Fiskar

Sveriges fiskfauna är internationellt sett ganska fattig. De runt 255 fiskarter som observerats i svenska vatten under historisk tid utgör knappt 1 procent av arterna i världen. Dessutom är det bara drygt 140 av dem som förekommer regelbundet.

Sötvattenfiskfaunan i Sverige omfattar 52 arter, där tolv förekommer även i marin miljö. Några arter, exempelvis hornsimpa och rödingar, levde nära iskanten vid senaste istiden och blev kvar som ishavsrelikter när isen försvann. Andra arter, exempelvis mört och löja kom in senare i avsmältningsskeendet.

Av Östersjöns fiskarter utgörs en tredjedel av marina fiskar, till exempel torsk och strömming, medan två tredjedelar är sötvattensfiskar, till exempel abborre. Några av östersjöarterna är anadroma eller katadroma. Faunan vid västkusten är präglad av faunan i östra delen av Atlanten. På västkusten finns en fast fauna av ca 110 arter där många är ovanliga.

Det förekommer en omfattande om- och inplantering av fiskar i Sverige. Exempel på fiskar som omplanteras är laxfiskar och gös. Regnbågsöring och karp är exempel på fiskarter som planterats in och numera förekommer vilt i Sverige.

Källa: Wikipedia

För mer info:
Naturhistoriska Riksmuseet
Unga Fakta

Abborre

Abborren (Perca fluviatilis) är en upp till ca 45-50 cm stor rovfisk. Vikt upp mot 4 kg och livslängd upp mot 22 år. Honorna blir äldre än hanarna. Abborrens karakteristiska färgteckning och ganska höga kropp gör den lätt att känna igen. Grundfärgen är gröngul till nästan svart med 5-9 lodräta mörka band på sidorna. Färgen kan variera från gult till grönt och i mörka vatten nästan svart. Ibland kan man se röda exemplar. Ryggfenans taggiga strålar står i förbindelse med giftkörtlar vars gift också kan leda till mindre irritationer på människohud. Abborren är framför allt en sötvattensfisk, men lever också i Östersjöns bräckvatten. Förekommer i hela Sverige utom i fjällvärlden.

Läs mer

Den finns i alla slags sjöar och vattendrag med undantag för de starkt strömmande. Den håller sig om sommaren gärna i strändernas närhet och i ytvattnet. Om senhösten och vintern söker arten sig till djupbottnar, men vid islossningen om våren är den uppe i grundvattnen igen. I Östersjöns yttre skärgårdsvatten gärna i blåstångbältet. Under ungdomsåren lever abborren i stim, men vid ökad storlek och ålder tenderar den till att bli mer solitär. Den lever av plankton, insektslarver, kräftdjur, småfisk, rom, mask, fluglarver (maggot). Abborrarna jagar i stim, ofta ytligt levande stimfiskar som löja och liknande.

Abborren leker på senvåren. Honorna lägger rommen på grenar, stenar eller vattenväxter. Hannarna cirklar runt henne för att befrukta äggen. Rommen läggs i långa mjölkvita sammanhängande strängar. En 1 kilos hona kan lägga cirka 269 000 romkorn i ett långt geléaktigt hölje som kläcks efter 2-3 veckor varvid yngel är 5-6 mm långa. Födan består under abborrens första år av plankton; senare (vid 11-12 cm längd) äter den även insektslarver, kräftdjur och små fiskar som spiggar, mört och andra karpfiskar. Vid 15-20 cm längd övergår den till enbart fisk och kräftor. I ”tusenbrödra”-sjöar har arten ofta inget annat val än att äta abborrar.

Abborrhanen blir könsmogen vid 2-4 års ålder och honan vid 3-6 år. Leken äger rum vid islossningen i april-juni beroende på landsända. Vattentemperaturen bör vara 7-8°. Rommen kläcks efter 2-3 veckor, varvid ynglen är 5-6 mm långa. Ungarna lever på fritt vatten fram till högsommaren, då de, 15-20 mm långa, uppsöker strändernas växtsamhällen. Guldfärgad och blå variant förekommer. Mestadels rödaktiga bröst-, buk- och stjärtfena(-or). Den är ursprungligen en sötvattenslevande fisk men förekommer även i flera brackvatten vid å- och älvmynningar utmed vår avlånga kust.


