Fiskmås

Det latinska namnet, Larus canus, betyder "grå mås". Längd 40-46 cm, Vingspann 100 -108 cm. Fiskmåsen har förr kallats värpemåve, homåka, gjuse, kixkaja, och strömmingshök, eller på gotländska – mave.

Man träffar på måsar snart sagt överallt på jorden. Familjen omfattar över 90 arter, bland dem fiskmåsar, skrattmåsar, dvärgmåsar samt trutar av olika slag. Allra vanligast åtminstone på norra halvklotet är nog fiskmåsen. De finns i hela Sverige och uppgår till ca 200 000 par. De har blivit vanligare i städer och samhällen. Fiskmåsen har en röd ring kring ögat, men den syns bara på nära håll. Däremot har den ingen röd fläck på näbben som de större släktingarna trutarna.

Fiskmåsen häckar längs kusten, på öar, i våtmarker, längs floder och vid insjöar. Boet placeras på marken nära vattnet, gärna i upphöjt läge, på hög klippa. På fastlandet häckar oftast ett fiskmåspar i enskildhet på en sten i vattnet, men också på upphöjda platser ganska långt från vatten, t ex stenblock, pålar, till och med i träd.

Den syns ofta ute på åkrar där den letar mask och insekter - det kan till och med hända att den fångar en sork. Fiskmåsen är flyttfågel men drar sig vanligtvis inte längre söderut än till Östersjön.

Det märkvärdiga med måsarna är att de har ett så utpräglat socialt beteendemönster. Vare sig en mås sitter ensam på en masttopp eller flyger omkring bland hundratals andra är han medlem av en grupp, en liten exklusiv måsklubb.

Varje måspar har en markbit på cirka fyra kvadratmeter där boet byggs och ungarna föds upp. Det är framförallt för att skydda sig mot fiender som måsarna bor så tätt inpå varann och för att kunna göra det friktionsfritt har de stiftat komplicerade lagar. Den första är dock enkel och entydig: håll dig borta från andras mark, annars...

En mås tillbringar en stor del av sin tid med att putsa fjädrarna. Fjäderputsningen gör inte bara att måsen kan hålla sig flytande, den är också en förutsättning för att han ska kunna sväva i det blå. Tack vare att vingbredden är över en meter och skelettet ovanligt lätt stiger gråtruten till väders nästan i samma ögonblick han lyfter vingarna. Men för att det ska gå för sig måste vingtäckfjädrarna vara putsade glatta så att friktionen mot luften blir minsta möjliga. Måsar kan flyga 50-80 kilometer i timmen och tillryggalägga över tusen kilometer på ett dygn.

När måsarna svävar omkring är det inte alltid för att spana efter föda, ibland gör de det för nöjes skull. När de flyger längs stranden utnyttjar de sådana strömmar som uppstår när havsluften möter varmare luft från land. De tycker också om de låga, svaga luftströmmar som bildas cirka en meter över vågorna; på dem kan de rida i timtal och glida över från den ena till den andra. De flesta människor tror väl att måsarna håller sig i båtarnas kölvatten för att få mat, men avskräde utgör bara en liten del av deras kost, huvudparten består av musslor och fisk. Måsarna följer båtarna för att få rida på de varma luftströmmar som ett fartyg i gång ger upphov till.