Hotade nordiska fåglar

Berguv

En fågel som drabbats av människans förföljelse är berguven. Illegal handel med ägg, skinn och levande djur har tillsammans med miljögifter och biotopförstöring skadat stammen allvarligt, varför arten nu räknas till de sårbara.

Berguvens dragning till bebyggda och befolkade trakter ökar riskerna för arten, på grund av biltrafik, järnvägar och kraftledningar. Under senare år har berguvar på flera platser också lockats att bosätta sig nära stora soptippar. De riskerar att bli förgiftade när de äter råttor som bekämpas med olika gifter. Idag finns drygt 500 par i Sverige varav flertalet är utplanterade, eller är avkomma till tidigare utplanterade uvar. Under de senaste åren på 2000-talet har berguven minskat igen på flera platser i landet. De häckar numera ofta i miljöer där de löper stor risk att råka ut för olyckor.

Den är är världens största uggla. Mest i ögonfallande är de stora örontofsarna och ögonens oranga iris. Fjäderdräktens färg gör att berguven smälter väl ihop med bergets färger, och är mycket svår att upptäcka. Örontofsarna används till att kommunicera olika sinnesstämningar. En lugn och avspänd berguv har örontofsarna liggande ner.

Berguvar häckar i många olika miljöer från kalhyggen eller myrar till skärgården och förekommer i större delen av Europa och Asien med undantag för de nordligaste och sydligaste delarna. Den återfinns i alla livsmiljöer, från barrskog till halvöken. Boet byggs i regel på en klipphylla. De kan jaga sin föda (mest mindre däggdjur och fåglar) i skogen, men föredrar öppna ytor som åkrar och våtmarker. I slutet av februari börjar berguven ropa efter en partner med sitt dova “oh åh” som kan höras upp till fem kilometer.

Berguvens starka nedgång under 1950-och 60-talen orsakades främst av miljögifter som DDT och kvicksilver. På 60-talet började Projekt Berguv föda upp fåglar för att stödja den svenska populationen. Idag är arten kraftfullt på väg tillbaks.

Fjällgås

Fjällen hyser en intressant fauna med bl a drygt 20-tal fågelarter som i Sverige endast häckar i fjällregionen. Av dessa är endast fjällgåsen akut hotad.

För hundra år sedan var arten mycket vanlig, men jakten har decimerat stammen. När fjällgåsen ruggar på högsommaren kan den inte flyga. Tidigare har omfattande ruggningsjakt förekommit i Sverige. Vid ett enda tillfälle på 1930-talet dödades 400 fjällgäss, vilket är fler än hela den nuvarande stammen i Norden. Jakten vid de rastplatser som gässen använder under flyttningen och i övervintringsområdena i sydöstra Europa och Asien bland annat Irak, är idag det allvarligaste hotet. För att bevara arten i Sverige bedrivs ett projekt där man sätter ut fjällgåsungar med fosterföräldrar tillhörande vitkindad gås i lämpliga fjällsjöar. På detta sätt hoppas man att fjällgåsen skall lära sig flytta mot sydväst i stället för mot sydost. Just nu görs inga utsättningar av fjällgåsungar utan projektet utreds och utvärderas.

Fjällgåsen är den minsta av de svenska gässen. Arten har en mörk fjäderdräkt, kort skär näbb, kort hals och brant panna med en vit bläs. Det tydligaste kännetecknet är dock den gula orbitalringen runt ögat. Hos fjällgåsen finns individuell variation när det gäller storlek. Arten förväxlas ofta med bläsgåsen. Bläsgåsen är dock större och saknar den gula ögonringen

Fjällgåsen häckar i ensamma par bland dvärgbjörk och viden nära vattendrag och sjöar. Arten är ytterst skygg. Detta, tillsammans med det faktum att den bara häckar i norra Sverige under fyra av årets månader, samt att det finns så få, gör den svår att se i vilt tillstånd. Den häckar norr om polcirkeln i nordligaste Skandinavien och angränsande delar av Sibirien. Övervintringsområdet ligger i sydöstra Europa och norra Mellanöstern.

Antalet fjällgäss har minskat kraftigt, särskilt under 1980-talet, och arten förekommer ytterst fåtaligt i de nordligaste delarna av Skandinavien. Tillbakagången kan troligen förklaras med flera samverkande faktorer, där miljöförstöring och jakt i övervintringsområdena spelar störst roll.