Gädda

Gäddan är en vanlig fisk i Sverige. Den lever i både söt- och saltvatten och finns i stort sätt i hela Sverige, förutom i fjällen. Gäddan är lättigenkännlig, och har platt ”mun”. Den är mörkgrön på ryggen lite gulaktig på sidorna och vit under ”buken”, och har ofta vitgula fläckar på sidorna.

Läs mer

Hongäddorna är störst, största honan man sett i Sverige var 1,44 m lång och vägde 31,5 kg. Den påträffades i Stockholms skärgård. Den största hangäddan fångades i Hammarsjön i Småland och den var 1,22 m lång och vägde 11,8 kg. Gäddan finns inte bara i Sverige, utan är utspridd över nästan hela världen t ex i Ryssland, Irland, Canada, Italien och på Balkan.

Gäddan lever oftast ensam och håller sig till sitt ”revir” eller favoritplats utanför vassen eller bland näckrosorna. Under varma sommarperioder drar gäddan till djupare vatten, för att sedan under hösten återkomma till grundare vatten. Gäddan jagar helst under skymning och natt. Jaktmetoden är att stå på lur, gömd i vegetationen för att göra en snabb rush mot bytesfisken, som ofta huggs på tvären. Genom huvudskakningar vänder gäddan bytet i munnen så att det kan sväljas med huvudet först.

Gäddans föda ändras genom åren. Som yngel äter gäddor musselkräftor, vattenloppor, hoppkräftor och andra planktondjur. När gäddan blivit cirka 10 cm börjar den äta kräftdjur och insektslarver. När gäddan är vuxen äter den det mesta, från grodor, fågelungar, ormar, till olika typer av fisk.

Gäddornas fortplantning sker under mars och maj månad. Leken pågår ca 3 till 6 veckor. Först parar sig de små honorna sedan de större. För hanen håller leken på i minst 2 veckor och för honan i några dagar, kanske en vecka. Honan är könsmogen mellan 2-5 års ålder och hanarna mellan 1-3 års ålder. En hona på 5 kg producerar ca 90 000 ägg (äggen kallas för ”rom”). Under leken rör sig honan långsamt efter botten och blir där uppvaktad av en eller två hanar. Honan avger ca 100 ägg åt gången som hanarna får bespruta med mjölke. Därefter tar det endast 10-15 dagar innan äggen kläcks, beroende på vattentemperaturen. De nyfödda ynglen klibbar sig fast vid växter med hjälp av klibbkörtlar. De tillbringar där de två första veckorna av sitt liv. Tillväxten för gäddorna är snabb, efter 1 år kan en gädda vara upp mot 20 cm.

Sveriges gäddor kan bli ca 16 år gamla, medan t ex engelska gäddor kan bli uppemot 30 år. Mängden gädda har minskat de senare åren och man tror det beror på bl.a. överfiske och förorening i sjöarna. Gäddans vanligaste sjukdom kallas för gäddpest. Det är en hudsjukdom som yttrar sig i att gäddan tappar fjäll. De ”flådda” ytorna blir oftast blodiga. Fisken kan magra och också dö.


Gös

Gösen är en spolformig fisk med en långsträckt kropp. Buken på äldre gösar är ofta utbuktade vid analöppningen. Gösen har två ryggfenor, varav den ena är taggig. Ryggen skiftar mellan mörkgrön och brungrå. Sidorna är silverglänsande och buken vitgul. Gösens rygg- och stjärtfenor är grå med mörka fläckar. Gösen är väldigt lik abborren, fast lite längre och färglösare. Längden är vanligtvis 30-70 cm men de kan bli upp till 103 cm.

Läs mer

De yngre gösarna lever oftast i mindre stim, för att när de sedan blir äldre leva ensamma. I April – Juni samlas gösen för att para sig. Ibland vandrar de flera mil för parningen. Leken sker oftast på ett par meters djup, ofta över hårda bevuxna bottnar med vattenväxter. Gösen kan även leka i rinnande vatten. Hanarna är oftast könsmogna vid en ålder av 2-4 år, medan honorna blir könsmogna vid en ålder av 3-5 år. Honorna lägger 200 000-300 000 romkorn, som hanen sedan vaktar tills de kläcks. Det tar ca 10 dygn innan rommen kläcks. Ut kommer då ett yngel som är ca 5-6 mm. Som yngel lever den av insektslarver och plankton. Unga gösar äter kräftdjur och fiskyngel.

