Hotade exotiska däggdjur

Idag hotas över 30,000 arter av djur och växter världen över av utrotning och en fjärdedel av jordens växter och djur befaras att utrotas inom de närmsta 50 åren.

De senaste 100 åren har mer än 50 % av den tropiska regnskogen tagits ner och när miljön förändras är det flera djurarter som har svårt att anpassa sig och därmed minskar i antal. Utöver miljöhotet är handeln en viktig bidragande faktor till att arter minskar i antal. Handeln med redan hotade djurarter är ofta illegal och de ekonomiska intressena är stora då risken för upptäckt är liten och straffen är låga. Myndigheter och ideella organisationer deltar sedan länge i ett internationellt samarbete för att stoppa handeln.

Vilda djur säljs främst för lokal konsumtion men fler och fler arter jagas även för en stor regional handel med deras kroppsdelar för mat, mediciner, råmaterial. Även levande djur efterfrågas till bland annat husdjursmarknad och underhållning.

Det tas lite hänsyn till djurens välfärd och då vilda djur hålls i fångenskap har de ofta en begränsad möjlighet att utföra sina naturliga beteenden vilket kan leda till bland annat beteendestörningar. Den internationella handeln med vilda djurarter är ett av de främsta hoten mot biologisk mångfald.

För mer info:
CITES
TRAFFIC
WWF
WWF Turistguide
IUCN

Berggorilla

Bergsgorillan är en av människans närmaste släktingar och den största levande människoapan. Den lever i ett litet område med lummiga skogar i länderna Rwanda, Republiken Kongo och Uganda. Gorillan symboliseras ofta som farlig i filmer och böcker, men i verkligheten är gorillan inte alls en grym varelse, den är ett försiktigt och tillbakadraget djur. Gorillan lever ett fredligt familjeliv i skogen och undviker helst varje konflikt med människor.

Läs mer

Gorillorna lever i familjegrupper som håller ihop under många år, gruppen består av cirka 10 individer och varje grupp har ett område som är mellan 5-30 kvm² stort. Flera gruppers utbredningsområde kan överlappa varandra. Eftersom de till största delen är fredliga djur försvarar de inte sina områden. De försöker istället att undvika varandra. Varje grupp består av en vuxen hane och ett antal honor och deras ungar. Hanen har en silverfärgad rygg, därav smeknamnet silverrygg.

Bergsgorillor är stora och kraftiga djur. En ”silverrygg” kan väga 180 kilo och bli 180 cm lång. Honorna är mindre, de blir bara omkring 150 cm långa och kan väga upp till 90 kilo. Bergsgorillorna är vegetarianer och äter bara växter. De behöver gott om tid för att äta och smälta maten, så de förflyttar sig bara någon kilometer på en dag och de vilar ofta. Ungen lämnar mamman vid tre års ålder. Honorna får sina första ungar i tioårsåldern och hon föder dem under alla årstider. Hanarna blir könsmogna lite senare. En nyfödd gorilla väger omkring två kilo, den kryper när den är nio veckor och går på två ben först när den är mellan tio och tolv månader. Ungen lämnar sin mamma när den är bortåt tre år gammal.

Stammen på ca 880 djur, förlorar årligen några individer p g a illegal jakt eller fångst. Men den senaste räkningen 2011 visar på en glädjande ökning av antalet bergsgorillor. Trots att all handel med gorillor är olaglig kan turister fortfarande köpa gorilladelar som gjorts om till smycken och andra souvenirer. Ett annat hot är den kommersiella handeln med ”bush-meat” eller apkött. I takt med att skogsbolagen bryter vägar in i regnskogen blir aporna (låglandsgorillor, schimpanser, bergsgorillor m.fl.) lätta byten för en oetisk och grym jakt. Det som förr tog tjuvjägarna flera veckor sker nu på några dagar eller timmar. Skogsbolagen fraktar byten i utbyte mot kött eller pengar. Stora djur som bergsgorillor slaktas ofta på plats, det är vanligt att man röker köttet som man sedan säljer i städerna. Det händer också att gorillor faller offer i fällor och snaror menade för andra djur i skogen, t ex antiloper. Det finns inga siffror på hur många gorillor som dödas årligen p g a sitt kött.

WWF och IGCP, International Gorilla Conservation Programme, arbetar för att säkra bergsgorillornas framtid med stöd till nationalparksmyndigheterna i Kongo, Rwanda och Uganda. Bergsgorillorna är idag en mycket hotad art som bara finns i två områden; Virungabergen som delas av Rwanda, Uganda och Kongo-Kinshasa samt i Bwindiparken i Uganda.

Projektet omfattar forskning för att trygga artens överlevnad, turistplanering och samarbete med kringboende lokalbefolkning för att trygga gorillornas livsmiljö. Trots flera års oroligheter och bakslag har stora framgångar nåtts när det gäller att skydda bergsgorillorna. Förutom detta trenationsprojekt finns ett separat projekt i Bwindi i Uganda, där man arbetar med områdesskydd och studier av den unika skogsmiljön.

Den största orsaken till att gorillastammen minskar är att de förlorar mer och mer av sina skogar. När fler och fler människor behöver utrymme huggs regnskogen ner. I Rwanda ökar befolkningen mycket snabbt. Folk behöver träd och bambu för att bygga sina bostäder. De behöver också mark för att få betesmarker och mark att odla på. Gorillorna är mycket skygga och blir lätt störda och eftersom allt fler människor med boskap kommer högre upp i bergen minskar också utrymmet där gorillorna kan vandra och skaffa sig föda. Utan skyddade områden så som nationalparker skulle bergsgorillorna inte finnas kvar.

I Virungabergen finns nu totalt 480 bergsgorillor i 36 grupper tillsammans med 14 ensamma hanar – silverryggar. Det är en ökning med 100 individer sedan den senaste räkningen 2003 då antalet uppskattades till 380 djur. Denna människoapa räknas som en av världens mest utrotningshotade djurarter.