Havsörn

Från att ha varit utrotningshotad är havsörnen (Haliaeetus albicilla) nu en vanlig syn på många håll i Sverige och runt stora delar av Östersjön. Denna magnifika rovfågel som har en vingbredd på nästan 2,5 m ses allt oftare jaga änder mitt i vintern inne vid Stockholms ström.

Nära kollaps

För några hundra år sedan fanns havsörnen i hela Sverige. Eftersom den är beroende av vatten var koncentrationerna störst längs kusterna och vid de större sjöarna. Det bör ha funnits minst 500 par, kanske mångdubbelt fler innan människan började förfölja havsörnen i stor skala. Först var det jakten som var nära att utrota vår största rovfågel. När den fridlystes 1924 fanns det kanske endast 45-50 par kvar i Sverige. Skyddet gav resultat och fram till 1950-talet hade havsörnen ökat till det dubbla. Men nu kom miljögifter som DDT och PCB in i bilden och reproduktionsförmågan minskade drastiskt hos havsörnarna. Kulmen var på 1970-talet då ungproduktionen var endast en femtedel mot det normala och populationen höll på att kollapsa.

Vändpunkten

Trots förbudet mot användningen av miljögifter som metylkvicksilver, DDT och PCB dröjde det länge innan situationen förbättrades för havsörnarna. Ett sätt för att akut hjälpa unga örnar att överleva var att utfodra dem vintertid vid olika åtlar. Det var och är fortfarande många frivilliga krafter som hjälper till med detta. Utan Björn Helanders (Naturhistoriska Riksmuseet) insatser sannolikt havsörnen runt Östersjön varit i ett sämre läge. Björn var motorn i allt arbete, förutom alla kontakter med de frivilliga låg han bakom mycket av de vetenskapliga resultaten som behövdes för att övertyga myndigheterna att hjälpa örnarna.

Under de senaste tjugo åren har havsörnarna ökat snabbt och många gamla häckningsplatser är åter besatta. 2008 fanns det 320-400 par i Sverige. En intressant upptäckt är att bestånden i södra delen av Sverige och Lappland är genetiskt skilda åt.

Håller ihop livet ut

Bona byggs nästan uteslutande i stora gamla tallar. Anledningen är att havsörnens bo kan bli två meter brett och väga bortåt ett ton. Paren håller normalt ihop hela livet och de börjar häcka först efter fem års ålder. Vid Ostkusten läggs äggen redan i mitten av mars (tre veckor senare i Lappland) och ungarna lämnar boet först i mitten av juli (i Lappland i augusti). Havsörnsparet överger sällan sitt revir men de kan alternera mellan olika bon inom reviret. De flesta äldre havsörnar på Ostkusten är stannfåglar, medan yngre örnar och de i Lappland flyttar.

Färre ungar i Lappland

Födan består under sommaren av lika delar fågel som fisk. Däremot under vintern ökar andelen fågel och en tredjedel av dieten består utav däggdjur, troligen från kadaver. I Lappland däremot lever havsörnarna av en större andel renkadaver. Örnarna utefter Ostkusten lyckas normalt få ut fler ungar än de i Lappland. Troligen beror detta på att tillgången på mat är sämre i norra Sverige. Havsörnen finns hela vägen från Europa till Asiens kust i öster. Dessutom häckar de på Grönland.

Positivt

Nu när havsörnarna ökar i antal har ett problem uppstått i Sverige och det är bristen på lämpliga boträd. Skogsbruk lämnar sällan träd som är mer än 150 år gammalt och de träd som finns tillgängliga är ofta för klena för att hålla upp havsörnens stora bo. Tyvärr dödas årligen flera havsörnar av människor, antingen genom illegal jakt eller indirekt via trafikolyckor. Häckningar har också misslyckats när paret blivit störda vid boplatserna. Även vindkraftverk som placeras för nära häckande havsörnar kan vara en dödlig fara.

Men det ser mycket positivt ut för havsörnens framtid och allt fler människor kommer att få uppleva havsörnens imponerande siluett mot skyn.

Kungsfiskare

En stålblå blixt brukar vara allt vi människor får se av en kungsfiskare. Kungsfiskaren, Alcedo atthis, finns i stora delar av Europa och Asien och har gett upphov till ­många fixeringar. I världens tempererade områden, där en gråbrun fjäderdräkt är normen, sticker arten ut – till skillnad från sina nordame­rikanska släktingar. Kungsfiskaren väcker uppseende när den susar fram som en turkos missil.

