Hackspett

Av äkta hackspettar finns det 210 arter i världen. Tio av dem förekommer i Sverige. Den största är stor som en kråka, den minsta som en sparv. Och alla är de specialutrustade för att leta rätt på insekter som hemsöker olika delar av träd. Somliga mindre arter rensar kvistar och barkspringor från skadelarver. Andra, som spillkråkan, hugger djupa hål i stammarna. Spillkråkorna är särskilt förtjusta i myror och ibland söker de sig av den anledningen ner till marken. Andra vanliga europeiska arter är gröngölingen och den större hackspetten som är hela 25 centimeter lång mellan näbben och stjärtspetsen.

Hackspettens förmåga att ta reda på var det finns insekter under barken är otrolig. Flertalet ornitologer anser att han gör det genom sin fina hörsel. Uppehållen mellan knackningarna är antagligen lyssnarpauser då fågeln hör efter om knackningen har oroat några kryp där inne. När hackspetten väl har hittat ett ställe där ljudet säger honom att ytterligare undersökningar kan löna sig, blir knackningarna hårdare. Och när han till slut har fastställt var insektsboet finns börjar barken regna.

Huvudet tycks vara specialkonstruerat för att drämmas i trä – ibland över 100 gånger i minuten – utan att hjärnskakning blir följden. Näbben är rak och mycket hård och spetsig. Skallen som den är fästad vid är ovanligt tjock och manövreras av kraftiga halsmuskler. En bidragande orsak till hackspettens effektivitet på sitt speciella område anses vara att skallen och halskotorna bildar en rät vinkel med varandra.

Men det är tungan som är hackspettens allra märkligaste redskap. Den är mycket lång – i vissa fall fyra gånger så lång som näbben – och kastas ut och dras in som en ormtunga. Jag såg en gång en hackspett sitta vid ett hål som den hade mejslat ut i en stubbe. Den såg ut som en mjölklapande katt när den stack in tungan i hålet.

Savspetten har ett ganska unikt sätt att skaffa sig föda. Den borrar en rad små hål tätt intill varandra i trädets bark och lapar i sig saven med sin kluvna, borstförsedda tunga. Den utsipprande saven lockar insekter, och på så sätt får savspetten både soppa och kötträtt. Ibland jäser saven, och när spettar festat på denna rusdryck kan man få se dem drumla omkring i skogen på så vinglig stråt att de törnar mot träden.

Hackspettarna sjunger inte som de flesta andra skogsfåglar. Men de har ett lockrop – ett raspande eller kacklande läte. Och de inte bara hackar och kacklar, de trummar också – genom att snabbt och lätt slå näbben mot en torr gren eller mot ett plåttak. Trumningen är en varning till inkräktare och dessutom hannens metod att locka till sig en hona. När de väl har bildat par, meddelar de sig med varann genom att knacka lätt mot en trädstam i mycket långsammare tempo än när de trummar. Hos vissa arter är knackningarna så varierande att de förefaller som ett riktigt språk. När en hanne har hittat ett ställe som han finner lämpligt för urholkande av ett bo kallar han på fästmön genom trumningar. Hon kommer och tittar och knackar kanske själv några gånger. Om hon inte gör det, söker hannen reda på en annan plats – och prisar dess fördelar med nya knackningar. Blir hon då intresserad, börjar hon också knacka. Hannens knackningar blir nu hårdare, och snart ryker flisorna.

Det verkar som om hackspettarna kunde beräkna hållfastheten hos det träd där de bygger sitt bo. Mer än halva stammens tyngd kan ligga ovanför urholkningen, men de vet att hacka ur sitt hål på ett sådant sätt att det inte frestar på trädet. Regn och vind utestängs från boet genom att ingången borras uppåt, för att sedan vända nedåt och övergå i det långa vertikala boet.