I Virungabergen finns tre sammanhängande nationalparker som spänner över gränsen mellan tre länder: Parc National des Virunga i Kongo, Volcanoes National Park i Rwanda och Mgahinga Gorilla National Park i Uganda. För övrigt finns bergsgorillor endast på en annan plats i världen, i Bwindi Impenetrable National Park i Uganda.

Med de 400 bergsgorillor som inventerades 2011 i Bwindiparken i Uganda, består det kända antalet bergsgorillor i världen nu av 880 individer.

Källa: WWF

För mer info:
GORILLA.CD
Gorilla Doctors
The Dian Fossey Gorilla Fund


Elefant

Man tror att de elefanter som lever idag härstammar från ett tapirliknande djur vid namn moeritherium, som levde för ungefär 40 miljoner år sedan vid Nilens flodbäddar i Egypten. Moeritherium hade små betar som bildats genom en utveckling av framtänderna nutida elefanters betar blir större.

Läs mer

Det djur som vi först tänker på som förfader till elefanten är mammuten, men den var av ett eget släkte som utvecklades parallellt med föregångarna till nutida elefanter. Mammutarna levde i norr vid randen av glaciärerna och de dog ut för ungefär 10 000 år sedan. Man vet att de inte dog ut på grund av människornas jakt som en del historieböcker påstår, utan man tror att hastiga klimatförändringar resulterade i ett varmare klimat. Det medförde att mammutarnas naturliga betesmarker på tundran översvämmades.

Fram till våra dagar har det funnits flera olika arter inom elefantfamiljen. Allt sedan mammutarna dog ut finns det bara tre arter elefanter kvar och dessa sammanfattas i en familj, Elephantidae, som är fördelad på två släkten. De afrikanska elefanterna, Loxodonta, som består av två arter, skogselefant och savannelefant och den indiska, Elephas maximus. Elefanterna är världens största landlevande djur. De kan ha en mankhöjd på upp till 4 meter och väga 3-7 ton. Den största elefant som påträffats vägde 10 000 kg och var 4 meter hög.

Afrikansk och indisk elefant

De afrikanska elefanterna är mer talrik än den asiatiska men de har på grund av tjuvjakten efter elfenben minskat dramatiskt i antal. Från över 1,3 miljoner djur under sent 1970-tal till ungefär 500 000 idag. Tjuvjakten i Afrika har nått rekordnivåer under de senaste åren. Kongobäckenets skogselefanter har varit särskilt drabbade. Tiotusentals elefanter dödas varje år för sitt elfenbens skull som illegalt förs till den asiatiska marknaden, bland annat i Thailand, Vietnam, Kina och Egypten. Beräkningar pekar på att 23 000 elefanter skjuts varje år.

De största skillnaderna mellan afrikansk och indisk elefant är att de har olika storlek på kropp och öron. Den afrikanska elefanten kan bli 4 meter hög och väga upp till 7 ton medan den indiska sällan blir större än drygt 3 meter hög och kan väga upp till 5 ton. Den indiska elefanten har ganska små öron medan den afrikanska har enorma öron. Elefantens öron fungerar som värmereglerare och hjälper elefanten att svalka sig. Gången hos den afrikanska är slängig och ryggen kan se ut som om den svankar jämfört med den indiska som har en stabilare gång och en uppåtkrökt rygg. Snabelspetsen hos den afrikanska är utdragen i två hudflikar medan den indiska har en hudflik. Dessa hudflikar ger elefanten möjlighet att hantera även mycket små föremål.

Betarna hos de afrikanska elefanterna är större än de indiska, dessutom har de indiska honorna inga betar. Människans syn på elefanterna är beroende på var de lever. I Indien och Asien har människan levt tillsammans med elefanter och sett dem som heliga djur, samt tillskrivit dem gudomlig status. Elefanten har varit mer än ett djur, den har också fått rollen som vän, jaktkamrat och försvarare. I Afrika har mötet mellan människan och elefant bestått av våld och död. Dels på grund av elefantens humör och ofta genom en brutal jakt för att komma åt elefantbetar. Elefanterna är mycket anpassningsbara djur som trivs överallt bara det finns riklig tillgång på föda och vatten.

Snabel

Det mest kännetecknande för elefanten är snabeln. Den är både smidig, stark och känslig. Snabeln fungerar som en smidig hand. Det är elefantens näsa och överläpp som har förenats till ett och samma organ. Snabeln har inga ben utan består av över 100.000 olika muskler men även blodkärl, nerver, hud, borst och bindväv. Inne i snabeln löper två luftkanaler och dessa mynnar ut i näsborrar på snabelspetsen där det finns hudflikar som ger elefanten en fin gripförmåga. En normal snabel kan rymma 10 liter vatten. Snabeln används till olika saker. Först och främst till att skaffa föda, dricka, lukta, lyfta, visa känslor och till att kommunicera med andra elefanter. Den kan även användas som ett effektivt vapen att slåss med. Elefanten måste öva upp sin förmåga att använda sin snabel, vilket kan jämföras med att ett litet barn måste öva upp motoriken i sina händer.

Hud

Elefanterna har en tjock hud som är ungefär 2,5 centimeter tjock. Runt huvudet och på ryggen är den lite tjockare för att bl.a. skydda mot den starka solen. Fastän huden är tjock är den mycket känslig för sol och angrepp av parasiter och insekter. För att skydda sin hud badar elefanter så gott som varje dag och rullar sig därefter i lera och damm. Lerlagret skydda den hårlösa huden mot solens uttorkning och angrepp från insekter. Färgen på elefanterna är för det mesta gråaktig men den kan även ha rödbrun färg beroende på att leran de rullar sig i har denna färg.

Fötter

Trots att elefanten väger flera ton är fotens undersida mjuk och kan bära fram djuret nästan ljudlöst. Trots den höga vikten går elefanterna på tåspetsarna, vilka man ser i fotens framkant. Bakom tåspetsarna finns en tjock fettkudde som slutar i en förhårdnad hud. Elefanten har vanligtvis 4-5 tår.