Kungsfiskaren är en sparvstor fågel som indelas i 7 underarter där vår svenska kungsfiskare tillhör underarten Alcedo Attis Ispida som häckar från södra delen av Skandinavien samt Storbritannien ned till centrala Spanien och österut till de västra delarna av Ryssland, Vitryssland och Ukraina.

Dess flykt är rak och snabb. Den fångar ofta sin föda stillasittande från en gren spanande ner i vattnet. När den fokuserat på ett byte gör den ett blixtsnabbt dyk ner i vattnet och återvänder till en gren för att döda bytet med kraftiga slag mot grenen varvid den vänder bytet och sväljer det. Födan består till största del av fisk men kan också utgöras av sländelarver och kräftdjur. Det förekommer även att kungsfiskaren ryttlar över vattenytan och gör ett snabbt dyk för att sedan återvända till en gren med bytet.

Bohålan grävs ut i branta strandbrinkar och har ett djup av 60 till 90 centimeter. Längst in grävs bohålan ut. Själva redet flätas skickligt ihop av uppspydda fiskben. I det enkla redet läggs 6-7 ibland fler vita cirkelrunda ägg. Båda föräldrarna turas om att ruva på dagen men under nattetid ruvar bara honan. Efter cirka tre veckor kläcks de nakna ungarna som så småningom får ett mer igelkottaktigt utseende som är typiskt för blåkråkartade fåglar.

Ungarna turas om att bli matade. När den vuxna fågeln kommer med en fisk sväljer ungen glupskt fisken vänder sig om och sprutar ut exkrementstrålen i bogången. Nästa unge knuffar den matade ungen åt sidan och intar positionen vid bokammarens mynning. Detta beteende kallas även kungsfiskarkarusellen på grund av sin roterande matning. Efterhand som häckningen fortskrider blir bogången så nersölad av exkrementrester att den matande föräldern tar ett snabbt dyk ned i vattnet direkt efter att den lämnar bohålan. Matningen fortskrider upp till 4 veckor varvid ungarna slutligen lockas till bohålets mynning av de matande föräldrarna.

Den första tiden ledsagas ungen av en förälder som hänvisar ungen till en lämplig fiskeplats. Ungen matas på plats en kort tid men lär sig snabbt att ta sina första dyk med ett förbluffande resultat. Det händer att ungar nästan drunknar under sina första försök, mycket på grund av att dom inte lärt sig putsa sin vattentäta fjäderdräkt tillräckligt efter sina dyk. Ungarna kan sätta i sig otroliga mängder av fisk.

En kungsfiskare kräver 60 % av sin kroppsvikt i föda per dag. Då fisken väl har fångat återvänder kungsfiskaren oftast till den gren den spanat från där den slår fisken i grenen tills den slutat sprattla, därefter vänder kungsfiskaren fisken i näbben och sväljer den. Osmälta delar som fiskben spys upp som runda bollar. 90 % av födofångsten sker spanandes från en gren men det händer även att kungsfiskaren ryttlar och focuserar på sitt byte innan den gör sitt blixtsnabba dyk.

Kungsfiskarens ögon har ett inbyggt polariseringsfilter som tar bort ljusreflektioner från vattenytan vilket hjälper den att se sitt byte. Deras ögon är skyddade av ett membran som faktiskt gör att då den väl är under vattenytan fiskar den i blindo och förlitar sig enbart genom att känna när den ska sluta näbben om fisken. Detta gör att kungsfiskaren ofta föredrar lugnt strömmande vatten för sitt födosök.

Vintertid är en hård tid för kungsfiskaren då dessa platser oftast är infrusna. Istället måste kungsfiskaren hitta sin föda vid snabbare flöden som inte fryser till. De platser den kan finna är oftast små snabbt rinnande vattendrag som den under vintertid oftast besöker. Dessa platser fryser inte igen men det är under svårighet kungsfiskaren kan fånga sin föda. Det är vinterns fortskridande som är avgörande för hur många kungsfiskare som överlever för att åter söka ett revir då våren nalkas. Hårda vintrar kan reducera stammen till ett extremt lågt antal på våra breddgrader, Till och med slå ut den totalt. Stammen återhämtar sig dock snabbt tack vare migrerande revirsökande kungsfiskare från kontinenten och kan genom den effektiva reproduktionen åter snabbt komma upp i hyffsade siffror för våra breddgrader.