Gösen äter som vuxen löja, sik, nors och abborre m m. Den trivs bäst i större och djupare sjöar, helst dyiga sjöar eller i vattendrag, samt i skärgårdars bräckvatten. Den lever i det fria vattnet och undviker som regel stränderna. Den håller sig ofta nära botten, gärna intill sluttande sådana eller friliggande grund. Vintertid vistas arten under längre period vid botten. Gösen lever oftast i stim. Under sommaren är den aktivast vid nattetid och under andra årstider vid skymning och dunkel. Vid höga temperaturer går den nära ytan, vid kallare temperaturer håller den sig till djupare vattenlager.

Arten ser bra i mörker. När den jagar använder den sig oftast av vattnets grumlighet och ”smyger sig” på sitt byte. Gösen kan bli över 20 år gammal.


Lax

Största delen av sitt ganska korta liv lever laxen i havet. Endast när den leker och i ungdomsåren lever den i älvarna. Laxen är en lång spolformig fisk, med en kort liten ryggfena. Ibland kan den vara ganska svår att skilja ifrån havsöringen. Laxen har dock som regel större men färre gälllocksfläckar och saknar ofta helt fläckar under sidolinjen.

Läs mer

Tillväxten sker i havet, och det är en fet, grant färgad lax som stiger upp i älvarna för att leka i det klara vattnet över grusbottnarna. Lekvandringen sker i södra Sverige mars-oktober och juni – september i Norrland. Under uppvandringen har den oftast svåra forsar att passera. Då gör den väldiga hopp. Vid kraftverken har man på många ställen byggt s k ”laxtrappor” för att underlätta för laxen att komma upp i älvarna.

Själva leken sker i dagsljus på ganska grunt vatten från 2 dm till 3 m djup över grus och stenbottnar. Leken sker i regel parvis men även unga hanar deltar ibland i leken. Honan ”rör” upp en gropbädd, där hon lägger den redan då befruktade rommen. Enligt uppgifter lägger hon mellan 50-100 ägg i varje sådan gropbädd. Den täcks över genom honans stjärtslag och genom vattenströmningen.

Man har sett hur det tar flera timmar för honan att ställa iordning en sådan bädd. Romläggningen går fort, på ett par sekunder. Själva leken kan vara i flera veckor. Äggen ligger sedan väl skyddade i romgropen för ev. fiender och kommer sedan att kläckas tills nästkommande år. Där ligger de kvar och gropen i flera månader och lever på sin gulblåsa, innan de som små laxyngel arbetar sig upp i vattnet. Som små yngel lever de på plankton, små bottendjur, insektslarver och nattsländor.

De gamla laxarna driver viljelöst efter leken ned mot havet. De är då i ganska dålig kondition och magra, men en del repar sig fort i havet, andra dör. De unga laxarna (hanarna) som deltagit i leken dör oftare än de äldre. I havet vandrar de omkring långa vägar under sitt näringssök och återvänder så småningom en andra gång för lek.

När laxungarna stannat sin tid i älven börjar nedvandringen vid 2-3 årsåldern. Det sker oftast vid högvatten under våren och försommaren. När laxen kommer ut i havet växer den mycket snabbt. När laxungarna kommer ut i havet stannar de oftast i älvmynningen ett tag för att vänja sig vid sin nya föda och det salta vattnet. De äter då i huvudsak kräftdjur, märlor m.m. Senare börjar de att äta fisk och den bidrar framförallt tilllaxens snabba tillväxt. Den ändrar då också färg och blir som man säger ”blank”.


Mört

Mört är en sötvattens- och bräckvattenfisk tillhörande familjen karpfiskar. Mörten är en av Sveriges vanligaste sötvattensfiskar. Den finns över hela landet. Mörten lever som regel i kanten av sjön, men om vattnet är grumligt kan de också hålla sig längre ut från stranden. Vanligtvis är mörten cirka 20 cm lång, men den kan bli upp till 50 cm. Den väger oftast inte mer än ett halvkilo., men vikt upp till 1,4 kg är känd i Sverige, i Finland 2,55 kg. Mörten lever cirka 25 år.

Läs mer

Den är silverglänsande och har röda ögon och fenbaser (hos den snarlika sarven är ögat gult eller gulrött). Kroppsformen varierar hos olika bestånd. Under lektiden har båda könen ett stort antal pärlliknande hudutskott (vårtor) på framförallt huvud och framkropp. De är kraftigast hos hanarna. Mörten leker i maj och juni och kan då lägga upp till 100 000 ägg, som kläcks efter 4 till 10 dagar. Mörten äter smådjur såsom små blötdjur, insektslarver och insekter den fångar på vattenytan, och växtdelar såsom mossa och alger. Bland mörtens naturliga fiender finns abborre och gädda.

