Hotade nordiska däggdjur

De lever av knoppar, frön och bär. En del äter insekter medan andra tycks avstå. De bygger ett bo i en buske eller i ett träd en meter över marken och där får de 3-7 ungar en eller två gånger om året. På vintern letar de upp ett ihåligt träd eller ekorrbo och går i vinterdvala i oktober och vaknar inte förrän i april. De kan bli sju år gamla. Denna söta lilla gnagare är en Hasselmus, ett av Sveriges minst kända däggdjur som bara finns i Götaland och Närke.

Här kan du läsa om den och andra hotade nordiska däggdjur.

För mer info:
Nordens Ark
WWF
ArtDatabanken

Hasselmus

Hasselmusen förekommer i mellersta och södra Europa. Den är spridd i stora delar av Europa söder om Östersjön. Den förekommer sällsynt och lokalt i södra och mellersta Sverige.

Hasselmus (Muscardinus avellanarius) är en liten gnagare som tillhör familjen sovmöss och som ensam placeras i släktet Muscardinus. Den förekommer i lövskogar i Europa, främst söder om Östersjön. Hasselmusen väger under sommaren mellan 17-20 gram men ökar sin vikt, fram till vinterdvalan, till 30-40 gram. Övervintringen sker från oktober till april eller maj. Hasselmusen är Närkes landskapsdjur.

De blir omkring 7 cm lång och svansen är ungefär lika lång. Den långa svansen är, i jämförelse med andra småmöss, ganska långhårig och påminner lite om en ekorres. Hasselmusen är gulbrunaktig eller rostgulaktig på ovansidan, med svarta spetsar på stickelhåren. Den är ljusare på kroppssidorna och på undersidan blekt rostgulaktig, utan färggräns, samt vitaktig på hakan, strupen och bröstet. Den har kort nos, rundade öron och stora ögon. Den är anpassad till trädklättring och har stor gripförmåga och rörlighet i tårna. Hasselmusen har fyra kindtänder i varje käkhalva. Med undantag för den främsta har de platta kronor, med fem till sju tvärställda emaljslingor.

Hasselmöss är beroende av buskar och sly för skydd och näring och om undervegetationen röjs försämras kraftigt dess överlevnadsmöjligheter. Den vistas huvudsakligen i träd. Varje individ har ett revir med en radie på 150 till 200 meter. Sommarboet, som byggs av löv, mossa, torrt gräs ormbunkar och andra växtdelar, fästs på grenarna av någon tät buske, upp till 5 meter över marken. Vintern tillbringar den däremot i ett väl ombonat bo under trädrötter, i trädhål och liknande. Under vinterdvalan sjunker kroppstemperaturen markant.

De är allätare och dess föda utgörs av bok- och ekollon, hasselnötter, bär och andra växtdelar. Den äter även insekter, fågelägg och mindre ryggradslösa djur. Hasselmusen får ungar två gånger per år, 3-6 ungar per kull. Dräktigheten varar i 22 till 24 dagar. Honan har fyra par spenar och ungarna dias ungefär en månad. Kort efteråt blir ungarna självständiga. Individerna blir ofta 3 till 5 år gamla.

De jagas huvudsakligen av rovdjur som rödräv, vessla och hermelin. Andra fiender är rovfåglar och ugglor. Hasselmusen kan inte försvara sig och måste därför fly. När musen ligger i vinterdvala är de väldigt sårbar och grävs upp ibland av vildsvin. Hasselmöss är beroende av buskar och sly för skydd och näring och om undervegetationen röjs försämras kraftigt dess överlevnadsmöjligheter. På grund av förstörelse av lämpliga miljöer har arten blivit allt mer sällsynt i norra Europa, exempelvis i England, Danmark och Sverige.

Järv

Järven är vårt mest okända och mest anonyma stora rovdjur. Den har ett problem med sitt rykte. I folktron sägs den vara en aggressiv lustmördare, ett omåttligt glupskt djur, som gärna dödar mer än den behöver. I själva verket är denna “den nordiska fjällvärldens hyena” främst en asätare. En halvdålig jägare som hos oss i stor utsträckning lever av renar. Samernas renar. Men nu har några järvkullar sett dagens ljus även i garanterat renfria marker längre söderut. Där lever de gott på älgjakt. Människans älgjakt.