Det som begränsar antalet kungsfiskare mest är avsaknad av lämpliga boplatser. Med relativt enkla metoder kan man skapa förutsättningar för nyetablering av kungsfiskare.

Mindre flugsnappare

Mindre flugsnappare är en relativt ny och ovanlig art för Sverige, som utgör den nordvästra gränsen för dess utbredningsområde. Den är vanligare strax öster om oss, som t ex i Baltikum. Den första konstaterade häckningen i landet skedde 1944 i Småland.

Mindre flugsnappare (Ficedula parva). Ficedula parva – Släktnamnet ”Ficedula” brukar översättas med fikonätare, men andra tolkningar finns. Artnamnet ”parva” betyder liten. Liten fikonätare.

Mindre flugsnappare är en relativt ny art och första häckningen i Sverige konstaterades 1944 i Småland, sedan dess förekommer den regelbundet men sällsynt som häckfågel i södra hälften av landet och längs Norrlandskusten, främst i Götaland och Svealand. Sverige utgör den nordvästra gränsen för den mindre flugsnapparens utbredningsområde. Mindre flugsnapparen övervintrar i Indien och Pakistan. Flyttar i augusti-september. Åter i maj-juni. Man uppskattar att det i början på 2000-talet fanns ungefär 450-1 000 par i Sverige och Svensk Fågelatlas uppskattar att det i Sverige årligen häckar ungefär 500 par, men man understryker att variationerna är stora. Det svenska beståndet kategoriseras som nära hotad.

Den är 11-12 cm och fjäderdräkten har ljus undersida och mörkare gråbrun ovansida. Hanen har rödaktig strupe och blygrått huvud och nacke.

Den mindre flugsnapparen är talför och har många typer av läten på sin repertoar. På flyttningen hörs en kort, dämpad torr drill, serrrt. Oroslätet utgörs av en mjuk och kort tvåstavig vissling som kan bokstaveras dily. Sången består av först korta, spretiga toner följda av några mycket rytmiska toner i en mjuk båge. Sångstrofen börjar med korta spretiga toner som följs av några mycket rytmiska toner i en mjuk båge. Den sjunger bara en kort period under
häckningssäsongen.

Boet är håligheter i lövträd och den lägger ca 5-6 ägg som honan ruvar i knappt 2 veckor. Ungarna tas om hand av båda föräldrarna och blir flygga efter ytterligare knappt 2 veckor. Föredrar frodiga miljöer i t.ex. täta gamla skogspartier med rik undervegetation, gärna med en bäck i närheten.

Mindre flugsnappare trivs i olika miljöer, men mest i frodiga, täta skogspartier med rik undervegetation, gärna med en bäck i närheten. Den föredrar lövskog men trivs även i skogar med barrinslag. Fågeln är lätt att förbise eftersom perioden på året då den sjunger är kort. Boet placeras i håligheter i lövträd. Den lägger i genomsnitt 5-6 ägg, men kullar med 4-7 ägg förekommer, som ruvas av honan i 12-13 dagar. Ungarna tas om hand av båda föräldrarna och blir flygfärdiga efter 12-13 dagar. Mindre flugsnapparen livnär sig av insekter.

Mindre hackspett

Mindre hackspett har relativt höga anspråk på sitt levnadsområde. Den föredrar skogsområden och småskog med ett gott bestånd av gamla, grovbarkiga lövträd.

Mindre hackspett (Picoides minor) är Sveriges och Europas minsta hackspett. Den är endast cirka 15 centimeter lång, det vill säga ungefär lika stor som en bofink. Ryggsidan är svart med vita tvärband över vingarna och bakryggen. Bröst och buk är beigevit med tunna mörka längsgående streck på kroppens sidor. Hanen har röd hjässa, medan honan saknar röda detaljer. Mindre hackspett är ytligt lik vitryggig hackspett, om inte storleken är uppenbar, men skiljs bland annat på att den saknar rött på undergumpen.
Den mindre hackspetten lever i löv- och blandskog med förekomst av äldre lövträd, gärna i ädellövträd. Den är under häckningstiden helt bunden till lövskog och lövrika blandskogar. Den livnär sig till stor del på vedlevande insekter och är därför beroende av god tillgång på döda och döende träd. De miljöer man oftast finner mindre hackspetten i är täta och lövrika naturskogsbestånd med rik förekomst av murkna stammar, högstubbar och döda grenar på äldre träd.