Öron

Elefantens öron är inte bara till för att höra med, utan är också en värmeväxlare för att reglera kroppstemperaturen. Elefanter som lever i mycket varma klimat är helt beroende av att kunna göra sig av med överskottsvärme och att reglera sin kroppstemperatur, detta gör de med sina öron. I de stora öronen passerar blodet i ett fint förgrenat nät av blodkapillärer nära hudens yta. När blodet cirkulerar genom öronen avger det överskottsvärme. Det kan bli en skillnad på upp till 19 grader mellan blodet som kommer från hjärtat och det som går tillbaka till hjärtat. Tack vare att öronen är rörliga kan elefanten öka på kylningen genom att fläkta med öronen och när det är kallt fälla in dem mot kroppen för att behålla värmen. Öronen kan även skrämma fiender genom att vinklas ut och gör att elefanten ser större och farligare ut.

Tänder

Elefanterna har bara fyra tänder och de består av två slag, kindtänder och framtänder. Den har en kindtand som kan bli upp till 30 centimeter lång i varje käkhalva. När kindtanden är nedsliten tränger nästa tand fram. Totalt har elefanten tre par mjölkkindtänder som följs av tre par kindtänder. När sista paret kindtänder är utslitna är elefanten omkring 60 år gammal, då får den problem med att äta och söker sig till trakter där det finns mjuk lättuggad föda. Det är inte ovanligt att elefanter dör av svält när tänderna är utslitna. Framtänderna är det som vi kalla för betar. Dessa växer hela livet och kan bli väldigt stora hos gamla elefanter. Normalt är betarna dryga metern och väger 25-45 kilo. De störst kända man funnit är 345 centimeter och vägde 117 kilo. Betarna används som ett viktigt redskap när elefanterna gräver efter vatten, salt, skalar bark av träd osv.

Föda

Elefanterna har stor aptit. De största afrikanska elefanterna kan äta uppemot 300 kilo mat och dricka 100-150 liter vatten om dagen. Elefanterna äter upp till 6 gånger per dag för att få i sig all den föda som behövs för att ge energi åt den väldiga kroppen. Födan är vegetarisk och består av gräs, bark och löv. I jakten på föda ställer de ofta till med stora skador på naturen. I täta skogsområden drar de ner grenar och lämnar ett skadat område efter sig. Förr kunde skogsområdena repa sig när elefanterna gick vidare till nästa område, men idag är elefanternas rörelseutrymme begränsat p.g.a. människans utbredning. Skogsområdena får svårt att hämta sig och detta kan leda till en viss ökenutbredning. Elefanterna är inte bara till skada när de äter. Mindre lövätande djur får tillgång till föda av de omkullvälta träden. Elefantens spillning hjälper till att gödsla och sprida frön åt växter. Man uppskattar att en tredjedel av alla trädarter i Västafrika är beroende av elefanterna för sin spridning. En del trädfrön gror över huvud taget inte om de inte får passera genom en elefantmage.

Kommunikation

Så gott som alla djur kommunicerar med varandra på olika sätt. Vanligtvis kan vi människor inte uppfatta detta djurprat, men elefanten har ett högljutt och ganska tydligt språk som består av fnysningar, trumpetstötar, vrål osv. När elefanterna söker föda i busk- och trädområden händer det att de kommer ifrån varandra. De kommunicerar då genom låga brummande läten. Förr trodde man att detta ljud var någon slags magkurr, men idag vet man att det uppstår i bakre delen av näshålan, halsen och snabeln och är îpratî mellan de olika individerna. Om någon fara hotar höjer de genast tonläget och på så sätt påkallar de uppmärksamhet och varnar andra i flocken. Konflikter mellan elefanter löses vanligen utan våld. Den yngste eller av lägst rang ger sig när en elefant med högre rang visar ett hotbeteende. Detta beteende brukar bestå i att den böjer snabeln bakåt eller kastar upp damm i luften. Elefanternas trumpetande används också i första hand för att varna en fiende. Om fienden struntar i denna varningssignal brukar elefanten rusa framåt i ett anfall. Det är väldigt sällan som elefanten fullföljer anfallet, men man kan aldrig vara helt säker.

Flocken

Elefanten lever ett socialt liv där flocken är det viktigaste i hela dess tillvaro. Flocken leds av den äldsta honan, vilket brukar kallas för matriakalisk ordning, dvs att det är en hona som har absolut högsta rang. Flocken består av ledaren matriarken, hennes systrar, döttrar och dotterdöttrar. Storleken på flocken överstiger sällan mer än 10 individer. Ledaren bestämmer allt i flocken och de följer alla hennes beslut. Dessa beslut kan bestå i att t.ex. fly eller stanna för att slåss. Skulle ledaren bli skadad eller dödad blir medlemmarna handlingsförlamade och löper stor risk att splittras. Livet i flocken präglas av stor omsorg för varandra vid t.ex. sjukdom och skador. De använder snabeln till smekningar, olika läten, rörelser och miner för att visa omsorg om varandra.

När elefanthanarna når en vuxen ålder lever de oftast ensamma eller tillsammans med några få andra hanar. Inte sällan brukar en eller två unga hanar vandra med en mycket äldre elefanthane. En del tolkar detta att de yngre fungerar som en slags livvakt men det är inte en ensidig relation. De unga hanarna lär sig av de äldres erfarenhet. Det gäller bl.a. hur man beter sig och löser konflikter. Elefantflockarna samlas ofta vid vattendrag där det finns rikligt med föda och det är inte helt ovanligt att det kan samlas flera hundra elefanter på en gång. Ofta blir dessa stora möten trevliga tillställningar när släktingar träffar varandra. Elefanter till och med begraver sina döda genom att täcka över dem med löv och kvistar. De sörjer också mycket över sina döda och stannar vid ”graven” i flera timmar.

Fortplantning

Elefanterna blir könsmogna i tidiga tonåren. Det är inte ovanligt att honorna parar sig under tonåren medan hanarna kan få vänta till 25-årsåldern innan de har blivit tillräckligt starka och erfarna för att vara intressanta för honorna. Parningen föregås av smekningar och kärleksfulla knuffar som varar en kort stund. Honan är dräktig i cirka 22 månader, den längsta tiden i hela djurvärlden.