Den är fridlyst sedan 1969, men illegal jakt förekommer fortfarande, särskilt med snöskoter. Mellan 10 och 30 procent dödas illegalt varje år. Under större delen av året lever järvarna ensamma i stora vidsträckta hemområden. Under sitt sökande efter föda kan järven förflytta sig flera mil om dagen.

Födan utgörs under vintern till stor del av renar både som den dödar själv och som kadaver. Järven är en köttätare, men den är ingen särskilt duktig jägare. Den har störst framgång vid renjakt under vårvintern, då snöförhållandena gynnar järven vars breda fot fungerar som snösko. Annars har den svårt att jaga renar eller andra större bytesdjur. Smågnagare och fåglar är förutom kadaver huvudföda under sommarhalvåret. Järven klättrar mycket bra i träd.

Järven snyltar gärna på andra rovdjurs byten, främst från lo och varg. Den vittjar också snaror och fällor, som mänskliga jägare satt ut, en vana som gjort järven hatad av många pälsjägare. Ett stort byte som t ex en ren, styckas av järven, som bär iväg delarna som väger 2-3 gånger mer än den själv och gömmer dem för framtida behov. Delarna kan hängas upp i trädklykor, grävas ner i snön eller på en myr. Även älgkadaver från älgjakten ingår i matsedeln.

Parningstiden infaller under perioden april-augusti, med topp i juni och efter en dräktighetstid på c:a 10 månader föds ungarna. Dessa är blinda vid födseln på vintern i februari-mars. 2-3 ungar är vanligast och de har då vit päls. De väger ca 100 gram. Ungarna stannar inom honans revir till sent på hösten.

För mer info:
Svenska Rovdjursföreningen
Skansen
Rovdjurscentret De 5 Stora
Naturvårdsverket

Lodjur

Vid sekelskiftet fanns det nästan inga lodjur kvar i Sverige. Under en period av fridlysning 1927 till 1942 återhämtade sig stammen, och vid 1980-talets början fanns det lodjur i nästan hela landet. När antalet återigen minskade på grund av jakt blev lodjuret åter fridlyst i hela landet 1991.

Lodjuret är ett sedan 1991 fridlyst rovdjur som tillhör familjen katter. Det finns ca 1.500 i Sverige. Trots att lodjuret är fridlyst förekommer det olaglig jakt. Lodjuret är det enda vilda kattdjur vi har i vår natur. Ett vilt lodjur anfaller aldrig människor, de är mycket skygga. Lon hör till de medelstora katterna. Alla vilda katter är utpräglade rovdjur och äter bara kött eller fisk.

Längden är 80-130 cm, höjd 55-65 cm och svans 15-25 cm. Pälsen är mer eller mindre fläckig med gulbrun bottenfärg som blir ljusare på vintern. På öronen sitter svarta örontofsar. Svansen är kort med svart spets. 12-30 kg, hanen något större än honan. Normalvikt för ett vuxet lodjur är cirka 20 kg. Livslängd: 12-15 år. I fångenskap blir de äldre. Utbredning: Finns förmodligen i alla landskap utom på Öland och Gotland. Men söder om en linje Värmland-Dalarna-Gästrikland föds det få, eller inga ungar alls.

Parningstiden är i mars-april och i maj-juni föder honan en till fyra ungar. Nyfödda väger de omkring 300 gram. De har en gråbrun, ullig päls och kan inte se. Först omkring den 12:e dagen öppnas deras ögon, som först är blå och senare blir mörkbruna. Ungarna följer sin mamma i nästan ett år. Ett vuxet lodjur behöver äta omkring ett kilo kött om dagen, och en hona med ungar behöver ännu mer. Lodjur gräver inga egna lyor eller bohålor, men ibland händer det att de tar över ett rävgryt om det har ett bra läge. De är skygga, ensamlevande skogsdjur som trivs särskilt bra i bergig och brant terräng. De håller revir, områden som de försvarar mot andra lodjur.

Det viktigaste bytesdjuret är harar. I renskötselområdena äter det mest renar, särskilt under vintern. I syd- och mellansverige är rådjur vanliga byten. Även skogsfågel och smågnagare ingår i dieten. Ibland tas också får och rovdjur som räv, grävling och mård. Större byten dödas genom bett i halsen med de kraftiga käkarna. Ett lodjur som jagar smyger försiktigt fram mot bytet. När avståndet är 20 till 30 meter attackerar det blixtsnabbt. Om anfallet misslyckas ger lodjuret snart upp jakten och väntar istället på nästa chans.

