till skada när de äter. Mindre lövätande djur får tillgång till föda av de omkullvälta träden. Elefantens spillning hjälper till att gödsla och sprida frön åt växter. Man uppskattar att en tredjedel av alla trädarter i Västafrika är beroende av elefanterna för sin spridning. En del trädfrön gror över huvud taget inte om de inte får passera genom en elefantmage.
Kommunikation
Så gott som alla djur kommunicerar med varandra på olika sätt. Vanligtvis kan vi människor inte uppfatta detta djurprat, men elefanten har ett högljutt och ganska tydligt språk som består av fnysningar, trumpetstötar, vrål osv. När elefanterna söker föda i busk- och trädområden händer det att de kommer ifrån varandra. De kommunicerar då genom låga brummande läten. Förr trodde man att detta ljud var någon slags magkurr, men idag vet man att det uppstår i bakre delen av näshålan, halsen och snabeln och är îpratî mellan de olika individerna. Om någon fara hotar höjer de genast tonläget och på så sätt påkallar de uppmärksamhet och varnar andra i flocken. Konflikter mellan elefanter löses vanligen utan våld. Den yngste eller av lägst rang ger sig när en elefant med högre rang visar ett hotbeteende. Detta beteende brukar bestå i att den böjer snabeln bakåt eller kastar upp damm i luften. Elefanternas trumpetande används också i första hand för att varna en fiende. Om fienden struntar i denna varningssignal brukar elefanten rusa framåt i ett anfall. Det är väldigt sällan som elefanten fullföljer anfallet, men man kan aldrig vara helt säker.
Flocken
Elefanten lever ett socialt liv där flocken är det viktigaste i hela dess tillvaro. Flocken leds av den äldsta honan, vilket brukar kallas för matriakalisk ordning, dvs att det är en hona som har absolut högsta rang. Flocken består av ledaren matriarken, hennes systrar, döttrar och dotterdöttrar. Storleken på flocken överstiger sällan mer än 10 individer. Ledaren bestämmer allt i flocken och de följer alla hennes beslut. Dessa beslut kan bestå i att t.ex. fly eller stanna för att slåss. Skulle ledaren bli skadad eller dödad blir medlemmarna handlingsförlamade och löper stor risk att splittras. Livet i flocken präglas av stor omsorg för varandra vid t.ex. sjukdom och skador. De använder snabeln till smekningar, olika läten, rörelser och miner för att visa omsorg om varandra.
När elefanthanarna når en vuxen ålder lever de oftast ensamma eller tillsammans med några få andra hanar. Inte sällan brukar en eller två unga hanar vandra med en mycket äldre elefanthane. En del tolkar detta att de yngre fungerar som en slags livvakt men det är inte en ensidig relation. De unga hanarna lär sig av de äldres erfarenhet. Det gäller bl.a. hur man beter sig och löser konflikter. Elefantflockarna samlas ofta vid vattendrag där det finns rikligt med föda och det är inte helt ovanligt att det kan samlas flera hundra elefanter på en gång. Ofta blir dessa stora möten trevliga tillställningar när släktingar träffar varandra. Elefanter till och med begraver sina döda genom att täcka över dem med löv och kvistar. De sörjer också mycket över sina döda och stannar vid ”graven” i flera timmar.
Fortplantning
Elefanterna blir könsmogna i tidiga tonåren. Det är inte ovanligt att honorna parar sig under tonåren medan hanarna kan få vänta till 25-årsåldern innan de har blivit tillräckligt starka och erfarna för att vara intressanta för honorna. Parningen föregås av smekningar och kärleksfulla knuffar som varar en kort stund. Honan är dräktig i cirka 22 månader, den längsta tiden i hela djurvärlden.
Ungar
När det är dags att föda brukar honan dra sig undan en bit från flocken. Elefanterna får vanligtvis bara en unge i taget och den väger hela 100 kg som nyfödd. Ungarna är lätt håriga men tappar sin babypäls när de blir lite större. Den nyfödda ungen diar ungefär 12 liter mjölk om dagen och fortsätter att dia till två års ålder. Man kan lätt tro att ungen diar med snabeln men så är det inte. Den diar med munnen som den sätter mot moderns spenar som finns strax bakom frambenen. Ungen fostras av honorna i flocken och lever ett ganska bekymmerslöst liv. Det enda som kan hota ungen är att mamman dör eller om flocken splittras och dess skydd försvinner. Precis som alla ungar i djurvärlden är elefantungarna väldigt nyfikna av sig. Skillnaderna mellan honorna och hanarna är betydande. När de unga hanarna håller på med lekar och träning för att bygga upp sin styrka brukar honorna hjälpa till med passning av yngre syskon. En stor skillnad mellan elefanter och andra djur är att ungen får uppmärksamhet av hela flocken som bryr sig om dess välbefinnande.
Fiender
Man brukar säga att elefanten inte har några fiender förutom människan. Detta är inte helt sant utan det finns fler fiender. Elefanter kan råka illa ut om de inte är tillsammans med sin flock. Ensamma djur kan råka illa ut om de möter uppretade noshörningar eller bufflar, de kan även råka ut för dödliga ormbett i snabeln. De vanligaste fienderna är de stora kattdjuren som gärna ger sig på elefantungar.
Elfenben
Tjuvjakten för elfenben ett mycket stort hot och har ökat igen de senaste åren, men också konflikten om utrymme, bl a ifråga om elefanternas åverkan på åkermark hotar dem. Generellt sett blir denna konflikt allt starkare mellan människor och allt vilt i Afrika och Asien. Nuförtiden dödar människor elefanter oftare i vad de uppfattar som självförsvar. Men tjuvjakten har de senare åren tyvärr åter blivit det största hotet mot elefanterna. Efterfrågan på elfenben har ökat kraftigt och på många håll har tjuvjägarna även genomfört räder med hjälp av automatvapen.
Människan och elefanten
Synen på elefanten i Afrika och Asien skiljer sig mycket. Detta går väldigt långt tillbaka i tiden. De skogsstammar som levde i de inre delarna av Afrika hade liten tillgång på animalisk föda och elefanterna gav dem ett rikligt tillskott på kött. Människorna som levde av boskapsskötsel på savannerna hade ingen anledning att jaga elefanter utan inriktade sin jakt på kattdjuren som var ett hot för deras tamboskap. Sammanfattningsvis kan man säga att i Asien har man använt sig av den levande elefanten medan i Afrika har man dödat den. Idag används fortfarande elefanter som arbetsdjur och är i många fall överlägsna maskiner. Arbetet som de utför är nästan alla former av grovarbete som att fälla träd, dra timmer, anlägga vägar osv.
För mer info:
The David Sheldrick Wildlife Trust
Amboseli Trust for Elephants
Elephant Asia Rescue and Survival Foundation