Ungar

När det är dags att föda brukar honan dra sig undan en bit från flocken. Elefanterna får vanligtvis bara en unge i taget och den väger hela 100 kg som nyfödd. Ungarna är lätt håriga men tappar sin babypäls när de blir lite större. Den nyfödda ungen diar ungefär 12 liter mjölk om dagen och fortsätter att dia till två års ålder. Man kan lätt tro att ungen diar med snabeln men så är det inte. Den diar med munnen som den sätter mot moderns spenar som finns strax bakom frambenen. Ungen fostras av honorna i flocken och lever ett ganska bekymmerslöst liv. Det enda som kan hota ungen är att mamman dör eller om flocken splittras och dess skydd försvinner. Precis som alla ungar i djurvärlden är elefantungarna väldigt nyfikna av sig. Skillnaderna mellan honorna och hanarna är betydande. När de unga hanarna håller på med lekar och träning för att bygga upp sin styrka brukar honorna hjälpa till med passning av yngre syskon. En stor skillnad mellan elefanter och andra djur är att ungen får uppmärksamhet av hela flocken som bryr sig om dess välbefinnande.

Fiender

Man brukar säga att elefanten inte har några fiender förutom människan. Detta är inte helt sant utan det finns fler fiender. Elefanter kan råka illa ut om de inte är tillsammans med sin flock. Ensamma djur kan råka illa ut om de möter uppretade noshörningar eller bufflar, de kan även råka ut för dödliga ormbett i snabeln. De vanligaste fienderna är de stora kattdjuren som gärna ger sig på elefantungar.

Elfenben

Tjuvjakten för elfenben ett mycket stort hot och har ökat igen de senaste åren, men också konflikten om utrymme, bl a ifråga om elefanternas åverkan på åkermark hotar dem. Generellt sett blir denna konflikt allt starkare mellan människor och allt vilt i Afrika och Asien. Nuförtiden dödar människor elefanter oftare i vad de uppfattar som självförsvar. Men tjuvjakten har de senare åren tyvärr åter blivit det största hotet mot elefanterna. Efterfrågan på elfenben har ökat kraftigt och på många håll har tjuvjägarna även genomfört räder med hjälp av automatvapen.

Människan och elefanten

Synen på elefanten i Afrika och Asien skiljer sig mycket. Detta går väldigt långt tillbaka i tiden. De skogsstammar som levde i de inre delarna av Afrika hade liten tillgång på animalisk föda och elefanterna gav dem ett rikligt tillskott på kött. Människorna som levde av boskapsskötsel på savannerna hade ingen anledning att jaga elefanter utan inriktade sin jakt på kattdjuren som var ett hot för deras tamboskap. Sammanfattningsvis kan man säga att i Asien har man använt sig av den levande elefanten medan i Afrika har man dödat den. Idag används fortfarande elefanter som arbetsdjur och är i många fall överlägsna maskiner. Arbetet som de utför är nästan alla former av grovarbete som att fälla träd, dra timmer, anlägga vägar osv.

För mer info:
The David Sheldrick Wildlife Trust
Amboseli Trust for Elephants
Elephant Asia Rescue and Survival Foundation


Koala

Koalan har inte alltid varit det populära och älskade djur det är i dag. De forna vita nybyggarna i Australien dödade miljontals pungbjörnar för skinnets skull. Denna jakt, tillsammans med markröjning och en ökad omfattning av skogsbränder mellan år 1850 och 1900, decimerade koalapopulationerna så till den grad att man vid början av 1930-talet trodde att de obönhörligen var på väg att utrotas. Jaktförbud och intensivåtgärder har vänt denna nedgång, och koalan är nu relativt vanlig i de biotoper den väljer att vistas i.

Läs mer

Koalan är huvudsakligen nattaktiv och i hög grad anpassad till att tillbringa sitt liv så gott som uteslutande i träd. Den satta kroppen är täckt av tät päls, svansen är reducerad till en liten stump. Tassarna är stora och fingrar och tår är försedda med kraftiga klor. Framtassens första och andra fingrar är motsättliga mot de övriga tre och detta gör det möjligt för koalan att greppa de mindre grenarna under klättring. Koalan klättrar upp för stora träd genom att hålla sig fast i trädstammen med framtassarnas vassa klor samtidigt som bakfötterna tillsammans förs uppåt i en skuttande rörelse. De är inte fullt så kvicka i vändningarna på marken, men tar sig fram med skutt eller en långsammare fyrfota gång.

Hannarna är upp till 50 procent tyngre än honorna, har ett bredare ansikte, mindre öron och en stor körtel på bringan, som honorna saknar. Honorna blir könsmogna vid två års ålder. Hannarna är fortplantningsdugliga vid två års ålder men parar sig oftast inte förrän de är fyra år gamla, eftersom det krävs längre tid för dem att växa till sig så att de kan konkurrera om honorna.

Honan föder en enda unge per år, och de flesta födslarna sker mitt i sommaren (december-januari). Den nyfödda ungen väger mindre än 0,5 g och suger sig fast vid den ena av två spenar i pungen. Så snart ungen börjar äta blad sker tillväxten snabbt. Ungen lämnar pungen för gott efter sju månader och rider sedan på moderns rygg tills den kan klara sig själv vid elva månaders ålder. Ofta fortsätter den att hålla sig i närheten av modern under ytterligare några månader.

Fastän koalan äter blad från många olika trädslag utgörs huvuddelen av deras diet av blad från bara några få eukalyptusarter. En vuxen koala stoppar i sig omkring 500 gram dagligen. Koalan uppvisar flera anpassningar för att klara av denna diet. Kindtänderna är reducerade till en enda och fyra breda, spetsknöliga molarer i varje käkhalva, som finmaler bladen för att underlätta matsmältningen. Mikrobisk spjälkning äger rum i blindtarmen som är upp till fyra gånger sa lång som koalans kroppslängd och i förhållande till kroppsstorleken den längsta bland alla däggdjur. På grund av dietens låga näringsinnehåll spar koalan energi genom sitt levnadssätt. Den rör sig långsamt och sover upp till 18 timmar per dygn. När skymningen faller förflyttar sig koalan från sin favoritplats i en grenklyka upp i trädkronan för att äta. Utom när det är som allra hetast får de all vätska de behöver från bladen.