För mer info:
Svenska Rovdjurföreningen
Skansen
Rovdjurscentret De 5 Stora
WWF

Varg

När vargen fredades i Sverige, så sent som 1966, fanns det bara ett fåtal djur, troligen färre än 10, kvar. Efter en trevande start under 1980-talet har vargen i Skandinavien börjat återta sina gamla jaktmarker. Ett stort bakslag för vargen i Sverige var när regeringen i januari 2010 gav klartecken för licensjakt på arten. Vargens möjligheter att överleva idag beror på om vi människor vill dela med oss av livsrum och skogens bytesdjur.

Vargen är det största bland hunddjuren och har stora variationer i sin kroppsbyggnad beroende på var den lever. Den förekommer över nästan hela norra halvklotet i många olika miljöer. Från öknarna i mellanöstern till den arktiska tundran och på den amerikanska prärien till löv- och barrskogarna i norr. Idag har dess antal minskat på grund av människans utbredning och jakt. I Västeuropa är den nästan helt utrotad men i norra Skandinavien finns den fortfarande kvar.

Färgen varierar från nästan helvit hos de som lever längst i norr, till olika gråbruna nyanser i Sverige, samt en rödaktig färg på dem som lever mer söderut. Storleken kan variera mellan 130-160 cm i längd och boghöjden kan vara mellan 60-90 cm, vikten ligger från 20-65 kg. Generellt sett kan man säga att vargar som lever i kalla klimat är större och tyngre än de som lever i sydligare klimat. De vargar som lever i norr kan klara kyla ner till minus 40 grader. En varg lever normalt 8-9 år. Den äldsta djurparksvargen i Sverige var en tik som blev 13 år. Vargen är en god löpare som kan komma upp i 45-60 km/h under en kortare sträcka och det är inte ovanligt att den kan förflytta sig 4-5 mil på en natt.

Vargen har alltid fascinerat oss människor genom tiderna för sitt sociala beteende. Varje djurart som lever tillsammans i grupp utvecklar sina egenheter för att klara sin existens. När det gäller vargen och dess liv i flock är det kopplat till deras roll som rovdjur. Vargens byten har ofta en kroppsvikt som kan vara 10 gånger större än dess egen En ensam varg kan visserligen fälla stora djur själv med risk för sin egen säkerhet, men med samarbete mellan flera vargar ökar möjligheterna för artens överlevnad. För att kunna leva och jaga i flock krävs att medlemmarna i flocken känner varandra som individer, kan kommunicera och ha relationer med varandra. För att uppnå detta krävs det tid och familjebildningen är början på detta. Vargparet är oftast trogna varandra och håller så gott som alltid ihop hela livet. Vargungarna har en långsam utveckling och kräver att föräldrarna tar hand om dem under en lång tid. Ungarna blir inte könsmogna förrän vid två års ålder och kan därför stanna kvar hos föräldrarna längre än själva valptiden. Detta gör att de får starka band med föräldrarna och nya småsyskon.

Ledaren, som ofta är den äldsta hanen, styr flockens aktiviteter. Ordningen fungerar genom en stark hierarki, där hanarna oftast är dominanta över honorna och ungarna och honorna bestämmer över ungarna. I stora flockar kan det uppstå två hierarkier, en för hanar och en för honor, men det är vanligtvis en hane som bestämmer över hela flocken. Det kan vara vid t.ex. jakt eller när de skall gå vidare till något nytt ställe. Ledaren ansvarar för flockens revir, framgång vid jakt osv. Hans ställning ger vissa privilegier som t.ex. bästa biten från bytesdjuren och förtur att välja sovplats för att nämna några. Dessutom har alla djuren i flocken privata rättigheter som står över rangordningen. En svag varg längst ner på rangordningen kan försvara t ex en matbit som han har burit hem gentemot ledaren. När ledaren blir gammal eller sjuk kan han bli utmanad av den som står på tur att bli ledare. Detta sker genom olika kraftmätningar och ritualer. Det är sällan att någon blir dödad eftersom den svagare av dem visar underkastelse genom att blotta sin strupe och erkänna sig som förlorare.