Både hanen och honan hackar upp bohålet, oftast i en sidogren eller i torrved. Bohålen hackas ut i murkna lövträdsstammar eller stubbar (oftast klibbal eller björk). När en individ har häckat i ett område stannar den oftast i detta området resten av sitt liv. För att häcka framgångsrikt behöver ett mindre hackspettpar cirka 40 hektar äldre lövdominerad skog inom ett område på upp till 200 hektar. För födosök behöver den ytterligare större område.

Mindre hackspett missgynnas av avverkning och gallring i löv- och blandskogar, om lövträd tas bort. Äldre lövträd, döda stammar och stubbar bör lämnas stående. Vid gallring i och nära äldre lövträdsbestånd med förekomst av mindre hackspett bör lind, björk, al och ek sparas i första hand. Levande aspar, både äldre alar och aspsly utnyttjas vid födosök. Därför bör detta trädslag sparas vid åtgärder där hackspetten finns.

I Kils kommun finns mindre hackspett bland annat vid Norra Hyn, Södra Ringstadtjärn, Högvalta, Kilsravinerna, Norra delen av Aplungen och Klövbergets västsluttning.
Dess sång består av en serie snabba ki-ki-ki-ki-ki-ki, vilka påbörjas plötsligt och avklingar lika snabbt. Kick-lätet är gällare och svagare än större hackspettens. Trummar i långa och korta serier med bara några sekunders paus.

Pilgrimsfalk

Den svenska populationen på över 1000 par krympte och bestod 1965 av bara 35 häckande par, och omkring 15 par i mitten av 1970-talet. Det allvarligaste problemet var att äggens skal blev för tunna för att ruva vilket berodde på giftansamlingar i föräldrarna. Tack vare minskning av, för pilgrimsfalken, farliga miljögifter samt arbete med avel och utplantering ökar antal pigrimsfalkar långsamt.

En av de mest dramatiska förändringarna i svenskt fågelliv under efterkrigstiden är pilgrimsfalkens minskning från flera hundra par till bara några få. Kring sekelskiftet fanns mer än tusen par. Orsaken till nedgången är framför allt höga halter av DDT som leder till äggskalsförtunning så att äggen inte håller för den ruvande fågelkroppen. Förföljelse från boplundrare och jakt i övervintringsområdena har också bidragit till pilgrimsfalkens nedgång. Nu finns, tack vare minskade gifthalter i falkens bytesdjur och ett mångårigt räddningsarbete, hela 300 par i Sverige.

Pilgrimsfalken är stor som en kråka och har långa spetsiga vingar och ett stort huvud. Hannen har en svartaktig hjässa, skiffergrå översida och ljus, spräckligt bandad undersida. Honan är betydligt större och ofta mörkare tecknad än hannen. Kosten består i huvudsak av andra fåglar. Jakten sker normalt i gryning eller skymning. När ungfåglarna är små går dock större delen av dagen åt till att jaga föda.

Miljögifter, störningar vid boplatsen, illegal jakt och skogsavverkning är genomgående de främsta hoten mot rovfåglarna. Havsörnen var under 1800-talet utbredd över hela Sverige, längs kusterna och vid sjöar i inlandet. Därefter ökade stammen långsamt ända in på 1960-talet, varefter den åter minskade kraftigt till följd av försämrade häckningsresultat. Dessa berodde på miljögifter och skogsavverkning. Nu ökar arten igen, inte minst tack vare vinterutfodring och andra ideella insatser.

Pilgrimsfalken bygger inte bon i vanlig bemärkelse utan häckar oftast vid branta klippstup. Uppvaktningen sker i februari och honan lägger 2 – 4 ägg i slutet av april eller början av maj. Ungarna blir flygfärdiga fyrtio dagar efter kläckningen. De stannar runt boet i ytterligare 5 – 6 veckor för att lära sig flyga och jaga. Ett pilgrimsfalkpar håller ihop hela livet och återvänder i regel till samma boplats år efter år.

Pilgrimsfalken förekommer på alla kontinenter i flera underarter. Den skandinaviska underarten förekommer i Europa och norra Ryssland. Idag finns växande populationer i sydvästra och norra Sverige.

Skogsduva

Namnet skogsduva (Columba oenas) nämns första gången omkring 1500, men är säkert ännu äldre. ”Skogs-” syftar på artens miljöval. Har även kallats blåduva och vildduva.