Australian Koala Foundation


Noshörning

Noshörningar har funnits på jorden i 60 miljoner år. Under miocentiden (för ca 20 miljoner år sedan) fanns hela 30 noshörningsarter. Idag finns det fem arter och alla är utrotningshotade. Tre arter lever i Asien (indisk noshörning, javanoshörning och sumatranoshörning) och två i Afrika (trubbnoshörning och spetsnoshörning).

Läs mer

Alla nu levande noshörningsarter har ett eller två horn på nosen. Hos fossil av noshörningar har man upptäckt arter som helt saknade horn. Det främre hornet hos arter med två horn, och det enda hornet hos arter med ett horn, sitter över näsbenet. Det andra hornet hos arter med två horn sitter på främre skallen. Hornen är inte fästa vid kraniet utan enbart fästa vid huden. Hornets form förändras med tiden genom strider mellan artfränder och när hornet skrapas över marken. Det största uppmätta hornet hade en längd på 1,58 meter. Hornet är inte uppbyggt av benvävnad, utan av kraftigt tvinnat hår (keratin).

Noshörningar har en robust kropp och korta tjocka extremiteter. Fötterna har tre tår som sluter i breda hovar. Den korta svansen har i änden en vippa. Den tjocka huden har en grå- till brunaktig färg. Hos de arter som lever i Asien bildar huden vid halsen och vid övre delen av extremiteterna stora veck, vilket får den att likna ett pansar.

Noshörningarnas syn är inte väl utvecklad, istället har de anmärkningsvärt bra luktsinne och hörsel. De afrikanska arterna har inte några framtänder men de asiatiska arterna har en framtand i varje käkhalva. Fram till kindtänderna har alla noshörningar en lucka (diastema) där hörntänder saknas
Noshörningar lever oftast ensamma men på savannen syns ibland mindre grupper. Noshörningar håller vanligtvis ett mindre revir men om tillgången på föda och vatten minskar kan de göra långa vandringar. När honorna är parningsberedda strider hannarna om möjligheten att para sig. Stridens vinnare markerar reviret med urin och avföring. Även innan parningsakten sker mindre strider mellan hannen och honan. Efter dräktigheten som varar i 15 till 18 månader föds nästan alltid ett enda ungdjur. Ungen lever upp till 2,5 år nära modern. Om en hona föder ytterligare ett ungdjur under denna tid jagas det äldre syskonet åtminstone tillfälligt bort.

Noshörningar är främst aktiva mellan skymningen och gryningen, de sover på dagen. Individerna undviker kontakt med människor. Inkräktare angrips nästan alltid om djuret känner sig hotat. Attacken är inte målmedveten men på grund av djurets horn och storlek kan den vara dödlig. Noshörningar springer med en hastighet på upp till 45 km/h (12,5 m/s) vilket motsvarar hastigheten av en professionell löpare.

Noshörningar eskorteras ofta av fåglar som oxhackare (Buphagus) och kohäger (Bubulcus ibis), vilka sitter på huden och befriar den från parasiter. Unga individer dödas i sällsynta fall av stora kattdjur, men vuxna individer har förutom människan inga fiender.

Fakta om världens fem noshörningsarter

Trubbnoshörning (Ceratotherium simum)
Trubbnoshörningen är den största av dagens noshörningsarter. Den kallas också ”vit noshörning”, trots att den inte alls är vit. Vit kommer från holländska widje vilket betyder vid och syftar på den breda överläppen som är anpassad till att beta gräs. På 1890-talet trodde man att trubbnoshörningen var utrotad, men sedan hittade man några få i Natalprovinsen. Tack vare omfattande skydd finns idag ca 20 000 exemplar, merparten i Sydafrika. Men under senaste åren (2009-2012) har tjuvjakten ökat kraftigt främst i Sydafrika.

Den sydliga underarten ökar stadigt. Via den handel där man sätter ut noshörningar som nu är tillåten, men under hård kontroll, så sprids den från sitt kärnområde i Sydafrika till andra länder, bland annat Kenya. Den nordliga underarten är däremot extremt hotad. I Garamba nationalpark i nordöstra Republiken Kongo är underarten av trubbnoshörning troligen utrotad i det vilda. Området har härjats av krig och oroligheter i många år.

Spetsnoshörning (Diceros bicornis)
De första européer som utforskade Afrika berättade om slätter som myllrade av spetsnoshörningar. För knappt hundra år sedan fanns de över större delen av Afrika söder om Saharaöknen. Spetsnoshörningen kallas ibland svart noshörning och den är mycket hårt drabbad av de senaste decenniernas tjuvjakt. Idag finns det ca 4800 djur kvar. En ökning de senaste åren efter 1980-talets slakt. WWF jobbar med noshörningsprojekt i många länder: Kenya, Namibia, Tanzania, Zambia och Zimbabwe. Dock är spetsnoshörningar som lever i Kameruns norra delar troligen helt borta.

Javanoshörning (Rhinoceros sondaicus)
Javanoshörningen är idag den sällsyntaste arten bland noshörningarna. WWF försöker genom sina projekt i Ujung Kulon på ön Java i Indonesien och i Cat Tien National Park i Vietnam att rädda de som finns kvar. Så vitt man vet finns det idag cirka 50 javanoshörningar kvar i Ujung Kulon och tidigare runt 10 i Vietnam, men 2011 förklarades den utdöd i Vietnamn då det sista exemplaret tjuvjagades.

Sumatranoshörning (Dicerorhinus sumatrensis)
Sumatranoshörningen är den minsta av alla noshörningsarter. Idag räknar man med att det endast finns högst 300 sumatranoshörningar kvar i världen. Tjuvjakten är ett ständigt hot men också att skogarna där den ”lilla” noshörningen lever krymper snabbt. Om sumatranoshörningen ska överleva krävs stora insatser för att skydda skogarna där arten lever och stopp för handeln med noshörningshorn och andra produkter.