Vargen har ett väl utvecklat sätt att kommunicera. Bland det första man tänker på är ylandet och andra ljud som den ger ifrån sig. Dessa ljud används för att hålla samman flocken och som varningsljud till utomstående vargar. Kroppsspråket är väl utvecklat speciellt runt nosen. Det används för att meddela igenkänning av individer och visar även den sociala rangen. Vargen kombinerar alla sätt för att kommunicera och det består av ljud, ansiktsuttryck, öronhållning, kroppshållning, svansföring, dofter osv.

Vargen är ett revirhållande djur och markeringen görs genom urin och exkrementer på platser som visar var deras område är för utomstående vargar. Det är bara ledaren och flockmedlemmar med hög rang som gör detta. Revirets storlek beror på antal djur i flocken och tillgången på föda. Vargarna är ständigt i rörelse inom sitt revir för att jaga och försvara det mot inkräktare.

Vargen är en jägare som behöver jaga för att få föda, så att den kan överleva. En vuxen varg behöver äta ungefär 2-4 kg kött om dagen. Till detta måste de dricka väldigt mycket vatten eftersom en köttdiet kan ge upphov till urinförgiftning. Är tillgången på föda god kan den äta betydligt mer, upp till 8 kg om dagen. Matvanorna skiljer sig från människans eftersom de inte har regelbundna måltider, antingen är det mycket mat eller ingenting under några dagar. Man kan säga att de alltid är hungriga. Vi säger ju ibland ”hungrig som en varg”. Vargens matsmältning går snabbt och den kan börja äta igen efter ett par timmar. De äter även gräs, antagligen för att rensa magen för att matsmältningen skall fungera bättre. Vargens energibehov är beroende på hur mycket den behöver röra sig för att finna föda.

Vargens födoval varierar beroende på var den lever och vilken årstid det är. Under sommaren kan den nöja sig med mindre däggdjur som olika gnagare och fåglar. Vintertid i norra Sverige står större djur som renar på menyn och i Värmland är det älg och rådjur. Det händer även att den söker upp inhägnader med får. En ensam varg kan ha svårt att ta större bytesdjur, men i flock kan de nästan rå på hur stora bytesdjur som helst. Det går ofta till så att ett par vargar distraherar bytet och väcker dess uppmärksamhet medan de andra anfaller bakifrån där bytesdjuren är försvarslöst. De hugger ofta mot strupen och även mot buken.

Parning sker i februari–mars och de 5–6 ungarna föds i en lya efter 65 dygn. Det är endast alfahonan som löper och får ungar. Dräktigheten är ca 63 dagar precis som hos hundar och antalet ungar beror på yttre förhållanden och honans ålder. Unga vargar är könsmogna först vid två års ålder, men fortplantar sig i allmänhet inte förrän under sitt tredje levnadsår, och kan stanna hos föräldrarna fram till dess. Äldre ungdjur hjälper föräldrarna vid uppfostran av yngre ungdjur. När ungvargarna blir könsmogna lämnar i de allmänhet flocken och letar efter eget territorium.

Ungarna föds och växer upp i en lya som har grävts i marken av varghonan ett tag före födseln. Det händer att hon använder sig av ett gammalt bo som något annat djur har grävt och anpassar det för sina egna behov. Lyan ligger ofta på någon liten höjd och nära vatten. Detta för att det ska bli lättare att hålla reda på ungarna när de börjar ge sig ut på upptäcktsfärder i närheten av lyan, eftersom de är helt försvarslösa mot andra djur när de är små. De går ut för första gången när de är ungefär 15-20 dagar. När diandet minskar efter ett par tre veckor ger honan dem uppstött mat och smådjur tills de själva lär sig att jaga sin egen föda. Finns det flera honor i flocken kan de hjälpa till med barnpassningen.

En hona som nyss fått ungar visar ett stort tålamod gentemot ungarna, men kan vara väldigt aggressiv mot övriga vuxna vargar. Vargungarna är precis som hundvalpar, de leker, jagar och slåss med varandra. Leken är en träning för det vuxna livet. Framåt senhösten kan de väga en bit över 20 kg och får börja följa med de vuxna ut på jakt för att lära sig hur man tar större djur. Vid ungefär ett års ålder är de fullvuxna. Antingen stannar de kvar i flocken tills de blir könsmogna, ger sig av ensamma, eller söker en partner och eget revir.

För mer info:
Svenska Rovdjursföreningen
Rovdjurscentret De 5 Stora
Nordulv
WWF