Mörten är inte kräsen i fråga om miljö och finns i insjöar i hela landet och i Östersjön. Den lever i olika slags sjöar, älvar och åar samt i havets bräckvatten men föredrar grunda, vegetationsrika och uppvärmda vatten. Mörten har inplanterats i sjöar, som tidigare varit skadade av försurande nederbörd. Sjöarna har återställts med omfattande kalkning. Mörten tjänar som biologisk logg, de klarar fortplantningen om pH-värdet hålls rimligt högt.

När mörten äter och simmar, betar den ofta med långsamma rörelser. Födan består mest av insektslarver men även av snäckor, kräftdjur och växter, t ex vattenpest, slinga och alger samt tidvis små fiskyngel. Lokalt kan växtdelar dominera dieten. I sjöar med lite animalisk näring kan alger utgöra upp till 75% av födan. De betas från horisontella och vertikala underlag.

Under varma dagar i april – juni, när vattnet är minst 10°, brukar mörtarna skrida till lek och hanarna bildar revir, gärna med ett bevuxet bottenparti som centrum, längs stränderna i sjöar, älvar (t ex Ångermanälven) och bäckar på ett djup av 15-40 cm. Bräckvattnens mörtar vandrar för lek upp i åar och strömmar och hanarna flyttar några dygn före honorna. Leken för ett bestånd pågår 2 till 3 dygn, för en hona 2-4 timmar. Är honan lekvillig, simmar hon till tät vegetation i hanens revir, som besöks av olika honor. Äggläggningen utlöses av att hanen eller hanarna berör honan buk mot buk under en samfälld rusning upp mot ytan, ovan vilken mörtarna kan fortsätta någon decimeter förorsakande ett livligt plaskande.

Lekakten tar 1,5-2,5 sek och sker med intervaller av 1-12 min. Den vitgula rommen klibbar fast vid växter och stenar. Rotskott kan på det viset te sig som ”undervattensmistlar” fulla av miniatyrbär. En fullvuxen hona har mellan 5 000-200 000 ägg. De är milimeterstora och kläcks efter 4-12 dygn. Ynglen ligger först på bottnen, varefter de går samman i stora stim, helst på platser med vegetation. Efter 6 månader har mörten en längd av 4-6 cm, vid 1 år 5-9 cm. Den växer i regel mycket långsamt och dessutom mycket olika beroende av miljö och årsklass. 25 cm kan uppnås efter 5 år, men oftast först vid 9-13 års ålder. Mörtar från 7 olika sjöar visade vid 5 års ålder medellängder mellan 13,4-32,7 cm. Könsmognad uppnås vid 3-5 års ålder.


Sik

Siken tillhör laxfiskarna men påminner om sill. Det är en långsträckt fisk med silvriga sidor, ljus buk och mörk rygg. Siken har en ganska liten mun med överbett, stjärtfenan är djupt kluven. På bakre delen av ryggen har den laxfiskarnas karaktäristiska fettfena.

Läs mer

Andra namn på siken är; blåsik, planktonsik, aspsik, storsik, sansik, älvsik. Därtill kommer åtskilliga lokala namn. Sikens längd upp till 65 cm och väger max 7 kg. Den finns i större delen av Nordeuropa, i en del alpsjöar och insjöar på Irland och västra Sibirien. Fiskarnas storlek variera kraftigt från vatten till vatten. Lekvandringen sker ifrån sjöarna upp till rinnande vatten. Även bräckvattensformer går upp i älvar, åar och sjöar för sin lek som oftast sker under hösten och tidigt på vintern.

I Sverige förekommer flera olika sikarter som kan vara svåra att skilja åt. De större sikarna, stor- och älvsik brukar väga 1-2 kg, men kan väga upp till 7-8 kg. Siken förekommer i så gott som hela landet i sjöar, älvar och längs syd- och ostkusten. Fisken går också upp i Öresund. Sik är en stimfisk, föredrar kallt vatten och förekommer gärna i stora djupa sjöar. Unga småfiskar silar plankton från vattnet innan de övergår till att äta bottendjur medan större sikar äter andra fiskar. Honan lägger upp till 1000 ägg/kg kroppsvikt, som kläcks följande vår. Ynglen stannar kvar i ca ett år innan de vandrar ut till öppet vatten.