Organisationer som t ex WWF möter dessa problem på flera sätt, bl a genom att aktivt försöka stoppa handeln med noshörnignshorn, protected area management, utbildning och upplysning.

Indisk noshörning (Rhinoceros unicornis)

Den indiska noshörningen går det bra för! Tack vare strikta skyddsåtgärder har populationen ökat från 600 individer 1975 till ca 2 900 individer (2011). Men det är fortfarande en hotad art som jagas för sina horn. De skyddade områden i Indien och Nepal där den indiska noshörningen lever omringas allt tätare av byar som är ett resultat av en växande befolkning. Det är därför totalt avgörande för noshörningens överlevnad att se till att lokalbefolkningen som lever intill dem kan få fördelar av att den hotade arten lever i området. Även utbildning och informationsinsatser görs av WWF. I Nepal arbetar WWF med lokala organisationer med att återinföra noshörningar från nationalparken, Royal Chitwan National Park till andra reservat.

Tjuvjakten ett ständigt hot

Ingen av de fem noshörningsarterna har en säker framtid och det existerar idag mindre än 15 000 individer av noshörningar. Det fanns endast omkring 60 javanoshörningar kvar 2002, vilket gör denna art till en av världens mest utrotningshotade däggdjur. Under 1970-talet startades flera projekt för att skydda noshörningar, men bestånden har fortsatt att minska dramatiskt. Det är förbjudet, enligt internationella överenskommelser, att handla med noshörningsdelar, men tjuvjakt förekommer ändå. Noshörningshorn används inom traditionell asiatisk medicin och som knivskaft i Jemen och Oman.

Tjuvjakten pågår för fullt på många platser och eftersom noshörningen ser mycket dåligt är de också lätta att komma åt. Det största hotet mot noshörningen är efterfrågan på noshörningshorn, som främst används i orientalisk medicin men också som skaft på knivar mm. Trots att internationell handel med noshörningshorn är förbjuden och att vissa praktiserande läkare idag använder alternativa mediciner så fortsätter efterfrågan på noshörningshorn att vara hög.

Ett annat hot är befolkningsökningen främst i sydost Asien och i Indien som innebär att noshörningens utbredningsområden minskar. Under 2011 och 2012 har tjuvjakten åter ökat och förra året (2012) har över 380 noshörningar dödats i Sydafrika. Bättre skydd av arten krävs.

För mer info:
Rhino Fund
International Rhino Foundation


Panda

I förhistorisk tid levde jättepandan över stora delar av Kina. Idag uppskattar man att det kanske inte finns kvar mer än 1 600 av dessa svartvita björnar, samtliga i Kinas sydvästra bambuskogar.

Läs mer

Den huvudsakliga orsaken till pandans försvinnande är att dess miljö har förstörts av människan. Över hela södra och östra Kina har skogarna huggits ner för att bereda plats åt odlingar och hus eller byar. Pandan har därför tvingats flytta till de mest otillgängliga platserna av sitt ursprungliga utbredningsområde.

Pandan har sedan länge anpassat sig till vegetarisk diet, trots att den har samma matsmältningssystem som en köttätare. Visserligen händer det att den äter kött om den råkar komma över det, men den jagar inte själv aktivt. Istället lever den till största delen av stjälkar och blad från den näringsfattiga bambun. Den använder cirka 14 av dygnets 24 timmar till att leta föda och att äta (upptill 14 kg bambu per dygn), resten av tiden sover den.

Hot då bambun blommar

Ett av de största hoten mot pandan uppstår då bambun blommar. Bambun dör nämligen när den blommat och spridit sina frön, detta händer i regelbundna intervaller från vart tionde till vart hundrade år, beroende på bambuarten. Därefter tar det ungefär ett år för bambun att växa upp på nytt men det kan ta upp till 10 år innan just det området kan förse tillräckligt med mat åt en pandapopulation igen. Under den tiden måste pandorna flytta till ett annat område där bambun inte blommat nyligen. Förr var det inget problem, men på grund av befolkningsökningen har nu stora skogsområden avverkats för uppodling och pandans rörelsefrihet har blivit begränsad. För att stoppa förstörelsen av pandans hemmiljö har den kinesiska regeringen nu inrättat 33 naturreservat.

Ett skyggt djur som lär sig att klara sig själv

Pandan är ett mycket skyggt djur som lever ensam. Om de hör okända ljud i sin omgivning drar de sig snabbt tillbaka. Andra pandor brukar den nästan bara träffa under den korta parningstiden som sker från mitten av mars till början av maj. Då samlas hannarna för att tävla om honorna. Parningstiden är omkring sex veckor men varje hona är bara mottaglig för befruktning under 2-3 dagar. Pandorna är dessutom ganska motvilliga att para sig och relativt få av de ungar som föds lever till vuxen ålder.

Eftersom det är oerhört svårt att få pandan att föröka sig i fångenskap är det desto viktigare att försöka skydda den ute i naturen. Pandaungar föds nästan helt utan päls och väger inte mer än 100-160 gram vid födelsen. Den vuxna pandan väger däremot uppåt 100 kg. Ungen växer långsamt och diar mamman i 6 månader. När de är ca 1½ år gamla får de klara sig på egen hand. Dess medellivslängd är mellan 10 och 15 år men den kan leva upp till 20 år i fångenskap.

För mer info:
Pandas International


Schimpans

För 50 år sedan fanns det flera miljoner schimpanser, idag finns det bara 150 000-235 000 individer kvar. Människan är deras största hot på grund av regnskogsskövling och för att dom dödas för köttets skull, s k bush meat. I Afrika har människor jagat vilda djur för föda i mer än 40 000 år. Jakten har historiskt sett varit en naturlig och nödvändig del i kampen för överlevnad. Men under de senaste decennierna har den traditionella husbehovsjakten utvecklats till att bli en organiserad, kommersiell verksamhet. Handeln med bushmeat utgör idag en mångmiljardindustri. Forskarna uppskattar att så mycket som 1 miljon ton bushmeat tas ut från Centralafrikas skogar varje år där bland annat människoapor som schimpanser står på menyn.