Under 1800-talet var skogsduvan ganska allmän i södra och mellersta Sverige, men har på dessa platser minskat nu i antal. Däremot har sedan 1950 en viss ökning skett utmed Norrlandskusten. De första uppgifterna om antalet skogsduvor härstammar från Falsterbo, då man började räkna antalet flyttande fåglar. Höstarna 1943, 1944 och 1950 passerade ca 30 000 skogsduvor Falsterbo. Medeltalet för de senaste åren ligger på bara en tredjedel, ca 10 000. Antalet häckande par i Sverige ligger nu uppskattningsvis på 5 000 till 10 000. Minskningen tros bero på jakt, konkurrens och begränsad tillgång på bohål. Kajan som ökat kraftigt de senaste 100 åren har ofta tagit bohål som tidigare skogsduvor häckade i. Man har också observerat att skogsduvor ibland tvingats skjuta upp sin häckning tills kajornas ungar blivit flygfärdiga och lämnat boet.

Eftersom skogsduvan är beroende av håligheter finner man den oftast bosatt i ihåliga träd eller holkar. Ibland häckar den också i bergsskrevor, murar eller till och med i stenrösen. Det väsentliga för skogsduvan är ett skyddat hål för boet samt tillgång till föda, som den helst söker inom öppna områden. Den är därför vanligast i ekbackar eller gamla lövängar, men den påträffas också långt in i barrskogar, där den gärna tar ett spillkråkebo i besittning. Den blir då kanske tvungen att dagligen göra milslånga provianteringsturer.

Skogsduvan lägger inte ner mycket arbete på själva boet. Ofta nöjer den sig med den bädd av förmultnat trä som finns i en trädhåla, ibland kan den fodra hålan med en bale av växtdelar. Äggen som i regel är två och helvita. Detta för att äggen ska synas tydligt i det mörka bohålet. Båda föräldrarna ruvar äggen och efter 16 till 17 dagar är de kläckta. Ungarna ligger kvar i boet omkring fyra veckor och matas under denna period med s k ”krävmjölk”. Normalt läggs första kullen i april och en andra i juni. Sällsynt kan även en tredje kull läggas.

I september och oktober flyttar skogsduvan söderut mot Frankrike och norra Spanien. Den återkommer i mars och april och brukar då ses lite tidigare än ringduvan.

Vitryggig hackspett

Sedan mitten på 1900-talet har populationen av vitryggig hackspett minskat från drygt 100 par till att i dagsläget endast omfatta enstaka par och ett tiotal ensamma individer. Läget är mycket allvarligt och omfattande åtgärder behövs på flera håll i landet för att kunna vända den negativa utvecklingen.

Vitryggen är som namnet antyder, vit på nedre delen av ryggen, övre delen är svart. Undersidan och sidorna är vita med svarta streck. Vingarna är svarta med band av vita streck. De båda mellersta stjärtpennorna är svarta, övriga har en vit ytterkant med svarta tvärfläckar. Hannen har röd och honan svart hjässa. Det säkraste kännetecknet är den rosa färgen under stjärten. Vikten är 100 – 120 gr och totalhöjden 24 – 27 cm. Honan lägger 3 – 5 ägg som är helt vita. Ruvningstiden är bara 15 dagar lång. Ungarna lämnar boet när de är ca 4 veckor gamla. De återkommer dock för att bli matade.

Antalet vitryggiga hackspettar i Sverige har minskat kraftigt under senare delen av 1900-talet. Arten förekom tidigare som häckfågel på många platser i södra Sverige. Idag är den mycket sällsynt och förekommer främst i trakterna mellan Värmland och Dalsland. Man uppskattar att det 2006 endast finns cirka 15 individer i Sverige och att alla häckningsförsök detta år misslyckades, troligen på grund av att honan var för ung. Året därpå lyckades dock ett par med häckningen. För att försöka rädda arten i Sverige har ett åtgärdsprogram tagits fram av Naturvårdsverket.

Vitryggig hackspett är en art som har mycket strikta krav på sin biotop. Minst en femtedel av landskapet bör bestå av lövskog, och av den delen måste hälften passa arten. Om inte, minskar sannolikheten för att en ledig yta skall återkolonialiseras av fåglar på andra håll. Den lever i en så kallad metapopulation. Den trivs bäst i skog med så kallade oädla lövträd, som vårtbjörk och asp. Den livnär sig mestadels av skalbaggar och deras larver samt andra insekter som de finner bland förmultnade träd men även, nötter, frön och bär.