Läs mer

Vilda schimpanser lever normalt i samhällen på 15-60 djur med en ledarhane, andra hanar, honor och ungar. Hanarna hjälps åt med att skydda gruppen mot rovdjur och främmande schimpansgrupper. Om de stöter på hanar från angränsande samhälle kan strid på liv och död uppstå. Schimpanser är väldigt starka och en fullvuxen hane är lika stark som fyra vuxna karlar tillsammans. Schimpansen lever i samhällen som delvis utnyttjar överlappande hemområden, trots att alla individer i samhället sällan eller aldrig påträffas tillsammans.

Honorna blir könsmogna några år tidigare men börjar föda ungar vid 12-13 års ålder. Äldre honor som fött många gånger har flera ungar i olika åldrar i sitt följe då de äldre ungarna också följer med mamman och lär sig på så vis att i framtiden, ta hand om sina ungar på bästa sätt. De är beroende av mamman upp till ca 5 års ålder även om de normal slutar dia vid ca fyra års ålder. Vuxna honor i den nya gruppen är inte speciellt vänligt inställda till nya honor och de senare måste förlita sig på hanarnas beskydd. Honorna har nära relationer med sina ungar som varar hela livet. Större delen av dagen letar de mat, putsar varandra, vilar och leker. Varje kväll bygger de ett nattbo av grenar högt upp i ett träd.

Schimpansen talar med upptill 30 olika ljud, har många ansiktsuttryck och varierat kroppsspråk. Hanar kan styrkedemonstrera genom att skaka grenar, kasta pinnar eller stenar. De kan tillverka och använda redskap t.ex. knäcka nötter med stenar eller tillverka en lämplig pinne för att få upp termiter ur en termitstack. DNA-analyser har visat att schimpansen är människans närmaste nu levande släkting med hela 98,6% lika gener som vi. Dessvärre är schimpansen nu starkt hotade!

Schimpanser lever i en mångfald av skogsbiotoper. Idag finns schimpanser i glesa skogssavanner, i gräs-skogsmosaiker och inne i regnskog. Schimpanser kan leva i bergs-regnskogar upp till ca 3000 m höjd. Det finns fyra underarter och utbredningsområdet sträcker sig idag över 21 länder. Man skiljer de olika underarterna åt bl a på färgen i ansiktet. Den västliga schimpansen har ett rosafärgat ansikte som mörknar med åldern. Den centrala schimpansens har ett mörkare ansikte som är mer svart pigmenterat. Den östliga arten har ett brons/koppar färgat ansikte den har dessutom längre hår. Totalt finns det högst 100 000 – 200 000 vilda schimpanser kvar.

Västlig schimpans (Pan troglodytes versus)

Status: Hotad
Underarten hade en gång ett stort utbredningsområde som täckte 13 länder, men har under de senaste åren utrotats i 4 länder. Idag finner man denna underart från Senegal till Nigerfloden. De största populationerna finns i Elfenbenskusten och i Guinea. Arten har idag en fläckvis förekomst vilket reflekterar den kraftiga fragmenteringen av regnskog i denna del av Afrika.

Nigeriansk schimpans (Pan troglodytes vellerosus)

Status: Hotad
Den Nigerianska schimpansen har det minsta utbredningsområdet av alla underarter. Den finns i ett mycket begränsat gränsområde mellan Nigeria och Kamerun.

Central Schimpans (Pan troglodytes troglodytes)

Status: Hotad
Huvudutbredningsområdet är Kamerun, Gabon, Congo. Den centrala Schimpansen hotas av illegal jakt på bush meat och ebolaviruset. Forskare bedömer att antal individer minskar snabbt.

Östlig Schimpans (Pan troglodytes schweinfurthii)

Status: Hotad
Utbredningsområde från Central Afrikanska republiken ner över Kongo , Rwanda, Burundi, Uganda och Tanzania. Detta är den till antal talrikaste underarten och den med det största utbredningsområdet.

För mer info:
Sweden Chimpanzee Trust
Jane Goddall Institute
African Wildlife Foundation


Späckhuggare

Späckhuggare är rovdjur som befinner sig på toppen av näringspyramiden, och de är inte talrika. När flera flockar av dessa rörliga rovdjur befinner sig i samma område kan man dock få intrycket av att det rör sig om fler individer än vad som faktiskt är fallet. Utanför Norges kust finns det inte mycket fler än 1500 späckhuggare. Hur många som kan tänkas finnas totalt i världshaven vet man inte idag. Att späckhuggare är toppkonsumenter gör att de är mycket utsatta för miljögifter, som de får i sig med födan och som sedan anrikas i deras vävnader. Utanför USAs västkust har man kopplat en ökad dödlighet hos vuxna späckhuggare till rekordhöga halter av PCB och andra miljögifter som man hittat hos döda individer.

Läs mer

Späckhuggaren är en tandval och den största i sin familj Delphinidae, som även inkluderar de arter som vi kallar delfiner. På engelska kallas späckhuggaren för killer whale (mördarval) eller orca, som kommer från det latinska namnet. Det finns flera olika slags späckhuggare som skiljer sig åt i utseende, beteende samt i vad de äter och vilka ljud de använder. En del forskare vill, med stöd i genetiken, dela upp späckhuggarna i hela fyra olika arter.

Späckhuggaren har färre och kraftigare tänder än de flesta andra tandvalar. Detta är en anpassning till jakten på andra stora marina däggdjur, till exempel delfiner, tumlare, sälar och sjölejon. Forskare har observerat grupper av späckhuggare anfalla flockar av kaskelotter och till och med blåvalar.

Späckhuggare i olika områden specialiserar sig på olika byten. I Antarktis jagar späckhuggare säl som de välter ner från isflak där sälarna söker skydd, och de tar också pingviner. Späckhuggare vid Valdezhalvön i Argentina fångar sjölejon genom att kasta sig upp på strandkanten där sälar vilar och leker. De flesta späckhuggare äter dock mest fisk. De späckhuggare som kan observeras utanför Nordnorge på vintrarna äter sill, som de följer på dess vandringar.

Späckhuggare måste få i sig 2,5-5 % av sin kroppsvikt per dygn och kräver därför en konstant och riklig tillgång på bytesdjur. Dess stora jaktframgångar beror på skickligt samarbete och koordination mellan individerna i en flock. De vuxna valarna i en flock jagar tillsammans, och de yngre lär sig genom att följa med och imitera de äldre. Koordinationen mellan flockens individer förbättras sedan hela tiden eftersom späckhuggarna har en mycket stabil social organisation och ett djur oftast stannar i samma flock hela livet.

Den sociala organisationen hos späckhuggare varierar mellan olika populationer. Det vanligaste är matriarkala grupper där både honor och hanar stannar i sin moders flock hela livet. När två eller flera flockar träffas sker parningen mellan individer från olika flockar och pappan finns alltså inte i ungens familjeflock, utan återvänder alltid till sin mammas flock. Flocken hjälps åt att ta hand om ungarna, något som ofta förekommer hos sociala däggdjur med stabila gruppbildningar.

Späckhuggarna kommunicerar med akustiska signaler, som gör det möjligt för dem att koordinera jakt och att hitta varandra om de skiljts åt. Forskning har visat att bland de späckhuggare som lever i stabila familjeflockar har varje familj sin egen dialekt, och på det viset kan de ”hålla isär” varandra. De späckhuggare som lever främst av sälar och valar är mycket tystare än de som jagar fisk. Anledningen är att om sälen eller valen hör späckhuggarna på håll försöker de fly.

En späckhuggarhona blir könsmogen vid 8-10 års ålder, men hon får inte sin första kalv förrän hon är omkring 14 år gammal. Hanarna blir könmogna först senare, ibland inte tidigare än vid 16 års ålder. Medelåldern för späckhuggarhonor är runt 50 år, men det finns exempel på att de kan nå en ålder av 90 år. En vuxen hona kan få en unge vart tredje år, men genomsnittet är en unge vart åttonde år. Ungen diar i ungefär ett år.

För mer info:
National Geographic
Robson Bight Ecological Reserve


Tiger

Tigern (Panthera tigris) är den största medlemmen i kattfamiljen. Tidigare kunde man hitta tigrar ända från Turkiet i väst till Ryssland i öst, men idag finns de bara i några få länder i Asien.

Läs mer

Tigern lever och jagar ensam. Den äter främst större hovdjur, t ex hjortar, men jagar även andra djur som vildsvin och apor. Tigern är mest aktiv under dygnets mörka timmar och tillbringar resten av dygnet i vila. Hanarna rör sig över ett större område än honorna och ett tigerrevir i exempelvis Indien kan uppgå till runt 60 kvadratkilometer för hanarna och 25 kvadratkilometer för honorna. I områden med lägre bytestäthet, som till exempel Sibirien, kan ett tigerrevir vara upp till 1 000 kvadratkilometer. Redan under den sena eftermiddagen startar tigern sin jakt. Den jagar under större del av natten och kan täcka hela reviret. Det är främst beskogade områden som genomsöks.

Tigerhonan blir könsmogen vid 3-4 års ålder. Tre månader efter parningen föder hon vanligtvis 1-3 mycket små, blinda och hjälplösa ungar. Den första månaden hålls de väl gömda, gärna i en grotta eller bland täta buskar. Ungarna diar tills de är fem månader gamla, men börjar äta kött redan efter sex veckor. Vid sex månaders ålder börjar ungarna att jaga tillsammans med sin mamma och vid två års ålder lämnar de henne för gott. Bara tigern har tillgång till vatten och föda samt skydd för sig själv och sina ungar trivs den i mycket olika naturtyper och klimat. Den kan leva i Sibiriens kalla barrskogar, i norra Kinas ekskogar eller i Sydostasiens monsun-, bambu-, mangrove- och regnskogar.

Normalt undviker tigern all kontakt med människor, men olyckor med dödlig utgång sker ibland. En tiger som blir överraskad kanske anfaller och en tiger försvarar alltid sina ungar. Dålig tillgång på bytesdjur kan också leda till att tigern ger sig på människor. Trots riskerna rör sig människor fortfarande i tigerreservaten med eller utan tillåtelse, för att t ex fånga fisk eller samla ved. För att minska risken för olyckor placerar myndigheterna ut människoliknande dockor som är försedda med starkström. De ger en anfallande tiger en stark stöt och efter en sådan näsbränna tar det lång tid innan tigern anfaller en människa igen. Skogsarbetare som arbetar i områden med tigrar bär ofta ansiktsmasker på bakhuvudet, eftersom tigern oftast attackerar bakifrån. Man placerar också ut boskap i reservaten för att tigrarna inte skall söka sig till bebyggda områden i jakten på föda. Studier med hjälp av radiosändare har visat att tigrar ofta lever nära människor utan att förorsaka några problem.

I början av 1900-talet fanns det runt 100 000 tigrar. Idag finns det endast omkring 3 200 vilda tigrar kvar. Tre av de nio (eller åtta) underarterna är redan försvunna och den sydkinesiska tigern är mycket nära utrotning. Jakt och ett ökat befolkningstryck är de främsta anledningarna till att tigrarna minskar i antal. På senare år har också användandet av malda tigerben i orientalisk medicin ökat kraftigt och tjuvskytte är vanligt. Uppgången av den sydasiatiska och östasiatiska ekonomin sedan mitten av 1970-talet har lett till en stor efterfrågan av dessa mediciner. Orientalisk medicin innehållande bl a tigerben har också en betydande marknad bland kinesiska grupper i Nordamerika och i Europa. Skogsaverkningar ökar och tigerns skogar försvinner allt mer. Tigerskog blir bland annat palmoljeplantage på Sumatra.

Källa: WWF

För mer info:
WWF Rädda tigern
Save Tigers